Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kristologi, läran om Kristus, särskildt om hans person - Krist-torn. Se Ilex - Kristus, ett namn, som tillägges Jesus af Nasaret, den kristna religionens stiftare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
behandlingen af den evangeliska historien framträdde
först i grof förnekelse, stundom t. o. m. begabberi;
så hos de engelske deisterna (Woolston, Chubb,
smädeskriften "Ecce Homo", 1799, m. fl.) och
de franske upplysningsfilosoferna (Voltaire,
encyklopedisterna). Målsmän for samma riktning i
Tyskland voro Reimarus ("Wolfenbüttel-fragmenten"),
Bahrdt ("Briefe über die bibel im volkston", 1782),
Venturini m. fl. Vulgär-rationalismens hufvudverk äro
"Das leben Jesu", af H. E. G. Paulus (1828), samt
hans kommentar öfver evangelierna. Dessa angrepp på
den kristna tron framkallade från ortodoxiens och
supranaturalismens sida både i England och Tyskland
ett stort antal apologetiska skrifter, såsom af
Döderlein, J. S. Semler (ehuru sjelf en banbrytare
för rationalismen), Fr. V. Reinhard, Herder ("Vom
Erlöser" och "Von Gottes sohn, der welt heiland",
1796), G. J. Planck ("Geschichte Jesu", 1818) och
framför alla J. J. Hess ("Geschichte der drei letzten
lebensjahre Jesu", 1768; 9;de uppl. 1823 under titel
"Lebensgeschichte Jesu"). Mot Paulus uppträdde till
och med Strauss. – Den nyaste tiden (sedan omkr. 1830)
utmärkes af en kritisk-vetenskaplig behandling af den
evangeliska historien. Utgångspunkten derför bilda
Schleiermachers ofvan nämnda föreläsningar (som
först höllos i Berlin 1819) samt Hases likaledes
förut nämnda, på estetisk-rationalistisk grund
hvilande verk (först utg. 1829 under titel "Das
leben Jesu"). Derifrån utgingo två riktningar: a)
den negativ-kritiska, hvilken framträder dels
såsom mytificerande, hos Strauss, Weisse ("Die
evangelische geschichte", 1838), A. Fr. Gfrörer
("Geschichte des urchristenthums", s. å.) m. fl.,
dels såsom kritik af evangelierna (i synnerhet
det 4:de evangeliet), hvilka föregåfvos vara mer
eller mindre tendentiösa skrifter från en senare tid
(så hos B. Bauer, F. K. Baur, Köstlin, Hilgenfeld,
Volkmar, Holtzmann m. fl.), dels slutligen såsom
eklektisk-kombinerande, hos Renan och Schenkel
(se ofvan; derjämte den senares "Das Christusbild
der apostel und der nachapostolischen zeit", 1878),
Th. Keim ("Geschichte Jesu von Nazara", 1867–72),
A. Hausrath, i det engelska arbetet "Supernatural
religion" (1874; ett motstycke till Renans verk),
m. fl.; b) den apologetiska riktningen: Strauss’
uppträdande framkallade en mängd motskrifter, såsom
af tyskarna Tholuck, Neander, Krabbo, Wieseler,
Lange, Halm m. fl., af svensken H. M. Melin
("Föreläsningar öfver Jesu lefverne", 1842–51),
ja t. o. m. af katolska författare, såsom Kuhn,
Sepp och Bucher. Mot den ofvannämnda kritiska
riktningen uppträdde bl. a. Ewald (i 5:te bandet af
"Geschichte des volkes Israel", 1855), Lichtenstein,
Riggenbach, Baumgarten. Mot Renan, Schenkel
o. s. v. skrefvo Pressensé, Luthardt, Beyschlag, van
Oosterzee m. fl. Genom sträng vetenskaplig hållning
utmärker sig Weizsäckers "Untersuchungen über
die evangelische geschichte" (1864). Till de mest
framstående biblisk-teologiska framställningar af
detta ämne äro vidare att räkna Gess’ och Thomasius’
förut nämnda arbeten. Jfr vidare "Ecce Homo, a survey
of the life and
work of Jesus Christ" (1865); Farrar, "The life
of Christ" (1874; "Jesu lif, 1878); Godet,
"Jesus Kristus" och "Jesu Kristi verk" i hans
på svenska öfvers. "Études bibliques" (1873;
"Bibliska studier", 1878–79) och Bushnell, "Jesu
Kristi person och karakter" (ofvers. 1863). För
öfrigt utgör kristologien naturligtvis ett
hufvudämne i alla universelt dogmatiska arbeten.
E. J. Ö.
Krist-torn. Se Ilex.
Kristus (Grek. Christos, den smorde, den invigde,
en öfvers. af det arameiska messias), ett namn, som
tillägges Jesus af Nasaret, den kristna religionens
stiftare. Jesu Kristi uppträdande utgör ostridigt
medelpunkten för hela verldshistorien, hvilken,
såsom Hegel säger, "strömmar från honom och till
honom". Hans lif och verk bilda utgångspunkten för
ett nytt lif i menskligheten. Hans uppenbarelse i
menskligheten hvilar ytterst på Guds eviga beslut
att sända sin son till verldens frälsning. Och
"i tidens fullbordan" (Gal. 4: 4) sände Gud sin
son. Menniskoslägtet var då såväl inom hednaverlden
som inom det utvalda folket Israel förberedt på
hans ankomst. De s. k. klassiska folken hade i
vissa hänseenden nått en hög grad af utveckling
och dermed ådagalagt den naturliga, på den allmänna
uppenbarelsens ståndpunkt stående menniskans både makt
och vanmakt. På samma gång som de nämligen i statslif,
konst och vetenskap åstadkommit bildningsresultat
af högt och oförgängligt värde, visade sig deras
hedniska religion, i likhet med alla andra dylika,
vara ur stånd att tillfredsställa menniskoandens
religiösa behof. Vid slutet af den gamla tiden voro
skepticism och ateism allmänt rådande bland både
bildade och obildade. Derjämte herskade en allmän
och grof osedlighet. Hos de bättre tänkande och
djupare kännande förefanns derför en stark längtan
efter något bättre, efter en ny och kraftig insats
i mensklighetens religiösa och sedliga lif. – På
ett mera direkt sätt var frälsningen förberedd inom
Israel. Den gudomliga lagen afsöndrade detta folk från
hedendomens besmittelse, höll skuldmedvetandet vaket
och gjorde frälsningsbehofvet känbart. Gudstjenstens
hela anordning, i synnerhet offren, pekade
förebildligt på en kommande frälsare, och profetian
bebådade honom i uttryckliga ord. Under den gamla
tidens sista århundraden hade dessutom de svåra
straffdomar och den nöd, som öfvergått Judafolket,
varit for detsamma en helsosam tuktan till bättring
och stegrat dess längtan efter förlossning, om ock
det religiösa nitet blifvit missledt i fariseisk
riktning och messiasförväntningarna voro mera af
judisk-politisk än religiös-etisk art. – Äfven
den gamla verldens yttre ställning var vid tiden
för kristendomens framträdande gynsam för hans
emottagande. Större delen af den då kända verlden
var förenad till ett rike. Samfärdseln mellan
folken var lifligare än någonsin förut; grekiskt
språk och grekisk bildning voro allmänt utbredda,
och judarnas redan då började kringspridning hade
gjort deras messiasförhoppningar kända äfven bland
hedningarna. Också omtala hedniska författare, såsom
Tacitus och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
