Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kompositör ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
381, 3) i Efesos 431, 4) i Chalcedon 451, 5)
i Konstantinopel 553, 6) i Konstantinopel 680,
7) i Nicaea 787, 8) i Konstantinopel 869, 9) i
Rom 1123 ("1:sta allmänna Laterankonciliet"), 10)
i Rom 1139 ("2:dra allm. Laterank."), 11) i Rom
1179 ("3:dje allm. Laterank."), 12) i Rom 1215
("4:de allm. Laterank."), 13) i Lyon 1245, 14)
i Lyon 1274, 15) i Vienne 1311–12, 16) i Konstanz
1414–18, 17) i Florens 1439, 18) i Rom 1512–17("5:te
allm. Laterank."), 19) i Trident 1545–63, 20) i
Rom 1869–70 ("det allmänna Vatikankonciliet"). De
åtta första voro sammankallade genom kejserlig
myndighet, hvilken äfven vid förhandlingarna mången
gång gjorde sig gällande. Vid dessa koncilier var
kejsaren vanligen preses. De öfriga sammankallades af
påfvarna. Den grekisk-katolska kyrkan erkänner såsom
ekumeniska blott de sju första af dessa koncilier,
af hvilka de sex första afhandlade stridsfrågorna
om treenighetsläran och läran om Kristi person
(de trinitariska och kristologiska frågorna) och
det sjunde den i österländska kyrkan länge förda
striden om bilddyrkan. Genom den grekisk-katolska
kyrkans skilsmässa från den romersk-katolska, 1054,
och sedermera genom de protestantiska kyrkornas
skilsmässor från den romerska omöjliggjordes hållandet
af ekumeniska koncilier, såvidt dermed menas sådana,
der hela den kristna kyrkan är representerad. Det
sista ekumeniska konciliet af detta slag var det
fjerde allmänna Laterankonciliet (1215, det 12:te
ekumen.; se ofvan). Genom det s. k. "latinska
kejsaredömets" upprättande i Konstantinopel
(1204–1261) under det s. k. fjerde korståget
hade den grekiska kyrkan blifvit lagd under den
romerska, hvarför på detta möte äfven den grekiska
kyrkan var representerad genom både patriarker och
biskopar. På detta koncilium, der påfven Innocentius
III presiderade, fattades flere vigtiga beslut rörande
kyrkoläran och kyrko-ordningen. Der lades också
grunden till inqvisitionen. – Den romersk-katolska
kyrkan, som anser sig vara den enda kristna kyrkan,
kallar dock hvarje koncilium ekumeniskt, der hon är
fullständigt representerad. Af de ofvan uppräknade
koncilierna äro, utom de redan särskildt nämnda, det
tridentinska (1545–63), der romersk-katolska kyrkan
emot de reformatoriska kyrkorna skarpt fixerade
sin bekännelse och ställning, och det vatikanska
af år 1869–70, der den påfliga ofelbarhetsdogmen
proklamerades, de märkligaste. Laterankoncilier
kallas sådana, som höllos i påfvens gamla palats i
Rom, Lateranen. Af dem räknas fem till de ekumeniska
(se ofvan). Bland märkligare koncilier må äfven
framhållas de tre s. k. reformatoriska i slutet
af medeltiden, sammankallade för att göra slut
på den s. k. stora schismen och reformera kyrkan
"till hufvud och lemmar", nämligen i Pisa 1409, i
Konstanz 1414–18 (det 16:de ekumeniska) och i Basel
1431–43. Visserligen häfdes den påfliga schismen
genom kyrkomötet i Konstanz, men någon kyrklig
reformation mäktade dessa "reformatoriska möten"
icke åstadkomma. – Hvad de partikulära koncilierna
vidkommer, finnes om
provinsialkoncilierna redan i början af 3:dje årh. den
föreskriften att de skulle hållas regelmässigt
en eller två gånger om året. Om de troligtvis
äldre diecesan-koncilierna finnas inga särskilda
föreskrifter. Helt säkert sammanträdde äfven dessa
minst en gång om året. Under medeltiden rådde
ingen bestämd ordning rörande tiden för konciliers
hållande. Tridentinska konciliet (se ofvan) upptog
frågan derom och stadgade, att diecesan-koncilier
skulle hållas hvarje år och provinsialkoncilier hvart
tredje, hvilken föreskrift dock icke så noggrant har
iakttagits. – Det nyaste och utförligaste arbetet
öfver koncilierna och deras beslut är Hefeles
"Konciliengeschichte" (1855–74). J. P.
Koncinnitet (af Lat. concinnus, prydlig, väl
afpassad), retor., ett muntligt eller skriftligt
föredrags egenskap att vara måttfullt och
harmoniskt fördeladt på samma gång som formskönt
och sinnrikt. Hos de gamle gällde Demosthenes och
Cicero såsom efterdömen härutinnan.
Koncipiera, koncipera (Lat. concipere), egentl. fatta
helt och hållet, upptaga i sig, undfå; befruktas,
blifva hafvande; fatta med inbillningskraften eller
tanken; framalstra; författa.
Koncis (Lat. concisus, af concidere, afskära),
kortfattad, sammanträngd, kort, men innehållsrik. Jfr
Koncentrera.
Kondemnera (Lat. condemnare, fördöma, domfälla),
döma till beslag, taga i beslag, förklara förbruten;
utdöma, förklara (ett fartyg) sjöodugligt l. icke
värdt att vidare repareras. – Subst. Kondemnation.
Kondensation (se Kondensera), fys., förtätning,
synnerligast af gaser och ångor samt af elektriska
laddningar. Gaser attraheras och qvarhållas
starkt på ytan af fasta kroppar. Nybrända träkol
attrahera under värmeutveckling såväl luft som
andra gaser. Utglödgad platina i fint fördeladt
tillstånd, s. k. platinasvamp, upptager, likaledes
under stark värmeutveckling, vissa gaser. Luften
häftar vid ytan af glas, så att den endast genom
upphettning kan fullständigt aflägsnas. I alla
dessa fall undergå gaserna, med bibehållande af
sin aggregationsform, ett slags förtätning på
ytan af den fasta kroppen. Vanligen förstås dock med
kondensation af gaser och ångor sådan förtätning, der
tillika förändring af aggregationsform eger rum. De
medel, som användas härför, äro sammantryckning
och afkylning. Sålunda har man lyckats ätt bringa
till flytande form alla slags gaser, äfven dem, som
förr ansågos permanenta, eller icke kondenserbara
(se Gas, sp. 920). Vid destillation bringas ångorna
att passera genom spiralrör eller genom kärl med stor
yta och tunna väggar af ledande ämne, som hållas väl
afkylda. Vattenångans kondensation spelar naturligtvis
såväl inom naturen som tekniken en utomordentligt
vigtig rol. Nederbörden i sina olika former af dagg,
regn, hagel och snö har sin orsak i kondensation
genom afkylning mot marken eller i de högre, kallare
luftlagren. Vid kondensationen frigöres det värme,
som vid ångbildningen upptagits, ångans s. k. latenta
värme. Då den värmeqvantitet, som åtgår för att
förvandla vatten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
