Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kota ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
K., som från 1806 åter bott i Ryssland, titeln
af ryskt statsråd, utgaf "Russisch-deutsches
volksblatt" och blef efter Napoleons fall rysk
generalkonsul i Königsberg, hvarest han idkade
historiska forskningar. 1816 emottog han uppdraget
att mot ett årligt arvode af 15,000 rubel sända
ryske tsaren månadsberättelser "om alla nya idéer,
som i Tyskland och Frankrike komma i omlopp rörande
politik, statistik, finanser, krigskonst, offentlig
undervisning o. s. v.", hvarjämte han 1818–19
i Weimar utgaf "Litterarisches wochenblatt",
i hvilket han bittert hånade den tyska ungdomens
frihetssträfvanden. Han betraktades derför såsom
en affälling och rysk spion samt blef föremål för
de tyske studenternas hat. En svärmare bland desse,
teologie studeranden i Jena Karl L. Sand, mördade med
ett dolkstyng K. i dennes hem i Mannheim, d. 23 Mars
1819. Tvärt emot Sands förhoppning, ledde detta illdåd
blott till att regeringarnas reaktionära åtgärder
skärptes. – K:s karakter och författareskap hafva
varit utsatta för ganska stridiga omdömen. Dessa äro
ännu i dag något för hårda, i synnerhet i Tyskland,
hvarest man ej kunnat förlåta honom det afbräck han på
äldre dagar tillfogade den liberala och nationella
saken. Fåfäng och ramfusig till skaplynnet samt
fallen för att hemta sin qvickhets ingifvelser ur
skadelystnaden, visade K. dock de bästa egenskaper
i sina familje- och vänskapsförhållanden. Såsom
produktiv lustspelsförfattare söker han inom
den nyare literaturen sin like. En utomordentlig
uppfinningsrikhet, rörlighet och omvexling i motiven,
oinskränkt scenkännedom, stor fyndighet i grupperingen
och ledighet i intrigers hopflätande, förmåga att
tillskapa "tacksamma" roller samt en realistisk,
burlesk komik, som visserligen ofta sväfvar på gränsen
af karikatur, utmärka honom på detta område. Men han
saknade sedliga ideal såväl som djupare historisk
och psykologisk uppfattning, och hans stil höjde sig
hvarken i glädtighet eller patos till det verkligt
poetiska. Helt fången i sin tidsålders moraliska
lyten, fogade han sig smidigt efter den stora
allmänhetens smak för det alldagliga och teatraliskt
effektfulla. Det var derför, som Göthe och Schiller
stämplade honom såsom "eine gemeine natur". Den
"dygd", hvarmed det ståtas så mycket i hans dramer,
är föga mera än oreflekterad godhjertenhet, hvilken
helt lösligt frammanas för att godtgöra sinnets
förvillelser och ödets nycker. K:s stående tema var
naturens och känslans rätt gentemot sociala skrankor,
sed och auktoritet, men under sin ytliga behandling
deraf hemföll han än åt en frånstötande gråtmildhet,
än åt en långt drifven lättfärdighet. Under
K:s inverkan har det tyska lustspelet alltsedan
riktat sig åt situationskomik, tokroliga detaljer
och, medan det dock gällt framställningen af det
plattaste hvardagslif, orimliga förutsättningar och
handlingar. – K:s dramer voro på sin tid högeligen
öfverskattade, men äro numera till största delen
försvunna från scenen. De beherskade i flere årtionden
alla tyska skådebanor och voro samtidigt de mest
omtyckta bland i utlandet uppförda tyska pjeser. Af
hans 219 dramatiska alster hafva i Sverige uppförts
icke mindre än 100, och många af dem hafva i
Stockholm upplefvat inemot 100 föreställningar och
derutöfver. Ännu på 1860-talet gåfvos några. Till
de mest betecknande af K:s pjeser höra Menschenhass
und reue (1789; "Verldsförakt och ånger", 1791),
ett äktenskapsdrama, som är bättre än sitt rykte, Die
sonnenjungfrau (1789; "Cora eller solens prestinna",
1810) och Die indianer in England (1790; "Indianerne
i England", 1792), i hvilka bägge karakteren hos
hjeltinnorna är en sammansättning af naivt svärmeri
och sinlighet, Johanna von Montfaucon (1800;
"Johanna af Montfaucon", 1802), Die kreuzfahrer
(1802; "Korsfararne", 1804), ett riddareskådespel,
hvars dragningskraft (det upplefde i Stockholm 141
föreställningar) förklaras af dess verkliga värde,
samt lustspelen Der wildfang (1797; "Konstmakaren",
1798), Die beiden Klingsberge (1801; "Grefvarne
Klingsberg", 1805), Die deutschen kleinstädter (1803;
"De tyska småstadsboerne", 1807. Jfr Kråkvinkel),
en särdeles lyckad komedi, och Der rehbock (1815;
"Råbocken", 1821). Nämnvärda äro äfven den oförsynta
smädeskriften Dr Bahrdt mit der eisernen stirn
(1790), riktad mot nordtyska rationalismen och
utgifven under frih. v. Knigges namn, samt Der
hyperboräische esel (1800), en god dramatisk satir på
nyromantiken. K. var 1803–19 utgifvare af "Almanach
dramatischer spiele". En högst tacksam läsekrets funno
hans känslosamma romaner, bland hvilka Die leiden der
ortenbergischen familie (2 bd, 1785; "Ortenbergska
familjens lidande", 1793) är mest beryktad. Han
utgaf dessutom reseskildringar, sjelfbiografi,
några tämligen värdelösa historiska arbeten, Gedichte
(2 bd, 1818) m. m. Bland upplagor af K:s skådespel
märkas "Theater von K.", (40 bd, 1840–41) och "Auswahl
dramatischer werke" (10 bd, 1867–68). Jfr H. Döring,
"Kotzebues leben" (1830) och W. v. Kotzebue,
"August v. K., urtheile der zeitgenossen und der
gegenwart" (1881). – 2. Otto von K., rysk sjöofficer
och resande, den föregåendes son, f. i Reval 1787,
åtföljde 1803–06 såsom sekreterare kapten A. J. von
Krusenstern på dennes jordomsegling och erhöll 1815
sjelf ledningen af en jordomsegling, hvarunder han
skulle närmare undersöka de af holländarna i 17:de och
18:de årh. gjorda upptäckterna äfvensom möjligheten
af en genomfart från Berings sund till Hudsons vik
("nordvestpassagen"). Han åtföljdes på resan af
bl. a. Chamisso och Eschscholtz, upptäckte flere öar
i Stilla oceanen äfvensom det efter honom uppkallade
Kotzebues sund, men tvangs af sjukdom att återvända
hem, just då han ämnade intränga i Ishafvet (1818). En
ny jordomsegling, hufvudsakligen i handelspolitiskt
syfte, företog han 1823–26, hvarunder han likaledes
upptäckte några mindre öar i Stilla oceanen. K. tog
1829 afsked ur ryska örlogstjensten, i hvilken
han avancerat till kaptenlöjtnant, och dog i Reval
1846. Sina färder skildrade han i reseberättelserna
Entdeckungsreise in die Südsee und nach der
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
