Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kortikal ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tillräckligt kraftiga för att framdrifva fartygen med en
hastighet af omkr. 12 knop. J. G. B.
Korybanter (Grek. korybantes) den grekisk-asiatiska,
företrädesvis i det forna Frygien och Lydien
dyrkade gudinnan Kybeles’ (Rheas) prester,
hvilka under larmande musik utförde de till hennes
gudstjenst hörande vilda danserna. Äfven förstod
man med korybanter ett slags demoniska väsenden,
beslägtade med daktyler, kabirer och kureter,
hvilka tänktes höra till nämnda gudinnas följe.
A. M. A.
Korydon, forngrekiskt herdenamn, som upptogs af
renaissancens herdepoesi och sedan brukats såsom
appellativ för smäktande eller hopplöst suckande
älskare.
Koryfé (Fr. coryphée, Grek. koryfaios, af koryfé,
hjessa, topp, spets, egentl. "den, som står i
spetsen", ledare, förman) betecknade företrädesvis
den på teatern eller vid andra festliga tillfället
uppträdande chorens ledare, chorföraren, och ordet
är vid denna användning till viss grad liktydigt med
chorag (se d. o.), ehuru till sin språkliga bildning
på intet vis dermed beslägtadt. I modernt språkbruk
nyttjas ordet i bildlig mening om en hvar, som på
något område intager en framstående och tongifvande
ställning. A. M. A.
Koryza (Grek. koryza). Se Snufva.
Korzeniowski, Jozef, polsk författare, f. 1797, var
en tid huslärare hos general Krasinski i Varsjav samt
blef 1829 lärare vid lyceet i Kremenets, senare
professor (i mytologi och romerska antiqviteter)
vid universitetet i Kiev och 1837 gymnasiedirektör
i Charkov. 1846 förflyttades han till Varsjav och
var vid sin död, 1863, direktör i sektionen för
folkupplysning och kyrka. K:s första tragedier
och komedier ("Klara", 1826; "Munken" m. fl.) voro
föga betydande, men när han sedermera behandlade
medelklassen och folklifvet, visade sig hans
talent. Till hans bästa stycken höra "Karpatiska
bergsbor" och "Judarna" (båda 1843). K:s pjeser äro
i allmänhet muntra, och teatern i Varsjav lefde länge
hufvudsakligen på dem. Redan i Charkov började K. med
noveller ("Spekulanten", 1846), senare öfvergick
han uteslutande till denna skrifart och författade
Wedrówki oryginala (Ett originals vandringar; 1848),
Garbaty (Den puckelryggige; 1852), Tadeusz Bezimienny
(1852), Krewni (1857) m. fl. K. är med sina sympatier
delad mellan den klassiska och romantiska skolan,
hans stil är mera konstnärligt vårdad än Kraszewskis,
men i andra afseenden står han efter denne. K:s
samlade arbeten (12 d.) utgåfvos 1871–73 i Varsjav.
Lll.
Kos (nu Ko, Ital. Stanco l. Stanchio, Turk. Istanköi),
en till Sporadernas grupp hörande ö i Arkipelagen vid
Mindre Asiens sydvestra kust. I öns längdriktning,
n. ö. och s. v., stryker en bergås (fordom kallad
Prion) af måttlig höjd och lemnande plats för
tämligen stora vidder af odlingsbar mark. Denna
utmärker sig för synnerlig fruktbarhet och lemnar
bl. a. ett förträffligt vin. Hufvudstaden, af samma
namn som ön, ligger nära den nordöstra änden och
finnes omnämnd redan hos Homeros. Under den historiska
forntiden hade K. dorisk
befolkning och bildade tillika med några närliggande
städer (Halikarnassos, Knidos m. fl.) en dorisk
förbundsstat. Frejdadt var K. i synnerhet genom sitt
storartade Asklepiostempel och en i samband dermed
stående medicinsk skola, från hvilken bl. a. den store
forngrekiske läkaren Hippokrates utgick. Äfven målaren
Apelles härstammade från K., och ett af hans förnämsta
mästerverk, Afrodite (Venus) Anadyomene, prydde det
nämnda Asklepiostemplet. Flere slag af konstflit
idkades på K,; berömda voro i synnerhet ett slags
fina och genomskinliga väfnader, kallade koiska tyger
(vestes coae). För närvarande lyder ön under turkiskt
välde. Arealen är ungefär 250 qvkm. och innevånarnas
antal omkr. 20,000. A. M. A.
Kosaker (R. kazaki, P. kozaki), eller, såsom de
som korporativa enheter benämnas, kosakhärar,
krigarebefolkning i flere af Rysslands europeiska och
asiatiska provinser. Ordets ursprung är omtvistadt;
osäkert är om det står i något sammanhang med det
östturkiska kazak (landstrykare, nomad), hvarmed i
äldre tider flere asiatiska folk betecknades, och
som ännu i dag är inhemsk benämning på Asiens mest
betydande nomadfolk (se Kirgiser). Först i senare
hälften af 1300-talet omnämnas kosaker i Europa. Med
säkerhet kan man påstå, att deras kärna bildades af
obändiga och dådlystna män, som af frihetsbegär,
fruktan för efterräkning o. d. flydde hemifrån ut
i de vilda ödemarkerna, som sträckte sig mellan de
ryska, litaviska och polska landens sydgräns och de
tatariska områdenas nordgräns. Der ute i ödemarken
tvungos dessa äfventyrare snart att sluta sig
till hvarandra; och som de för sitt uppehälle voro
hänvisade till rof och plundring samt sålunda kommo
i strid med alla folk rundtomkring, drog sjelfva
nödvändigheten starkare till sammanhållningens
band och tvang dem att dela ljuft och ledt i ett
kastartadt vapenbrödraskap. Kosakerna visade sig först
på grässtepperna vid Dons nedre lopp och på slätterna
vid Dnjepr, i Ukrajna. De rekryterades från flere
håll, företrädesvis från Ryssland. Den tryckande
lifegenskap, som infördes i Ryssland, dref under
1600-talet bönder i massa till kosaklägerplatserna
vid Don och Dnjepr, dit dessutom politiska flyktingar
efter den stora orotiden (1605–13) samt schismatici
(starovertserna) stucko sig undan. Derför gjorde sig
det ryska elementet inom kort snart sagdt uteslutande
gällande bland kosakerna. Med tiden trädde Polens
och Rysslands styrelser i förbindelser med dem,
sökte visserligen utvidga sitt maktområde öfver dem,
men medgåfvo dem stora fri- och rättigheter, ty de
kristna kosaksamhällena på Rysslands och Polens
utkanter bildade ett skyddsvärn i söder mot tatarerna
i Asien, på Krim och vid Svarta hafvet samt mot den
turkiska makten.
I. Dnjeprkosakerna, Lill-Rysslands l. Ukrajnas kosaker
fingo under polske konungen Stefan Bathoris tid
(1575–86) en fast organisation. I spetsen för sig
hade de en af dem vald hetman. Han innehade första
platsen i starsjina (de "gamles råd"), hvilken för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
