Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kristian IX, konung af Danmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
konungahuset, hvilken härstammar från Kristian
III:s son Hans den yngre och kallades den beckska,
innan den (1825) fick rätt att bära namnet den
glücksborgska. Hans fader, Vilhelm (f. 1785,
d. 1831), var dansk generalmajor; hans moder,
Lovisa (f. 1789, d. 1867), var yngre syster till
Fredrik VI:s drottning, Maria, och dotterdotter
till Fredrik V. K. uppfostrades i Köpenhamn och
utbildades till militär samt blef 1837 ryttmästare
och 1848 chef för lifgardet till häst. Den 26 Maj
1842 ingick han äktenskap med sin syssling Lovisa
af Hessen-Kassel (f. 1817), dotter af landtgrefven
Vilhelm (dansk general, f. 1787, d. 1867) och Kristian
VIII:s syster Charlotta (f. 1789. d. 1864). Då det
slesvig-holsteinska upproret utbröt 1848, blef K. sin
konung trogen, likasom han också hade gillat det
öppna brefvet om arfföljden (1846). Under kriget
gjorde han personligen tjenst, men deltog icke i
någon träffning. 1851 utsågs han till tronföljare,
ehuru hans svåger Fredrik, då landtgrefve af Hessen,
efter "kongeloven" var den egentlige arfvingen till
danska kronan. Genom Varsjav-protokollen d. 5 Juni
1851 afstod den ryske kejsaren Nikolaus sina förmenta
anspråk på Holstein till K:s förmån. Sedermera
afsade sig K:s makas slägt alla anspråk, och
genom Londontraktaten (d. 8 Maj 1852) erkände alla
stormakterna honom såsom arfvinge till hela den
danska monarkien. Äfven andra furstehus instämde i
detta erkännande, t. o. m. de flesta tyska, men icke
den tyska förbundsdagen. Den danska riksdagen antog,
dock först efter långa öfverläggningar, den nya
arfföljdslagen, genom hvilken dessutom, af hänsyn
till Holstein, arfsrätten inskränktes till K:s
manliga ättlingar och "kongelovens" bestämmelser i
detta afseende upphäfdes. Den 31 Juli 1853 utfärdades
lagen, och K. blef då prins af Danmark. Det motstånd,
som de nationalliberale gjort mot lagen, ehuru icke
mot prinsen sjelf, väckte hans missnöje. Då han vid
Fredrik VII:s död (d. 15 Nov. 1863) blef konung,
öfvade detta missnöje ett olyckligt inflytande på
hans handlingssätt. Väl stadfäste han genast (d. 18
Nov.) den nya författning för konungarikets och
Slesvigs gemensamma angelägenheter, som "rigsrådet"
(representationen för hela danska monarkiens olika
delar) antagit, och behöll ministèren Hall, ehuru
endast en månad. Men han hyste ingen tillit till desse
rådgifvare, likasom icke häller till den följande
ministèren Monrad. Straxt efter K:s tronbestigning
uppträdde prins Fredrik af Augustenborg såsom hertig
af Slesvig-Holstein, understödd af Tyska förbundet
och mellanstaterna, under det att de båda tyska
stormakterna ville, att "novemberförfattningen"
(den ofvannämnda af 1863) skulle tagas tillbaka
såsom stridande mot den danska regeringens löften
från 1851. Den 22 Dec. 1863 företog Tyska förbundet
exekution i Holstein, utan att något motstånd
försöktes; och då de andra stormakterna för att
hindra en brytning tillrådde Danmark att upphäfva
"novemberförfattningen", erbjöd den danska regeringen
sig att försöka detta, men endast på laglig väg,
genom "rigsrådet". Men de tyska stormakterna
begärde att få Slesvig i pant för att försäkra
sig om att aftalen från 1851 uppfylldes så, som
de önskade. Detta gaf anledning till ett olyckligt
krig, hvilket utbröt d. 1 Febr. 1864 (se Danmark,
sp. 873, 874) och d. 9 Maj s. å. afbröts genom ett
vapenstillestånd. Londonkonferensen ledde icke
till något resultat, och K. afböjde såväl det
franska förslaget om en delning af Slesvig efter
folkomröstning som den svensk-norske konungens
erbjudande af förbund mot att Danmark helt och hållet
afstode från de tyska landsdelarna. Då striden
upptogs på nytt, gick Als genast förloradt (d. 29
Juni), och två veckor derefter hade fienden besatt
hela Nörrejylland. Redan förut hade K. afskedat
ministèren Monrad och utnämnt K. A. Bluhme till
konseljpresident, troligen i förhoppning att denne,
såsom hörande till de gamle "helstatsmännen",
skulle kunna af fienden utverka förmånligare
fredsvilkor. Hvarje tanke på motstånd uppgafs, och
vapenstillestånd slöts (d. 18 Juli). Men hoppet om en
dräglig fred gäckades snart. De fredspreliminärer, om
hvilka man öfverenskom d. 1 Aug., stadfästes d. 30
Okt. i freden i Wien. Danmark måste afstå alla tre
hertigdömena (Slesvig, Holstein och Lauenburg), och
den 16 Nov. löste K. dessas innevånare från deras
trohetsed. Pragfredens (Aug. 1866) löfte att norra
Slesvig efter en folkomröstning skulle återlemnas
till Danmark blef endast ett tomt ord, och de
underhandlingar, som Preussen öppnade i Maj 1867,
strandade mot dess fordran på garantier för de få
tyskar, som blefvo qvar i norra Slesvig – något,
som den danska regeringen icke kunde medgifva,
utan att utsätta sig för att komma i nytt beroende
af Tyskland. Den första omsorgen efter kriget var
att sammansmälta "novemberförfattningen" och den
äldre junigrundlagen (af 1849), hvilket lyckades
ministèren Frijs ("den gjennemsete grundlov af d. 28
Juli 1866"). Genom lagen af d. 2 Jan. 1871 bestämdes
Islands ställning inom monarkien, och d. 5 Jan. 1874
utgafs en särskild författning, som gaf nämnda ö
en utsträckt sjelfstyrelse. Vid tusenårsfesten
(Aug. 1874) besökte K. Island. Före honom har
ingen dansk konung beträdt dess jord. Redan 1863
hade de dansk-vestindiska öarna erhållit en viss
sjelfständighet. 1870 ersattes ministèren Frijs
af ministèren Holstein-Holsteinborg, hvilken 1874
följdes af Fonnesbech och 1875 af Estrup. Sedan 1875
har lagstiftningsarbetet nästan helt och hållet
afstannat till följd af den politiska strid, som
uppstått mellan folketingets flertal och ministèren,
understödd af landstinget, och hvilken rör sig om
huruvida grundlagen tillstädjer det parlamentariska
systemet, d. v. s. folketingets inflytande på
ministèrens sammansättning. Striden har framkallat en
provisorisk finanslag (1877) och förnyade upplösningar
af folketinget, utan att ministèren kunnat bryta
tingets motstånd och utan att detta kunnat tvinga
ministèren att afgå. – K. har 3 söner, Fredrik
(se Fredrik, danska prinsar 3), Vilhelm (se Georg,
hellenernas konung) och Valdemar (f. 1858), samt 3
döttrar, Alexandra (f.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
