Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kräftan ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dels efter deras olika säte, i hud-, läpp-, tung-,
måg-, tarm-, lefver-, ben-kräfta o. s. v., dels
efter deras mikroskopiska byggnad, i epitel-kräfta,
hufvudsakligen sammansatt af epitel-celler,
endotel-kräfta och bindväfs-kräfta, dels efter deras
olika grad af hårdhet, i mjuk kräfta, märgkräfta,
gelatinkräfta, hård kräfta (scirrhus), benkräfta
m. m. Än förekomma de som begränsade tumörer,
kräftknölar, än mera utbredda i organens väfnader,
diffus kräftinfiltration. På de ställen, der de först
visa sig, kallas de "primära", men små delar af dem
kunna med blod- och lymfströmmen föras till mer eller
mindre aflägsna delar och der föranleda "sekundära"
kräftbildningar. Kräftan är vanligen sammansatt af
ett fastare bindväfs-skelett (stroma), som i sina
håligheter upptager en mängd celler (kräftceller)
jämte en vätska (kräftserum, kräftsaft). Är stromat
öfvervägande, blir kräftan hård; riklig cell-
och saftbildning gör kräftan mjuk. Till färgen äro
kräftorna vanligen ljusa, gulhvita eller mjölkhvita,
stundom mörka, svartbruna genom aflagring af
pigment (melanotisk kräfta eller pigmentkräfta),
stundom blodfärgade genom riklig bildning af blodkärl
(blodsvamp, fungus haematodes). Kräftans förlopp är
vanligen långsamt kroniskt, sällan akut, såsom i den
akuta miliära karcinosen, då under feber en mängd
små, högst ärtstora, gråhvita kräftknölar inom
kort bildar sig i de flesta väfnader, i synnerhet
å de serösa hinnorna, och inom några veckor medför
dödlig utgång. De kroniska kräftknölarna äro icke
alltid lika, utan undergå vanligen flere olika slags
förvandlingar (metamorfoser), såsom fettvandling,
vanligen börjande i midten af knölen, som då blir
gul och skör, kalkvandling, cystbildning, gelatinös
omvandling (gelatin-, kolloid-, alveolärkräfta),
uppmjukning, varbildning, sårigt sönderfallande
(kräftsår), blödning o. s. v. Kräfta kan förekomma
i nästan alla organ och alla olika väfnader med
undantag af broskväf samt arterernas mellersta och
inre hinna. Oftast träffar man kräfta i lymfkörtlar,
qvinnobröst, lifmodern och vagina, underläppen,
lefvern, magsäcken, matstrupen och på serösa hinnor,
mera sällan i lungor, hudpartier, tarmkanal,
vener, lymfkärl, ben, hjerna, hjernhinnor, ögon,
njurar, bi-njurar, testiklar, tunga, sällsyntast
i urinblåsa, äggstockar, muskler, luftvägar,
spottkörtel, tonsiller, sköldkörtel, ryggmärg och
mjelte. Kräftans orsaker äro ännu i allmänhet höljda
i dunkel. Öfver hufvud uppstår den lättare hos ett
genom föregående sjukdomar försvagadt subjekt än hos
friska och starka. Ofta beror den närmast på någon
lokal mekanisk retning, såsom läpp- och tungkräfta
genom retning af hvassa cigarr- eller pip-munstycken,
hvassa tänder o. d., men äfven i dessa fall fordras
vanligen derjämte en svag konstitution. Man känner ej
mer än ett botemedel mot kräfta, nämligen den primära
kräftknölens fullständiga utrotande, så vida den är
åtkomlig, vare sig genom aflägsnande med knif eller
genom bortfrätande med frätsalvor eller frätstift
eller medelst bränning. Vid alla dessa
operationer är hufvudsaken att icke lemna en kräftcell
qvar i kräftans omgifning, utan undanskaffa all
sjuklig väfnad, samt att operationen företages
i tid, innan angränsande lymfkörtlar blifvit
angripna eller andra sekundära aflagringar
hunnit komma till stånd. – Om s. k. kräfta
å träds stammar och grenar se Jordkräfta.
F. B.
Kräftan (Lat. Cancer), astron., en af djurkretsens
stjernbilder. Emedan kräftans "tecken" (se
Djurkretsen) begynner vid ekliptikans nordligaste
punkt, eller den punkt, der solen vid midsommartiden
uppnår sin största nordliga deklination för att sedan
vända åter mot söder, kallas den nordliga af jordens
båda vändkretsar (de parallelcirklar på jorden,
der solen vid solstånden middagstid nätt och jämnt
uppnår zenit) Kräftans vändkrets. E. J.
Kräftdjuren, Crustacea, zool., utgöra en särskild klass
bland leddjuren (Arthropoda l. Articulata). De lefva
öfvervägande i vatten eller på fuktiga ställen och
andas derför (till största delen) med gälar. De hafva
2 par antenner samt vanligast hufvud och mellankropp
förenade till en sammanhängande, oledad kroppsdel,
hvaremot bakkroppen är bildad af segment eller
ringar, förenade medelst leder. De hafva minst 5 par
egentliga ben och fötter, men ofta många fotpar,
fasta under bröstdelen och bakkroppen. De under
bakkroppen sittande s. k. abdominalfötterna uppbära
ofta gälar ("gälfötter"). Fötterna å bröstdelen
äro efter regeln större, och främsta fotparet kan
blifva mycket stort, såsom hos hummern, samt är
försedt med kraftiga "klor", bildade såsom en tång
eller en sax med ena "käften" rörlig, tjenande till
fångst. Äfven de följande fotparen hafva dylika klor,
men mycket mindre. Kroppen är, såsom det latinska
namnet angifver, täckt med ett vanligtvis hårdt
och med kalkafsättningar uppfyldt skal (crusta),
hvarifrån "hinnkräftorna" göra undantag. Genom de till
kräftdjuren hänförda "rankfotingarna" (Cirrhipedia)
öfvergå kräftdjuren till musslorna och genom de icke
ledade Lerneae till maskarna. Nervsystemet består af
ett ogrenadt halsganglion, från hvilket alla nerver
utgå. Synorganen äro dels punktögon, dels sammansatta
facettögon, sittande hos en del på skaft. Hörselorgan
förekomma vanligast vid basal-leden af de främre
eller inre antennerna och undantagsvis vid bakkroppens
fjällika simskifvor. Matsmältningskanalen går i rak
riktning från munnen till bakkroppens ände. Organen
för blodomloppet äro i hög grad vexlande till form och
anordning. Kräftdjuren äro skildkönade, med undantag
af "rankfotingarna". Hannen är ofta mindre än honan,
stundom så liten, att han ser ut som ett vid honan
fäst parasitdjur. Fortplantningen sker genom ägg
(runda korn, "rom"), hvilka af de större kräftdjurens
honor bäras fästa under bakkroppen. De nykläckta
ungarna hafva endast undantagsvis föräldrarnas
form, och hos parasitiska kräftdjur eger ofta en
tillbakagående metamorfos rum, i det att organ, som
icke vidare behöfvas under det parasitära lifvet,
försvinna. Tillväxten hos skalkräftorna sker under
ombyte af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
