Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 9. Kristendomen - Lloyd / 155-156 (1885) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Krup ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

kropp eller vid en viss grad af upphettning hastigt
antändes och vid sin förbränning utvecklar en mängd
gas (krutgas), hvilken eger förmåga att öfvervinna ett
stort motstånd. Krutet är den drifvande kraften för
projektilen i våra eldvapen, den sprängande kraften
i minor och sprängladdningar. Såsom drifkraft har det
helt och hållet omgestaltat krigföringen och intager
som sådan ännu första rummet. Såsom sprängämne har
det brutit väg för industrielt framåtskridande och
civilisation, men har under innevarande århundrade
blifvit öfverträffadt af ännu kraftigare sprängämnen,
t. ex. dynamiten. Till jagt och krigsbruk användes
krut numera i kornform; till fyrverkeripjeser
brukar det dock ibland förekomma i pulverform
(mjölkrut), dels ensamt, dels uppblandadt med
andra beståndsdelar. – De fordringar man ställer
på krutet som drifmedel äro: att det skall meddela
projektiler, som skjutas ur lika vapen samt under
lika förhållanden, stor och lika hastighet, då de
lemna mynningen (begynnelsehastighet); att det ej
får öfveranstränga eller kemiskt inverka skadande
på skjutvapnet; att det skall ega varaktighet,
ej vid förbränningen lemna för stor fast återstod
(krutsmuts, krutslagg eller residuuni) samt erbjuda
nödig säkerhet mot tillfällig antändning. Såsom
sprängmedel skall det deremot ega en stor sprängverkan
samt varaktighet och säkerhet mot tillfällig
antändning. Uppfyllandet af dessa fordringar beror
på krutets sammansättning och tillverkning. – Vid
valet af beståndsdelar afser man i främsta rummet
en fullständig och liflig förbränning, d. v. s. att
en stor gaseflekt eller en stor mängd gas af hög
temperatur utvecklas och att så litet krutslagg
som möjligt uppstår. Krutet måste härvid hos sig
sjelf ega alla vilkoren för förbränningen. Dervid
är att fästa afseende såväl vid krutets qvalitativa
som vid dess qvantitativa sammansättning. I förra
fallet måste i krutet ingå en syrerik kropp,
som till bränbara kroppar lätt afger sitt syre,
såsom ett nitrat eller klorat. Bland nitraten är
kaliumnitrat, salpeter, lämpligast, emedan det mindre
än de öfriga ger krutet benägenhet att blifva fuktigt
(hygroskopiskt) och ej häller utvecklar för stor
qvantitet gas. Kloraten skulle, utan motsvarande vinst
i projektilhastighet, för våldsamt anstränga vapnet
samt dessutom orsaka kemisk åverkan och fara vid
tillverkningen. Som bränbar kropp är kolet lämpligast,
emedan det gör gasbildningen fullständigare och
temperaturen högre. Innehölle krutet endast dessa
båda beståndsdelar, skulle förbränningen blifva
alltför häftig samt dervid uppstå qväfgas, kolsyra
och, i återstod, kaliumkarbonat. En tredje beståndsdel
är således nödvändig. Som sådan har valts svafvel,
ej endast derför att detta lätt förenas med kalium
samt derigenom frigör salpeterns qväfve och kolsyra i
tillräcklig mängd, utan äfven derför att det meddelar
krutet tillräcklig fasthet för dess handtering och
förvaring samt varaktighet, emedan det minskar dess
benägenhet för fukt. Selen skulle äfven kunna ersätta
svafvel, men är alltför sällsynt och följaktligen
dyrbart. – Redan vid krutets första
omnämnande i historien bestod det äfven af
dessa tre beståndsdelar: salpeter, kol och
svafvel. Beträffande åter dessas lämpliga egenskaper
se Kruttillverkning. Med afseende på "dosagen",
eller krutets qvantitativa sammansättning, skiljes
mellan den teoretiska, i kemiskt afseende bästa,
samt den använda nominella och den använda verkliga
dosagen. Under förutsättning af fullkomligt rena
beståndsdelar och fullständig förbränning, så att
endast kolsyra, qväfgas och svafvelkalium uppstode,
skulle den förstnämnda bestå af 74,8 proc. salpeter,
13,4 proc. kol och 11,8 proc. svafvel. Den använda
nominella dosagen är dock något olika. På 100
vigtsdelar krut finnas t. ex. i

		salpeter	kol	svafvel
Österrike	handgevärskrut	76,21	14,08	9,71
	styckekrut	75	13	12
	nyare krut	74	16	10
Tyskland		74	16	10
Frankrike, Ryssland, Sverige		75	15	10
Italien		75	12,5	12,5
Schweiz		77,5	13,5	9
Belgien		74	14	12

Den af beståndsdelarna, som mest skiljer sig från den
teoretiska dosagens vigtprocent, är kolet; men som
i detta mest främmande ämnen ingå, blir skilnaden
i verkligheten nästan ingen. Enligt de ofvannämnda
nominella dosagerna sammanblandas beståndsdelarna;
men under krutets tillverkning bortgår en del, hvarför
den använda verkliga dosagen ofta på 1 proc. skiljer
sig från den nominella.

Den kemiska företeelsen vid krutets antändning och
förbränning kallas krutets detonation och försiggår
under tidsmoment, om hvilka hittills endast hypoteser
hafva gällt. För att reda begreppet härom anses,
att i 1:sta momentet den vid antändningen först
bildade heta gasen sprider sig bland krutkornen
och fullständigt omsluter dem. I 2:dra momentet
tränger gasen in i krutkornens porer. I det 3:dje
uppvärmas kornen, hvarigenom kemisk frändskap uppstår
mellan beståndsdelarna och således antändningen är
verkställd, och i 4:de momentet bildas slutligen de
kemiska föreningarna utifrån och inåt vid hvarje korn,
eller förbränningen försiggår. Krutets antändning,
som fordrar en temperatur af ungefär 300° C.,
åstadkommes antingen genom beröring med en glödande
kropp eller genom slag mellan hårda ämnen, exempelvis
jern mot jern eller äfven mot mässing. Nyttjas en
elektrisk ström till antändning, bör den ledas i
krutet genom en fin ledningstråd, som af strömmen
glödgas. – Med krutets antändningshastighet
förstås den väg, vanligtvis uttryckt i decimeter,
som antändningen fortskridit inom laddningen på
en sekund. Oaktadt denna hastighet är ovanligt
stor, finnes numera intet skäl att såsom förr
anse den ögonblicklig. Förbränningshastigheten,
som på samma sätt uttryckes, är betydligt mindre än
antändningshastigheten och antages i allmänhet vara
ungefär 3 till 7 decimeter i sekunden. De kemiska
föreningar, som uppstå under krutets förbränning,
kallas förbränningsprodukter och blifva till följd af
fukt samt ofullkomlig renhet och tillverkning ungefär
16 proc.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>