Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kosak Luganskij ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Koselsk (Kozelsk), stad i ryska guvern. Kaluga,
vid Sjizdra, en biflod till Oka. Omkr. 13,000
innev. Oljeqvarnar samt tillverkning af segelduk,
tågvirke, läder m. m.
Kosinus (af Lat. complementi sinus, komplementets
sinus). Se Trigonometri.
Kosken neiti [hårdt k], Finsk mytol. Se Ahtobarnen.
Koskinen [hårdt k], Yrjö Sakari (finsk öfversättn.
af hans svenska namn, Georg Zachris Forsman), finsk
ämbetsman, historisk-politisk skriftställare och
partiledare, föddes d. 10 Dec. 1830 i Vasa. Ehuru
af svensk slägt (stamfadern var kyrkoherde i
Nordmaling) och uppfostrad i svensktalande trakt,
fattade K. tidigt en lidelsefull kärlek till det
finska språket, hvilket han måste studera såsom
ett främmande språk. J. V. Snellmans upprop (i
tidningen "Saima", 1844–46) till ungdomen: "Finland
för finnarna som Sverige för svenskarna", blef
afgörande för K:s framtid. (Jfr Fennomani.) K. blef
1847 student i Helsingfors och promoverades 1853
till filos. magister. Redan under studietiden
började han kampen för finska språkets höjande till
literaturspråk i högre mening än den häfdvunna,
hvilken t. o. m. blifvit lagfäst (1850) genom
ett kejs. reskript, som förbjöd finska språkets
användande i tryck rörande andra ämnen än religiösa
och ekonomiska. K. dref emellertid redan 1851 igenom
tryckning på finska af sin första skrift, Kertomus
Hämeenkyrön pitäjästa, (Beskrifning öfver Tavastkyro
socken), och har sedan ihärdigt fortsatt. Det
är obestridligt, att han derigenom beredt finska
språket en väl behöflig utveckling; men ovisst är
om han i lika mån gagnat sin egen utveckling såsom
vetenskapsman. Men detta var icke häller för
honom hufvudsaken. Som t. f. kollega i Åbo (1853)
och adjunkt vid Vasa gymnasium (då i Jakobstad)
1854–63 aflade K. prof för högre skoltjenster,
för lektorstjenst i Åbo och för doktorsgrad inom
historisk-filologiska fakulteten (han promoverades
1860), samt företog studieresor till Sverige och
vestra Europa. Han utgaf under dessa år Nuijasota, sen
syyt ja tapaukset (1857; 2:dra, utvidg. uppl. 1877;
"Klubbekriget samt Finlands sociala tillstånd vid
slutet af sextonde århundradet", 1864–65), egentligen
en Finlands historia från Gustaf I:s till Karl IX:s
tid, utförligast behandlande det sista årtiondet
(1590-talet), och väckte dermed goda förhoppningar
såsom fosterländsk historiker. Han författade vidare
smärre finska historiska uppsatser, läseöfningar
i finska språket m. m. samt disputerade 1862 med
afhandlingen Tiedot Suomen Suvun muinaisuudesta
(Underrättelser om den finska stammens forntid)
för den lediga professuren i allmän historia vid
Helsingfors universitet, till hvars innehafvare
han utnämndes 1863. 1876 öfvertog han i stället
professuren i finsk och nordisk historia, hvilken
befattning han innehade till 1882.
Redan som skoladjunkt i Jakobstad begynte K. utöfva
liflig verksamhet inom den på finskt språk utkommande
tidningspressen, hvilken har honom att tacka för sin
utveckling till en makt i samhället. Särskildt må
nämnas, att han var
medarbetare i och derefter hufvudredaktör för
tidskriften "Kirjallinen Kuukauslehti" (1866–80). Som
universitetslärare påverkade han kraftfullt och
hänsynslöst den studerande ungdomen, i hvilken han
med rätta såg bärarna af Finlands framtid. Men under
det han eldade deras sinnen till kärlek för det finska
språket, visade han alltför ofta, att politisk klokhet
icke var hans ledstjerna, såsom fallet gemenligen
alltid är med entusiaster. Han tycktes med nöje se
utbrott af fientlighet mot svenskheten i Finland,
ja manade till vrede, der hans fosterlandskärlek
bort ega längre synvidd. Så uppstodo slutligen äfven
"svekomaner", hvilka gjuta vredens skålar tillbaka
öfver "fennomaner". Med Finlands sjelfständighet
förstå de sistnämnde svenska språkets utrotande i
Finland, under det deras liberala motparti dermed
förstår uppehållandet och utvecklandet af landets
politiska autonomi, till hvars stöd de räkna icke
blott det finsktalande folkets höjande i bildning och
det finska språkets insättande i dess naturliga rätt,
utan äfven Finlands fortsatta språkliga samband med
den svenska odlingen. K. har med full öppenhet berört
dessa frågor i sina skrifter. "En mycket allmän
sjukdom i vårt kära Finland", skref han på finska
1867, "är att brista ut i festliga lofqväden öfver
den svenska bildningens välsignelser för Finlands
folk. Saken har så till vida grund, att våra prisvärda
offentliga institutioner hafva kommit oss till del
genom det svenska inflytandet; men denna sak har intet
samband med det svenska språket, och verldshistorien
känner icke någon egentligt svensk civilisation". En
finsk bildning skall derför grundläggas, men det
torde vara ovisst om den kan varda någon "egentligt
finsk". Äfven här lär det svenska inflytandet
komma emellan, och omöjligt torde vara för K. att
förjaga dess spår ur det finska folkets odling,
äfven om han lyckas få "ett nytt herrestånd, som ej
längre till språk och tänkesätt skiljer sig från
folket". Denna "stånds- och klassartade svenskhet,
som ställt sig såsom högre bildningslager ofvan
om den finsk-språkiga befolkningen och genom
sitt främmande språk i sjelfva verket skadar denna
befolkning", kallar K. (1871) "en tydlig olägenhet
i vårt land". "Den har visserligen", säger han,
"uppkommit af historiska orsaker, men bör äfven
aflägsnas genom det historiska framåtskridandet."
I detta framåtskridande har K. också en betydande
andel, men hittills har han i yttre politisk mening
föga kunnat påverka det finska samhället, hvars
sjelfständiga utveckling i våra dagar haft helt andra
målsmän. Mer och mer har dock äfven K. fått deltaga
i det politiska statslifvet. 1862 var han finsk
protokollist vid "Januari-utskottet" (se d. o.),
och alltsedan 1872 har han haft säte och stämma vid
landtdagarna såsom ledamot af presteståndet. Hans
inflytande inom detta stånd och ännu mera inom
bondeståndet har tillväxt med hvarje landtdag. (Under
julferierna vid 1877–78 års landtdag insamlade de
hemresande ombuden af bondeståndet en större summa,
hvilken i Jan. 1878
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
