Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Krigsartiklar ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Krigsformering. Se Krigsfot.
Krigsfot kallas det tillstånd, i hvilket ett lands
stridskrafter eller en del af desamma befinna
sig, då de äro redo att uppträda i krig. Alla
trupper äro härvid uppbragta till krigsstyrka samt
försedda med förvaltningspersonal, träng och andra
erforderliga anstalter. De äro indelade uteslutande
för krigets fordringar samt aflönas och underhållas
vanligen i enlighet med de särskildt fastställda
fältstaterna. Äfven depot- och besättnings-trupper
äro vanligen bildade, och åtskilliga fästningar
äro stundom försatta i fullt försvarbart
skick. Understundom särskiljer man förutom den vanliga
krigsfoten äfven en förstärkt krigsfot, då landets
alla stridsmedel äro anlitade. Den indelning och
sammansättning, som en armé och dess underafdelningar
skola innehafva på krigsfot, kallas deras
krigsformering. C. O. N.
Krigsfånge. Se Krig, sp. 1536.
Krigsförfattning. Se Härordning.
Krigsförklaring kallas den handling, genom hvilken
en stats regering uttrycker sin afsigt att bekriga
en annan stat. Se Krig, sp. 1538, 1539.
Krigsgud och krigsgudinna kallas vanligen de
gudomligheter, som de hedniska folken anropade,
då de skulle draga i krig, som beskyddade dem
under detsamma, och åt hvilka de ofta anslogo
en del af det tagna bytet. Icke sällan hade samma
folk flere krigiska gudomligheter. Så tillbådo
grekerna Ares och Pallas Athene, romarna Mars,
Minerva, Bellona, Janus och Victoria jämte några
underordnade gudomligheter. Araberna tillbådo sin
krigsgud under formen af en svart sten på gyllene
underlag vid Petra i Arabien. Skyterna och gallerna
framställde honom såsom en svärdsklinga. Tor med
hammaren, hvilken återvände i hans hand, så snart han
kastat honom, var germanernas och de nordiska folkens
sinnebild af kriget, om än äfven andra, såsom Ty,
Vale och Valkyriorna, hade sina uppgifter att fylla.
C. O. N.
Krigsgärd kallas hvarje rekvisition i penningar,
lifsmedel, persedlar o. a., som inkräktaren ålägger
en i besittning tagen landsdel. I afseende på
gärder i penningar se Kontribution. Gärder kunna
endast åläggas af högste befälhafvaren eller af
befälhafvaren för en från hufvudstyrkan utsänd
afdelning, då denne fått tillstånd dertill, eller
då andra medel att underhålla truppen saknas. Så
vida gärden icke utgår såsom straff för begångna
förbrytelser mot de af vederbörande befälhafvare
anbefallda förhållningsregler, bör qvitto på de
mottagna varorna alltid lemnas, så vida icke betalning
sker. Frågan om ersättning afgöres i sammanhang
in ed fredsslutet. – Enl. Regeringsformen (§ 74)
eger konungen inom landet under krig fordra gärd i
form af sammanskott af födande varor, som kan blifva
erforderligt till krigsfolks underhållande under tåg
eller marsch uti en landsort, när de särskilda orter,
der tåget sker, icke förmå förse trupperna med nödigt
uppehälle. Denna gärd skall dock genast betalas de
levererande med penningar af statsmedlen efter de
fastställda markegångsprisen och med förhöjning deri
till hälften af deras belopp. Trupper, som
blifvit förlagda å någon ort eller nyttjas
under krigsrörelser, ega icke fordra sådan
gärd. C. O. N.
Krigshistoria kallas den särskilda
gren af den historiska vetenskapen, som sysselsätter
sig med förgångna tiders krig och fälttåg, vare
sig att dessa framställas endast såsom historiska
tilldragelser, eller att man genom skärskådandet af
alla orsaker till de timade händelserna och af de
olika möjligheter, till hvilka dessa orsaker kunnat
gifva upphof, söker hemta lärdomar i afseende på
krigföringskonsten (strategien) eller på truppernas
användande på eller utom slagfältet. – I forntiden
var krig folkens vanligaste sysselsättning, till
följd hvaraf all historia ända från Homeros’
"Iliad" och Herodotos’ "Nio historiska böcker"
då var krigshistoria, äfven om författarna icke,
såsom grekerna Thukydides (d. omkr. 400 f. Kr.), i sin
"Historia om det peloponnesiska kriget", Xenofon
(d. omkr. 354 f. Kr.), i "Anabasis" och "Hellenika",
och Arrianos (d. i 2:dra årh. e. Kr.), i sin
"Anabasis", samt romaren Julius Caesar (d. 44 f. Kr.),
i sina "Kommentarer om galliska kriget", fäste
sig uteslutande vid krigshändelserna. Medeltidens
krönikor, skrifna utan den ringaste kritik,
lemna ett ganska svårhandterligt material för
den krigshistoriska forskningen. Nyare tidens tre
första århundraden sysselsatte sig hufvudsakligen
med forntidens krigshistoria, hvilken försågs med
"kommentarer" i oändlighet, hvaraf nyttan dock
blef ganska tvifvelaktigt. Det var först 19:de
årh. förbehållet att på ett granskande och lärorikt
sätt behandla krigshistorien efter mönstret af sådana
klassiske militärskriftställare som schweizaren
H. Jomini (d. 1869) och tysken K. von Clausewitz
(d. 1831). Under den senaste tiden hafva preussiska
och österrikiska generalstabernas krigshistoriska
afdelningar lemnat värdefulla bidrag hvar till
sitt lands krigshistoria (krigen 1866 och 1870–71,
Österrikes krig 1859 och 1866 samt prins Eugènes
fälttåg). – Den svenska krigshistorien har ända
till våra dagar blifvit ganska litet bearbetad. Om
man frånser de tyske författarna B. Ph. von Chemnitz
(d. 1678) och E. von Pufendorf (d. 1689), hvilkas
arbeten dock mera tillhöra den allmänna historien
än krigshistorien, har egentligen endast J. Mankell
(f. 1828) bearbetat den svenska krigshistorien i
allmänhet, i "Berättelser om svenska krigshistoriens
märkvärdigaste fältslag" (1857–59), hvilken skildring
dock endast omfattar tiden 1630–77, samt "Finska
arméns och Finlands krigshistoria" (1870). Enskilda
krig och krigsperioder äro särskildt skildrade. Så
t. ex. har G. Fr. Westling skildrat "Det nordiska
sjuårskrigets historia" ("Hist. bibliot.", 6:te
och 7:de d., 1879–80), G. Nordberg (d. 1744)
i "Konung Carl XII:s historia" (1740) gifvit en
öfversigt af samme konungs krig. Oscar Fredrik
(num. konung Oskar II) har lemnat "Några bidrag till
Sveriges krigshistoria åren 1711, 1712 och 1713"
(Vitt. hist. o. ant. akad:s handl. 22:dra, 24:de och
25:te d. 1861, 1864, 1867). N. A. Tengberg (d. 1870)
har lemnat "Bidrag till historien om Sveriges krig
med Ryssland åren 1741–43" (1857, 1860), G. von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
