Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kristusbilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hållning, iklädd antikens vanliga veckrika drägt. Någon
sträfvan att åstadkomma porträttlikhet eller en
individuel typ skönjes icke. Framställningar af
detta slag förekomma som målningar i katakomberna,
men jämväl, och i synnerhet i relief, å fornkristna
sarkofager. Typen har derför blifvit kallad
sarkofagtypen, stundom äfven katakombtypen (jfr
dock nedan). Den bibehöll sig till inemot slutet
af 4:de årh. – Under detta århundrade stadfästes
kristendomens yttre maktställning, och efter hand
framträdde en sträfvan att noggrannare bestämma
Kristusbildens drag, att gifva dem en mera individuel
karakter. Frälsaren framställdes ej företrädesvis
såsom deltagande i en handling, utan som det gudomliga
majestätet, verldsherskaren. Han står midt ibland
sina lärjungar som en konung i sitt hof, han
sväfvar i skyn öfver tillbedjande helgon, han sitter
på sin konungatron med lifsens bok i ena handen,
välsignande med den andra. Håret är deladt och
faller ned på båda axlarna. Han bär klufvet skägg,
än längre, än kortare. Ansigtet visar sig gerna i
full fas, med stora, uppspärrade, ofta stirrande
ögon. Ansigtsuttrycket är allvarligt, stundom
strängt och dystert. Dimensionerna äro kolossala,
der sådant är möjligt. På 500-talet framträder
derjämte den korstecknade glorian. Bilder af denna typ
förekomma redan i katakomberna, men företrädesvis i
kyrkornas kor-rundlar, der utförda i mosaik. Typen
har derför äfven blifvit kallad mosaik-typen, i
sina tidigare, mildare former katakombtypen, i sina
senare, strängare, stundom nästan skräckinjagande
uppenbarelser, med åldrigt, vresigt uttryck, den
bysantinska. Säkerligen hafva de antika Zevsbilderna
mer eller mindre medverkat vid dess utbildande. –
Under denna period, den gammalkristna konstens
senare skede, framträda sägnerna om tillvaron af ett
verkligt Kristusporträtt, hvars drag stämma öfverens
med den här beskrifna typen, i hvilken man ock har
att söka deras upphof. Ganska många bilder, till
en del ännu i behåll, hafva också gjort anspråk
på att vara äkta. I främsta rummet höra hit de
s. k. acheiropoieterna (af Grek. nekande a, cheir,
hand, och poiein, göra), de "af ingen mensklig
hand utförda" framställningarna af Frälsarens
jordiska drag. Tidigast, omkr. midten af 500-talet,
omtalas den undergörande s. k. abgarus-bilden
från Edessa. En af Edessas "abgarer" (herskare),
som lefde samtidigt med Kristus, hade ställt sig i
skriftlig förbindelse med denne för att söka bot för
en sjukdom. Hans önskan hade blifvit uppfylld; och då
Frälsaren ej sjelf kunde personligen besöka honom,
hade han i stället skickat sitt porträtt, "utfördt
af Gud sjelf" och ej af menniskohänder. Senare, på
700-talet, förtäljes, att bilden blifvit frambragt
på det sättet att Kristus tryckt sitt ansigte mot en
linneduk, som derefter bevarat hans drag. Af senare
ursprung (700-talet) ar sägnen om Veronica-duken,
som af den hel. Veronica, qvinnan, hvilken botades
för blodgång, blifvit förd till Rom för att bota
kejsar Tiberius for spetälska. Å denna duk befann
sig likaledes ett aftryck af Kristi anlete. Sedermera
berättas, att Veronica mötte Frälsaren på hans väg till
Golgata, när han blodig och utmattad dignade under
korsets tyngd, samt att hon då räckt honom en duk,
för att han måtte torka sitt anlete, hvars drag dervid
fästes på linnet. Motivet har sedermera otaliga gånger
blifvit användt af konsten. Flere andra undergörande
acheiro-poieter äro omtalade. Men jämte dessa nämnas
äfven s. k. Lukasbilder, d. v. s. Kristusporträtt,
som påstås hafva blifvit utförda af evangelisten
Lukas, hvilken sägnen gjort till målare och på grund
deraf till alla målares skyddshelgon. Samtliga
här omtalade bilder torde kunna föras tillbaka
till en statygrupp i Caesarea Philippi (Paneas),
som framställt en Zevs-liknande figur med en
knäböjande qvinna vid sina fötter (en kejsare med
en personifierad provins el. dyl.), hvilken tidigt
omtalas och af folktron uppfattats som en bild
af Kristus och den s. k. Veronica eller Berenike,
qvinnan, som led af blodgång. Föreställningen om
dem sammanfattas i det s. k. Lentulus-brefvet, som
första gången omtalas i 11:te årh. såsom skrifvet till
romerska senaten af en viss Publius Lentulus, Pontius
Pilatus’ förmente företrädare, och som innehåller en
tämligen lång, men i mycket allmänna ordalag hållen
skildring af Kristi utseende.
Den nu beskrifna typen öfvergick sedermera i den
egentliga vesterländska medeltidskonsten, den
romanska såväl som den gotiska, och bibehöll sig
der hela medeltiden igenom, om ock med större och
smärre förändringar i uppfattningen. Tusentals
bilder äro kända från denna tid. Den romanska
konsten söker i allmänhet vid sitt återgifvande af
Kristusgestalten att uttrycka styrkan, värdigheten,
det gudomliga majestätet, om den ock ej alltid
dervid vunnit herravälde öfver de konstnärliga
medlen. Sålunda äro dragen ofta åldriga och dystra,
lemmarna starka och korta, kroppsbyggnaden grof och
undersätsig. Gotikens Kristusbilder äro af en finare,
yngre, känsligare typ, i hvilken de rent menskliga
dragen i Frälsarens natur äro med mera eftertryck
framhållna: sålunda å ena sidan uttrycket af blid
ungdomlighet (t. ex. i de många framställningarna
af sonen, som upphöjer sin moder till himlarnas
drottning, "Marias kröning"), å den andra uttrycket
af ett djupt kändt lidande (t. ex. i passionsbilderna
och krucifixen, hvilkas naturalism stundom närmar
sig det afskyvärda). Kristustypen fick för öfrigt
under medeltiden en ännu vidsträcktare användning,
i det man då började att i bild framställa jämväl de
öfriga personerna i gudomen och äfven för dem stundom
använde Kristi drag.
Renaissancens och derpå följande perioders konst
använder i det hela vid sina Kristusframställningar
den häfdvunna typen, men med många personliga
insatser, alltefter den skildrandes egen
uppfattning. Olikheterna kunna till följd deraf vara
ganska stora, och det är stor skilnad mellan t. ex. en
Rafaels, en Rubens’ och en Rembrandts framställningar
af Frälsarens personlighet. Men äfven fullständiga
afvikelser förekomma någon gång, såsom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
