Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konstitutiv ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på öfverenskommelse emellan den stat, som tillsätter
konsuln, och den, i hvilken han skall hafva sin
verksamhet, och den plägar derför förbehållas i
fördrag. Utnämningen sker genom en skrifvelse, som
kallas lettre de provision ("fullmakt"); och för att
konsuln skall kunna utöfva sina funktioner fordras
samtycke af den stat, der han är anställd, hvilket
gifves genom en särskild akt, s. k. exequatur (se
d. o.) eller placet (se d. o.). Konsuler kunna vara
undersåtar i den stat, som utnämner dem (consules
missi, "utsända konsuler"), eller i den, der de
utnämnas (consules electi, "valda konsuler"). Med
afseende på omfånget och arten af sin verksamhet
benämnas de generalkonsuler, konsuler och
vicekonsuler. – Konsuler tillsättas gemensamt för
Sverige och Norge af konungen, för Sverige på förslag
af Kommerse-kollegium, för Norge af departementet for
det indre. Styrelsen af konsulatväsendet tillkommer
statsministern för utrikes ärendena i allt, som rör de
förenade rikena gemensamt, samt Kommerse-kollegium i
hvad angår svenska. Norges departement for det indre
i hvad angår norska angelägenheter, och konsulerna
skola i allmänhet i ämbetsärenden meddela sig med
nämnda kollegium eller departement. Deras göromål
äro reglerade i Sverige genom konsulsstadgan af d. 20
April 1858, i Norge genom en s. d. utfärdad
Instrux. 1.R. Tdh. 4. Th. R.
Konsulat (Lat. consulatus), en konsuls ämbete; den
tid, hvarunder en (romersk) konsul utöfvade sitt
ämbete; en konsuls ämbetslokal. Se Konsul.
Konsulatet (Fr. le consulat) brukar man kalla
det skede af Frankrikes historia, tiden från d. 19
Brumaire år VIII (d. 10 Nov. 1799) till d. 28 Floréal
år XII (d. 18 Maj 1804), då utöfvande makten i
staten innehades af konsuler. Se Frankrike, sp. 226,
227 och Konsul 3.
Konsulsfonden l. Konsulskassan, en för Sverige
och Norge gemensam fond, som bestrider konsulernas
aflöning, åtskilliga kostnader för konsulatväsendets
styrelse och vissa bland konsulernas utgifter i
ämbetsärenden. Fonden, som till 1858 förvaltades
af konvojkommissariatet, är numera ställd under
utrikesdepartementet. Vid slutet af år 1881 utgjorde
dess behållning 21,096 kr. 49 öre. Inkomsterna
utgöras dels af statsanslag från såväl Sverige
som Norge, dels af de konsulatafgifter, som (från
vissa konsulat) ingå till fonden (för år 1885 i
statsregleringspropositionen beräknade till 220,000
kr.), dels af räntor. Sveriges årliga bidrag, som
i 1870 års riksstat (samtidigt med upphörandet
af anslaget till handels- och sjöfartsfonden) för
första gången uppfördes å tredje hufvudtiteln, utgör
(sedan 1865) 160,000 kr., Norges (sedan s. å.) 120,000
kr. Detta förhållande mellan de båda landens bidrag
(4: 3) har bibehållits sedan år 1857. Af fondens
behållning vid 1870 års slut öfverlemnades till
svenska och norska statsverken 70,000 kr. att fördelas
i förhållande till hvartdera rikets årliga bidrag. År
1875 återlemnades på samma sätt 140,000 kr. och år
1881 en summa af 105,000 kr.
Konsult (Lat. consultum), beslut.
Konsultera (Lat. consultare), rådslå,
öfverlägga; rådfråga. – Konsultation, rådplägning;
rådfrågning. – Konsultativ, rådplägande,
rådgifvande. Konsultativa kallas i Sverige (uttrycket
begagnas dock icke officielt) de tre ledamöter af
statsrådet, som icke äro departementschefer. (De
kallas äfven statsråd utan portfölj.) Enl. R. F. §
6 böra minst två af dessa hafva förvaltat civil
beställning. Se vidare Statsråd.
Konsumera (Lat. consumere), förbruka, förtära. –
Konsument, förbrukare (af en vara). – Konsumtion,
förbrukning.
Konsumtionsföreningar. Se Kooperation.
Konsumtionsskatt l. förbrukningsskatt, finansv.,
skatt, hvars erläggande är beroende af den
skattskyldiges förbrukning. Konsumtionsskatten är
antingen allmän, då hvarje persons förbrukning i
sin helhet är föremål för skatten, eller speciel,
då den utgår på grund af förbrukning af ett
särskildt slag. Den senare formen är den vanligen
förekommande. Man kan indela detta sistnämnda slag
af konsumtionsskatt dels efter de föremål, hvilkas
förbrukning skatten är afsedd att träffa – hvarvid man
har att skilja mellan nödvändighetsvaror, lyxartiklar
och sådana förnödenheter, som intaga en plats emellan
dessa två kategorier –, dels efter det sätt, hvarpå
dessa skatter anläggas, hvarvid man skiljer mellan
direkt konsumtionsskatt (som omedelbart erlägges af
dem, som förbruka den beskattade varan) och indirekt
konsumtionsskatt (som i första hand erlägges af
annan person, hvilken i sin tur uttager skatten
hos konsumenterna). Direkta konsumtionsskatter äro
mindre vanliga. I Sverige finnes endast en sådan,
nämligen hundskatten, men i andra land flere
sådana, t. ex. skatt på våningar, vagnar, hästar,
betjenter. Den indirekta konsumtionsskatten kan
haf va följande former: 1) Produktionsskatt, då
varuproducenten i första hand erlägger skatten
och sedermera genom stegring af varans pris
öfvervältrar densamma på konsumenterna. Sådana
produktionsskatter äro i Sverige bränvins- och
hvitbetssocker-tillverkningsafgifterna. 2) Stats-
eller kommunalmonopol, då de mellanhänder, som köpa
varan direkt af staten eller kommunen, förskottera
skatten i form af högre pris på den monopoliserade
varan och sedan på samma sätt låta konsumenterna
af varan erlägga skatten. Exempel på sådan skatt i
form af statsmonopol äro de flerestädes förekommande
tobaks- och saltmonopolen. Konsumtionsskatt i form
af kommunalmonopol är (i sak, om ock ej till namnet)
den nettovinst, som de monopoliserade bränvinsbolagen
i Sverige äro skyldiga att afstå till kommunen. Jfr
Bränvinslagstiftning. (I de undantagsfall, då staten
eller kommunen försäljer direkt till konsumenterna,
blir denna skatt direkt.) 3) S. k. transportskatter,
då skatten i första hand erlägges af den, som låter
transportera varan, såsom då en vara sändes från ett
land till ett annat (tull) eller föres inom gränserna
af ett slutet område inom landet, i synnerhet städer
("octrois"; i Sverige fordom "lilla tullen" eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
