Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kristologi, läran om Kristus, särskildt om hans person
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mensklighetens idé: Guds menniskoblifvande är icke
något, som på en gång på ett fullkomligt sätt
realiserats i Jesus Kristus, utan sker genom en
ständigt fortgående utveckling i menskligheten. Denna
åskådning igenfinnes hos Fichte, Schelling och
Hegel. Från den sistnämnde utgingo två motsatta
filosofiska skolor, af hvilka den s. k. "högern"
(Marheineke, Daub, Rosenkranz, Göschel m. fl.), i
sjelfva verket brytande med de hegelska principerna,
ansåg idén om Guds menniskoblifvande förverkligad i
gudamenniskan Jesu Kristi person, medan "venstern"
helt och hållet förnekade detta. Mest bekant bland den
sistnämndas män är D. F. Strauss, hvilken, först i
"Das leben Jesu" (1835; "Strauss och evangelierna,
eller Jesu lefnad", 1841), sedan i "Die christliche
glaubenslehre" (1840–41), påstod, att den bibliske
Kristus icke egde någon historisk realitet, utan var
endast ett mytiskt uttryck för den spekulativa idén om
det gudomligas och det menskligas enhet. Ännu längre
gingo B. Bauer och Feuerbach; den förre förklarade
evangelierna vara medveten och afsigtlig dikt, den
senare hamnade i ren ateism. – Med Schleiermacher
skedde en återgång från den hegelska panteismen
till en renare, om också ännu icke den bibliska och
kristliga uppfattningen af Kristi person. Enligt
Schleiermacher: "Der christliche glaube" (1821–22;
"Den christliga tron", 1842–46) och "Vorlesungen
über das leben Jesu" (utg. först 1864), var den
historiske Kristus mensklighetens förverkligade
religiös-sedliga urbild, den menskliga naturens
fulländade skapelse. Gudomen är hos honom närvarande
genom fullkomligheten af hans gudsmedvetande;
deruti består hans syndfrihet, hvilken dock icke
kunde åstadkommas utan genom en särskild gudomlig
skapelsehandling, det må för öfrigt lemnas derhän,
om han föddes af ett menniskopar eller af en
jungfru. Uppståndelsen, himmelsfärden och Kristi
återkomst till domen tillerkänner Schleiermacher
ingen dogmatisk betydelse. Det, som fattas i denna
Kristusbild, är det på medvetandet om synd och
skuld hvilande behofvet af försoning. Derför hafva
ock flere Schleiermachers efterföljare utvecklat
denna åsigt om Kristus såsom idealmenniskan
på det sätt, att de lärt menniskoblifvandets
nödvändighet, äfven oafsedt synden, för att realisera
mensklighetsidén. Dorner ("Die lehre von der person
Christi", 2:dra uppl. 1853–57) låter den gudomliga
naturen (logos) småningom meddela sig åt menniskan
Jesus, hvaraf resultatet blir gudamenniskans fulla
aktualitet. Ungefär på samma ståndpunkt stå flere
af de s. k. förmedlingsteologerna, såsom Nitzsch,
Rothe och Lange. Den yttersta konsekvensen häraf
drager Schenkel ("Das charakterbild Jesu", 1864;
"Jesu karaktersbild", 1865–67), som uttryckligen
anser Kristus för endast menniska. – Bland nyare, till
kyrkoläran närmare sig anslutande åsigter må särskildt
nämnas de s. k. cenotikernas, hvilka söka lösa
det kristologiska problemet genom att, med stöd af
Filipp. 2: 7 m. fl., lära en Logos’ sjelfutblottning
(Grek. kenosis) vid menniskoblifvandet. Mest
konseqvent är härvid Gess ("Die lehre von der person Christi",
1856), som anser denna "utblottning" sträcka sig till
alla de gudomliga egenskaperna, både de immanenta
och de transscendenta (relativa), medan Thomasius
("Christi person und werk", 1853–61) vill inskränka
densamma till endast de senare. Ännu närmare ansluta
sig till kyrkoläran åtskilliga nyare dogmatiker,
såsom tyskarna v. Hofmann, Kahnis och Philippi,
dansken Martensen och finnen Granfelt. – Den
nyare rationaliserande teologien förnekar Kristi
personliga preexistens (Beyschlag: "Christologie
des Neuen testaments", 1866; "Nya testamentets lära
om Kristus", 1866–67) och anser det gudomliga hos
Kristus höra endast till det etiska området (Ritschl,
H. Schultz). Den mest framstående representanten i
Sverige af en i denna riktning gående kristologi
är V. Rydberg, hvilken i Kristus ser endast
idealmenniskan ("Bibelns lära om Kristus", 1862,
4:de uppl. 1880). Af helt annan beskaffenhet är
Ernest Renans på sin tid mycket uppseendeväckande
"Vie de Jésus" (1863; öfvers. på nästan alla Europas
språk). Detta arbete är en romanartad framställning,
i hvilken Jesus skildras såsom en ädel, men dock med
fel behäftad menniska, och allt öfvernaturligt i
evangelierna hänvisas till diktens område.
Om Kristi tillstånd. I sammanhang med läran om Kristi person
står läran om hans tväggehanda tillstånd, ehuru hon
icke bör förblandas med den förra. Dessa Kristi två
tillstånd äro förnedringens och upphöjelsens. Läran
härom har, på grundvalen af Filipp. 2: 6–11 och andra
bibelställen, blifvit uppställd för att visa, att
Kristi menskliga natur, ehuru delaktig af de gudomliga
egenskaperna, dock kunnat vara i ringhet, ja lida och
dö. Det förstnämnda tillståndet bestod nämligen deri
att Kristus, ehuru han egde den gudomliga naturen och
dess egenskaper, under sitt lif på jorden frivilligt
afstod från deras utöfning eller från härligheten
i det gudomliga tillvarelsesättet. Endast vid vissa
tillfällen, såsom vid underverken och förklaringen,
framlyste denna härlighet. Till förnedringen hörde
Jesu aflelse, födelse, omskärelse, uppfostran, hans
lefnad i ringhet, lidande, död och begrafning. Genom
lefvandegorelsen i grafven öfvergick Jesus till
sitt upphöjelsetillstånd, i hvilket han, äfven
till sin menskliga natur, som han nu för evigt
bibehåller, återtog det fulla bruket af sina
gudomliga egenskaper. "Graderna" i detta tillstånd
äro: nedstigandet till dödsriket, uppståndelsen,
himmelsfärden, sittandet på Faderns högra hand och
återkomsten till domen. Kristus nedsteg till de
dödas rike (Grek. hades, Hebr. scheol) för att för
de der varande andarna förkunna sin försoning och
sin seger öfver döden (1 Petr. 3: 19; 4: 6). "Genom
denna upphöjda lära sättes kronan på kristendomens
allmänlighet samt bekräftas till fullo den stora
sanningen att frälsningen i Kristus står öppen för
alla och att derför ock frälsningstillbudet skall
komma till alla" (Melin). Katolikerna tyda denna
lära så, att Kristus såsom dödens besegrare nedstigit
till limbus patrum (se d. o) för att derifrån befria
patriarkerna och de trogna i Gamla test. samt föra
dem med sig till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
