Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konkurs-auktion ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lagstiftningen utgått från den romerska
rätten. Ursprungligen inleddes den der genom en
missio in bona, en åtgärd af pretorn, hvarigenom
han, när en svarande uteblifvit eller dömts,
öfverlemnade hans förmögenhet till borgenärerna,
hvilka egde genom dess föryttring bereda sig betalning
för sina domfästa fordringar. Sedermera infördes en
annan form för konkursens öppnande, cessio bonorum
(se Cession), i det att gäldenär, som utan eget
förvållande kommit på obestånd, afträdde sin
egendom. Derigenom undgick han fängelse och infami
samt var, så länge han ej förvärfvat nya, betydligare
tillgångar, fri från borgenärernas kraf (beneficium
cessionis bonorum). Detta senare institut upptogs af
medeltidens lagstiftning och var länge nog bestämmande
för uppfattningen af konkursens betydelse. Men
småningom förlorade detta "beneficium", genom den
ökade mildheten i behandling af insolventa gäldenärer,
i betydelse, och konkursen började allt klarare
uppfattas såsom en generalexekution i gäldenärens
gods, utan något egendomligt inflytande på hans
framtida betalningsskyldighet (se Konkurs). På denna
grund hvilar den nyare konkurslagstiftningen, hvilken
för öfrigt i afseende på sjelfva konkursförfarandets
anordning går olika vägar. De vigtigaste af utländska
konkurslagar äro den franska (af 1838; utgörande
3:dje delen af "Code de commerce"), den tyska (af
1877) och den engelska (af 1883). Norges konkurslag
är af 1863, Finlands af 1868, Danmarks af 1872.–
I den svenska rätten träffar man först tämligen sent
stadganden om konkurs. Detta är också helt naturligt;
behofvet af ett sådant förfarande inträder först med
mer utvecklade kreditförhållanden. Under den tid,
som våra äldre lagar afspegla, användes krediten
föga; den gafs väl i allmänhet mot pant, och der så
icke var fallet, utgjorde gäldenärens skyldighet att
genom arbete aftjena skulden en tillräcklig utväg för
borgenären att göra sig betäckt. Endast för det fall
att gäldenären var död och denna utväg alltså icke
kunde anlitas, finner man antydningar om en konkurs,
då det säges, att det för borgenärerna skulle brista
"slikt af mark som af mark". I städerna, der krediten
nyttjades i större omfattning, gjorde sig behofvet
af ett konkursförfarande först gällande, och i
Visby stadslag samt i yngre stadslagen gifvas några
torftiga, om utländskt inflytande vittnande stadganden
härom. Men en egentlig konkurslagstiftning gaf först
k. res. d. 28 Maj 1687, som bestämde dels huru vid
egendoms afträdande till konkurs skulle förfaras,
dels ock hvilken verkan detta medförde med afseende på
gäldenären och hans framtida betalningsskyldighet. Vi
återfinna här spåren af det romerska "beneficium
cessionis". För gäldenären medförde afträdandet
af boet den fördel att han undgick häktning och,
under vissa förutsättningar, befriades från vidare
betalningsskyldighet. Hade nämligen borgenärerna
sjelfva tvungit honom att afträda sina tillgångar,
och befanns det, att han af "olyckliga händelser och
utan eget förvållande råkat i slik olägenhet, kunna
samma kreditorer intet mer fordra af honom, sedan de
afpressat honom allt det i hans makt stod". Äfven
1734 års lag står på samma ståndpunkt. Egendomens
afträdande till konkurs medförde för gäldenären den
verkan att, om hans obestånd befanns hafva tillkommit
af "sjöskada, fiendens infall, eldsvåda eller annan
olycka, der till han ej vållande varit", han för
framtiden blef fri från borgenärernas kraf, äfven
om hans vilkor sedermera bättras "genom arf, gåfvor,
tjenst eller slöjder". I annat fall skulle han svara
för fulla gälden samt vara underkastad bysättning
och arbetstvång. Konkurs var sålunda icke endast ett
exekutivt förfarande mot gäldenären, utan också för
denne en utväg att blifva qvitt sina skulder att vinna
"afträdesförmån". Något modifierade denna uppfattning
af konkursens betydelse genom konkursstadgan af
1773 och den dermed öfverensstämmande af 1798, men
väsentligast genom konkurslagarna af 1818 och 1830,
hvilka inskränkte afträdesförmånen till en rätt för
gäldenären att af de tillgångar han efter konkursen
förvärfvat icke behöfva afstå mer än hvad till hans
och hans familjs underhåll icke erfordrades. Den nu
gällande konkurslagen af 1862 har helt och hållet
öfvergifvit den äldre uppfattningen, ehuru den
icke ens under konkursen beröfvar gäldenären hvad
till hans underhåll är nödigt. Se I. S. Landtmanson:
"Om concursbo, dess begrepp, uppkomst och omfattning"
(1866). I. Afz.
Konkursutredning, det förfarande, som har till
uppgift att åstadkomma en rättvis fördelning af
en till konkurs afträdd förmögenhet mellan de
dertill berättigade borgenärerna. Denna utredning
är öfverlemnad åt borgenärerna sjelfva, dock under
kontroll af en "rättens ombudsman". Till grund för
densamma måste ligga en pålitlig uppgift om boets
tillgångar och skulder. En sådan gifves genom den
bouppteckning, som antingen gäldenären sjelf eller,
om han underlåter det, annan person på rättens eller
domarens förordnande upprättar. Denna bouppteckning
skall gäldenären vid ett af rätten eller domaren
utsatt förhör med ed bekräfta. Till detta förhör
kallas de närmast boende af de i bouppteckningen
upptagne borgenärerna för att utse en eller flere
förtroendemän, "gode män", att taga boet om händer,
likasom "rättens ombudsman" då äfven förordnas. Gode
männen böra granska boets tillstånd och afgifva
berättelse om anledningen till gäldenärens obestånd,
söka till konkursboet återvinna hvad obehörigen
frångått detsamma och på allt sätt förbereda dess
utredande. Definitivt kan utredningen börja först
med inställelsedagen, emedan först då borgenärerna
anmäla de fordringar, för hvilka de i konkursen äska
utdelning. De anmälda fordringsanspråken granskas
derefter af borgenärerna, och möjligen uppstående
tvister pröfvas af rätten. Å inställelsedagen utses
af borgenärerna "sysslomän", hvilka nu i gode männens
ställe öfvertaga boets förvaltning och realisation,
enligt de närmare föreskrifter borgenärerna ega
meddela dem. Sedan tillgångar i boet influtit,
verkställes utdelning. Borgenärer, som ega
förmånsrätt, kunna erhålla utdelning, innan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
