Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konung (kung) är svenska formen för det ord, som i nu lefvande germanska språk är den vanliga titeln för regenten i en större, sjelfständig monarki - Konungabalk l. konungsbalk (Fornsv. kununx balker) utgjorde i de gamla lagarna en afdelning, som behandlade konungens rättigheter, sättet för hans utväljande m. m. - Konungaböckerna, den 1:sta och 2:dra, två af de s. k. historiska böckerna i Gamla testamentet - Konungaförsäkran, den ed konungen vid tillträde till styrelsen aflägger att författningsenligt styra riket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lands grundlagar, en af politiska skäl framkallad
särskild myndighet öfver dess medlemmar. (Så
t. ex. får svensk prins eller prinsessa icke gifta
sig eller resa utrikes utan konungens vetskap och
samtycke, ej häller svensk prins utan konungens
samtycke – jämte riksdagens och norska stortingets –
blifva regerande furste af utländsk stat.) Konungens
hof står i de nordiska staterna helt och hållet
under hans enskilda styrelse. – De af staten
utgående ekonomiska fördelar (jfr Civillista),
hvilka i Sverige tillfalla konungen äro: a) största
delen af anslagen å riksstatens första hufvudtitel,
hvilka enligt riksstaten för år 1885 tillsammans
utgöra 1,338,000 kr.; b) 300,000 kr. årligen,
hvilka, på grund af ett Rikets ständers beslut 1815,
utbetalas af Riksgäldskontoret till Karl XIV Johans
efterträdare enligt successionsordningen såsom
erkänsla för Karl XIII:s och dåv. kronprinsen Karl
Johans åtagande att betala rikets dåvarande skuld
med de medel, som England 1814 lemnat i ersättning
för Guadeloupes afträdande; c) dispositionsrätt
öfver det kungl. residensslottet i Stockholm, med
tillhörande byggnader, samt lustslotten Drottningholm,
Svartsjö, Ulriksdal, Haga, Gripsholm, Strömsholm,
med tillhörande trädgårdar och parker, äfvensom öfver
Kungl. Djurgården invid Stockholm samt öfver vissa
staten tillhöriga möbler, taflor, bibliotek m. m.;
d) Rosersbergs slott och kungsgård samt Tullgarns
slott och kungsgård jämte åtskilliga dermed under
eget bruk förenade hemman, hvilket allt på lifstid
innehafves af Oskar II; e) befrielse från utgörande
af inkomstbevillning för af staten anvisadt anslag
samt för inkomst af kapital; f) tullfrihet å varor,
hvilka för K. M:ts hofhållnings behof införskrifvas
från utrikes orter. I Norge är anslaget till konungens
hofhållning för finansåret 1884–85 bestämdt till
336,000 kr., hvarjämte till k. slottets i Kristiania
m. fl. byggnaders underhåll m. m., äro för samma tid
anslagna 47,022 kr.
Konungabalk l. konungsbalk (Fornsv. kununx
balker) utgjorde i de gamla lagarna en afdelning,
som behandlade konungens rättigheter, sättet för
hans utväljande m. m. till den offentliga rätten
hörande. Konungabalk förekommer i åtskilliga
landskapslagar, i Stadslagen och Magnus Erikssons
landslag, hvarifrån den med ändringar, synnerligast
i aristokratisk anda, öfvergick till Kristofers
landslag. I 1734 års lag ansågs det ej nödigt att
inrymma någon konungabalk, utan hänvisades i stället,
beträffande dithörande ämnen, till de nya grundlagar,
som af konungen och riksens ständer antagits. Se
vidare Balk 2. Hj. H-d.
