Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Krater ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tendensdiktning. I afvikelsen från fäderneärfd sed
och ordning, det öfverhand tagande folkväldet och
de dermed framträdande förebuden till stundande
förfall fann han alltid rika ämnen för sina
satiriska utfall. Liksom det grekiska lustspelet
uppstått ur de åt vinguden Bakchos egnade glada
festerna, så var äfven K. en stor älskare af vinet
och skall under dess inflytelse hafva författat
sina lustspel. Hans sista stycke, hvilket uppfördes
kort före hans död och mottogs med stort bifall, bar
titeln Pytine (Vinflaskan). De bibehållna fragmenten
af hans dikter äro utgifna af Meineke i samlingen
"Comicorum graecorum fragmenta". – En yngre K.,
likaledes författare af lustspel, tillhörande den
s. k. mellersta attiska komedien, lefde omkring midten
af 4:de årh. f. Kr. A. M. A.
Krats, en korkskrufformad skruf, vanligtvis
med dubbla mot hvarandra böjda spiraler,
hvilken, fäst på laddstaken, nyttjas att ur ett
eldhandvapen för framladdning borttaga en laddning
("plundra vapnet"). Vid framladdningskanoner
motsvaras kratsen af plunderskrufven.
H. W. W.
Kratten, jernbruk. Se Hofors.
Kratylos (Lat. Cratylus), forngrekisk filosof af
Herakleitos’ skola, lefde i Athen under senare delen
af 5:te årh. f. Kr. Platon, hvilken i sin ungdom
begagnat hans undervisning, uppkallade med hans namn
en af sina dialoger, i hvilken anställes undersökning
om språkets väsende, och der K. uppträder till försvar
för Herakleitos’ filosofi emot eleaternas läror. Denna
dialog innehåller en mängd förslag till etymologiska
ordförklaringar, till stor del af den äfventyrligaste
beskaffenhet. A. M. A.
Kratz, Johann Philipp, grefve af Scharffenstein,
friherre till Riesenburg (födelseåret okändt), var
en typ för trettioåriga krigets soldateskhöfdingar,
oförvägen, grym, obekymrad om beskaffenheten af de
medel, som nyttjades, och färdig att utan tvekan
taga tjenst på det håll, der de bästa utsigterna
yppade sig. I början af år 1632 utnämndes han till
generalfälttygmästare i bajerska armén. På försommaren
1633 förde han befälet i Ingolstadt, men underhandlade
med hertig Bernhard af Weimar om att lemna fästningen
i dennes händer och sjelf blifva fältmarskalk i svensk
tjenst samt flydde, misstänkt af sina officerare,
till den svenska hären i Schlesien. I slaget vid
Nördlingen (d. 27 Aug. 1634) tillfångatogs han af
de kejserlige, hvarefter han fördes till Wien och
dömdes till döden för högförräderi. Natten till den
för exekutionen bestämda dagen lyckades han fly ur
fängelset, men greps snart vid schlesiska gränsen
och afrättades i Wien d. 26 Juni 1635.
Kratzenstein-Stub [-stubb], Kristian Gottlieb,
dansk målare, född i Köpenhamn d. 15 Aug. 1783,
antog namnet K. efter sin morbroder, fysikern
K. G. Kratzenstein. Sedan han blifvit student, egnade
han sig åt målarekonsten, dels under Abildgårds
ledning, dels på egen hand. K. var en rikt begåfvad
natur med sinne lör kompositionens poesi, hvaremot den
konstnärliga tekniken hos honom aldrig kom till någon
hög utveckling. 1809 begaf han sig till Italien,
och vid sin hemkomst, 1812, blef han konstakademiens
agré samt 1814 dess ledamot. Hans receptionsstycke,
Hother, som kommer till Valkyriorna i grottan,
hvilket i hög grad väckte samtidens intresse,
utmärker sig genom det smältande i färgen och en viss
sentimentalitet i uppfattningen. Utom från mytologien
hemtade han sina ämnen hufvudsakligen från Ossians
sånger, hvilkas dimhöljda drömbilder tycktes likasom
skapade för hans pensel. Hans sista större tafla var
Ossian hör Malvinas hand gripa i harpans strängar
(tillhörde Kristiansborgs galleri). K.-S. dog d. 24
Juli 1816. Ph. W.
Kraus, Joseph Martin, tonsättare, föddes i Miltenberg
vid Main d. 20 Juni 1756. Han röjde tidigt ovanliga
poetiska och musikaliska anlag och skref vid 17 års
ålder idyller samt komponerade ett Miserere. Hans
musikstudier för Vogler i Mannheim voro dock
ursprungligen ämnade blott till tidsfördrit. Hans
afsigt var att blifva jurist, och vid trenne
universitet studerade han jurisprudensen. En orättvis
förföljelse mot hans fader, som suspenderades från
sitt ämbete, ingaf honom emellertid motvilja för
denna bana, och han lyssnade derför gerna till en
svensk students i Göttingen förslag att söka sin
lycka i Sverige, dit han ock reste 1778 och der han
1781 blef utnämnd till andre hofkapellmästare,
sedan hans opera Proserpine med framgång blifvit
uppförd inför konung Gustaf III på Ulriksdal. Åren
1782–87 reste han, "för att än vidare fullkomna smak
och insigter", på konungens bekostnad i Tyskland,
Italien, Frankrike och England. Efter återkomsten –
som fördröjdes genom, hans afundsmän i Stockholm,
hvilka enligt K:s eget uttryck "hitkabalerade Vogler
i afsigt att få mig bort" – blef han omsider 1788
utnämnd till förste kapellmästare efter Uttini. Hans
verksamhet togs dock, vare sig till följd af
fortfarande afundsränker eller af de politiska
oroligheterna, förvånande litet i anspråk, i det att
under hans fyraåriga kapellmästareskap ingen ny opera
synes hafva blifvit uppsatt, och att den enda större
sådan han sjelf komponerat, Kellgrens Dido och Aeneas
(Aeneas i Karthago), ehuru ursprungligen ämnad till
invigningsopera åt det nya operahuset, icke blef
gifven förrän 1799, eller 7 år efter K:s död, som
inträffade d. 15 Dec. 1792. – Under det i utlandet
män sådana som Gluck och Neukomm fällde de amplaste
loford om K., padre Martini lät måla hans porträtt,
professor Klein i "Pfälzisches museum" införde hans
intressanta bref från Paris om Piccinnis "Didon", och
Breitkopf & Härtel tryckte hans kompositioner, blef
han deremot i Sverige ej uppskattad efter förtjenst,
trots konungens gunst och vänners beundran samt
trots det att alla de, som skrifvit om honom (Frigel,
Marianne Ehrenström, Silverstolpe, Atterbom), synas
haft åtminstone en aning om sanningen, som är den,
att Sverige före innevarande århundrade aldrig hyst
ett större musikaliskt snille. För närvarande är hans
musik (med undantag af sorgkantaten öfver Gustaf III)
så fullständigt glömd, att den rent af behöfver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
