Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konjunktional bisats ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
regering omsider cirkumskriptionsbullan "De salute
animarum" af d. 16 Juli 1821 såsom gällande för
den katolska kyrkan i Preussen, förbehållande sig
dock "all majestätsrätt". På samma sätt blef för
Hannover gällande cirkumskriptionsbullan "Impensa
romanorum pontificum" af d. 25 Mars 1824. Staterna
tillhörande den "öfver-rhenska kyrkoprovinsen":
Würtemberg, Baden, Nassau, storhertigdömet Hessen,
kurfurstendömet Hessen och Frankfurt am Main,
antogo efter många och långa underhandlingar från
1818 cirkumskriptionsbullorna "Provida sollersque"
af d. 16 Aug. 1821 och "Ad dominici gregis custodiam"
af d. 11 April 1827. – Af konkordaten under 1800-talet
må för öfrigt nämnas de, som afslötos med Sardinien
1817 och med konungariket Bägge Sicilierna 1818,
hvilka naturligtvis upphörde att gälla, då dessa
riken upphörde att finnas, samt det belgiska af
1827. I Schweiz upprättades genom ett konkordat af
1828 biskopsdömet Basel och genom ett konkordat af
1845 biskopsdömet S:t Gallen. Efter 1870 upphörde
dessa konkordat att gälla, och stor förvirring
är sedan dess rådande i kyrkopolitiskt afseende
inom detta lands katolska kyrka. 1851 slöts ett
konkordat med Spanien. På 1850- och 1860-talen
slöt Rom fördelaktiga konkordat med flere stater
i Central-och Syd-Amerika. – Den fullständigaste
samlingen af konkordat och cirkumskriptionsbullor
finnes i "Conventiones de rebus ecclesiasticis inter
Sacram sedem et civilem potestatem variis formis
initae, ex collectione romana excerptae a Vincentio
Nussi" (1870). J. P.
Konkordieboken (Lat. Concordia pia, "den fromma
endrägten"), samlingen af den lutherska kyrkans
bekännelseskrifter, nämligen dels de för alla
kristna kyrkor gemensamma s. k. ekumeniska symbola,
dels följande fem för lutherska kyrkan särskildt
gällande: den oförändrade augsburgiska bekännelsen,
dess försvar l. apologi, schmalkaldiska artiklarna,
Luthers katekeser och konkordieformeln. Konkordieboken
utkom först på tyska i Dresden 1580, sedan på latin
s. å. och i en förbättrad upplaga 1584. Derefter
hafva flere upplagor utgifvits dels på tyska, dels
på latin, dels på bägge språken. På svenska utgafs
konkordieboken först i Norrköping 1730, sedan i Umeå
1842, i Gefle 1853 och senast i Stockholm 1879. Hela
boken föreskrefs i Sverige till antagande och
efterlefnad genom religionsplakatet d. 15 Aug. 1663
och kyrkolagen af 1686. Men sedan 1809 förpligtas
presterna i sin ämbetsed endast att hålla Upsala mötes
beslut (1593), enligt hvilket blott de ekumeniska
symbola och den oförändrade augsburgiska bekännelsen
antagas såsom bekännelseskrifter. E. J. Ö.
Konkordieformeln (Lat. Formula concordiae,
"endrägtsformeln"), den 5:te och sista af lutherska
kyrkans symboliska böcker. Med anledning af de många,
delvis mycket häftiga lärostrider, som under midten
och senare hälften af 1500-talet uppkommo i lutherska
kyrkan mellan det strängt lutherska och det mildare,
s. k. filippistiska, partiet, ansågs det nödigt att
dogmatiskt närmare bestämma de omtvistade
läropunkterna. För detta ändamål var i synnerhet den
würtembergske teologen Jakob Andreae verksam. Sedan
han under resor genom större delen af det lutherska
Tyskland ifrigt underhandlat med furstar och teologer
i denna fråga, framlade han 1574 ett förslag till
bekännelseskrift, hvilket, efter en förnämligast
af M. Chemnitz och D. Chytraeus gjord bearbetning
och tillökning, fick namn af "Schwabisk-sachsiska
konkordian". Ytterligare granskad af de schwabiske
teologerna Osiander och Bidenbach, utkom denna
skrift 1576 under namn af "Maulbronnformeln" (efter
klostret Maulbronn i Schwaben). På föranstaltande af
kurfursten August af Sachsen verkställdes ytterligare
nya bearbetningar, först i Torgau 1576 ("Torgauska
boken") och slutligen i klostret Bergen vid Magdeburg
1577, i hvilket sistnämnda arbete deltogo Andreae,
Chemnitz, Chythraeus samt teologerna Andreas Musculus
(Meusel) och Kristofer Cornerus (Körner) från
Frankfurt a. O. och Nikolaus Selneccerus (Selnecker)
från Leipzig. Det sålunda fullbordade verket kallades
"Bergenska boken" eller Konkordieformeln. Den
kringskickades till underskrift samt antogs af
de flesta och mest betydande lutherska ständerna,
men blef ock på många ställen tillbakavisad. Icke
sällan användes dervid tvång i både den ena och
den andra riktningen. Flere togo inom kort sitt
erkännande tillbaka. (Angående antagandet i Sverige
se Konkordieboken.) – Konkordieformeln, som först
utkom på tyska 1580, sedan på latin s. å., består
af 2 delar: Epitome (kort sammandrag) och Solida
declaratio (grundlig förklaring). Den förra innehåller
12 artiklar, af hvilka de 11 första bestå hvar och
en af 3 delar: Status controversiae (uppställande af
tvistepunkten), Affirmativa (lutherska kyrkans lära)
och Negativa (vederläggning af andra åsigter); den
12:te innehåller blott vederläggning af åtskilliga
irrläror. Hela skriften är hållen i strängt luthersk
anda och har, i synnerhet i sin senare del,
mera karakteren af en teologisk afhandling till
lutherska lärans utläggning och försvar än af en
bekännelse. En särskild betydelse har hon derigenom
att hon är den enda bland lutherska kyrkans symboliska
böcker, som klart och bestämdt uttalar motsatsen
mellan lutheranismen och kalvinismen. Ehuru
konkordieformeln ingalunda allmänt antogs, utan
t. o. m. gaf anledning till nya stridigheter,
så att den på spe kallades Concordantia discors
(den tvedrägtiga endrägten), blef den likväl
utgångspunkten för den s. k. ortodoxiens period,
som utmärktes af stor enhet på lärans område. E. J. Ö.
Konkrement (af Lat. concrescere, växa samman,
hårdna), med., stenbildning inom organismen. Se
Kalk-konkrement.
Konkrescens (Lat concrescentia) förtätning,
sammanväxande.
Konkret (Lat. concretus, egentl. tät, hårdnad,
af concrescere, sammanväxa, hårdna), verklig,
som innehåller väsendet eller substansen med dess
egenskaper och kännemärken likasom sammanvuxna hos sig
(i motsats till abstrakt, hvilket betecknar väsendet
tänkt såsom söndradt från sina egenskaper eller
egenskapen söndrad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