Konungaböckerna (Lat. Regnum, näml. libri,
"konungarnas böcker"), den 1:sta och den 2:dra,
två af de s. k. historiska böckerna i Gamla
testamentet. Ursprungligen hafva de utgjort ett helt,
men i Alexandrinska öfversättningen äro de delade och
kallas 3:dje och 4:de Konungaböckerna (medan Samuels
böcker kallas 1:sta och 2:dra Kon.). De behandla det
israelitiska folkets historia från den tidpunkt, der
Samuels böcker sluta, nämligen Davids sista lefnadsår
(1015), till Jerusalems förstöring genom Nebukadnesar
(588). Hufvudmoment i framställningen äro Salomos
regering, rikets delning (975), det öfver hand tagande
förderfvet i rikena Juda och Israel, hvilket förgäfves
motarbetades af profeter sådana som Elia och Elisa,
samt de på grund deraf öfver bägge rikena inbrytande
straffdomarna. Till sist omnämnes Jojakins befrielse
ur fängelset (561). Sannolikt äro böckerna författade
kort efter sistnämnda tid, omkr. 560–540 f. Kr.,
af någon i exilen lefvande jude. Traditionen nämner
Jeremia eller Esra såsom författare, men för ingendera
kunna några bevisande skäl anföras. Författaren
har användt åtskilliga källor, såsom "Juda
konungars krönika" (1 Kon. 14: 29), "Israels
konungars krönika" (14: 19) och "Krönikan om Salomo"
(11: 41), hvilka han likväl på ett sjelfständigt
sätt behandlat. E. J. Ö.
Konungaförsäkran, den ed
konungen vid tillträde till styrelsen aflägger
att författningsenligt styra riket. Norges och
Danmarks konungar äro i grundlag (Norges grundlag §
9; Danmarks grundlag § 7) förpligtade att aflägga
sådan ed. I Danmark sker detta skriftligen i
statsrådet, och två likalydande originalskrifter
af försäkringsakten skola utfärdas, af hvilka den
ena öfverlemnas till riksdagen. I Norge skall, om
stortinget är samladt, eden afläggas inför detsamma,
eljest skriftligen i statsrådet för att högtidligen
förnyas inför första storting. I Sverige aflägges
denna ed inför statsrådet, då konungen begynner
sin regeringsverksamhet, samt inför riksdagen vid
konungens kröning efter ett vid 1809 års riksdag
af konstitutionsutskottet d. 12 Okt. föreslaget
formulär (jfr den i gruadlagsupplagorna införda
"Sveriges konungaförsäkran"). I forna tider
hade konungaförsäkran en särskild statsrättslig
betydelse. Det var genom denna eds afläggande konungen
förpligtade sig att iakttaga landets lag och folkets
rätt. Den aflades till gengäld för det att folket
erkänt och hyllat den regeringen tillträdande konungen
och svurit honom trohet samt utgjorde ett vilkor
för att folket skulle anse sig förpligtadt att visa
honom lydnad. Detta utbyte af konungs och folks eder
var ett uttryck för de ömsesidiga förpligtelser, som
grundlagarna med ett mera utveckladt samhällsskick
särskildt bestämma och fastställa. Helt naturligt
var att en sådan öfverenskommelse skulle komma till
stånd i Sverige och Danmark, som voro valriken,
men äfven i Norge, ehuru arfrike, afgåfvos dessa
ömsesidiga förpligtelser. De voro lagbestämda i
Norge och Sverige. För Norge var kungaedens innehåll
bestämdt i hirdskråen kap. 6 och landslagen II,
8. I Sveriges landslags konungabalk (kap. 5 i Magnus
Erikssons landslag och kap. 4 i Kristofers landslag)
voro konungens förpligtelser afhandlade i 6 punkter. I
Danmark saknades sådana bestämmelser i lag, hvadan de
förpligtelser, som konungen i sin försäkran åtog sig,
blefvo beroende af de vilkor, som vid hvarje särskildt
tillfälle uppställdes för hans val. Följden deraf
blef en mängd inskränkningar i konungamakten i den
mån som den, hvilken mottog kronan, var oförmögen
att häfda kronans makt mot valmännen. På detta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
