Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Knuthenborg ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hertig Erik Magnusson, hvars plan att bilda ett
själfständigt herravälde på gränsen af de tre
skandinaviska rikena han äfven upptog. Den ynnest,
hvari han stod hos dennes enka, hertiginnan Ingeborg
(se Ingeborg, norska prinsessor 3), begagnade han
till att draga de båda förenade rikena in i en
äfventyrlig eröfringspolitik, och det svenska rådet
klagade öfver att hertiginnan hällre rättade sig
efter utländska och mindre erfarna ynglingars råd
än efter sina gamle rådgifvare. Med de missnöjde
danske herrarna ingick K. P. ett nära förbund;
och då ett giftermålsfördrag afhandlades mellan den
unge hertig Albrekt af Mecklenburg och konung Magnus
Erikssons syster Eufemia, förmådde han hertiginnan
att äfven ingå ett formligt anfallsförbund mot
Danmark. En gräns för hans makt i Sverige sattes
dock genom rådets bekanta förening i Skara (1322),
men K. P. lät icke afhålla sig från att fullfölja
sina äfventyrliga planer, utan begagnade det norska
rikssigillet att utomlands värfva trupper och gjorde
redan på hösten 1322 ett infall i Skåne. Äfven
i Norge fick man dock till sist ögonen öppna för
K. P:s skadliga inflytande, och efter svenska rådets
föredöme ingingo de norske stormännen en förening,
som beröfvade hertiginnan och K. P. allt inflytande
på rikets styrelse. Hertiginnan synes hafva helt och
hållet öfverlemnat sina besittningar i Sverige i
K. P:s händer; och under de närmast följande åren
egde ett visst krigstillstånd rum mellan honom
och Sverige, till dess 1326 en förlikning ingicks
mellan å ena sidan svenska rådet och å andra sidan
hertiginnan Ingeborg, hvari bestämdes, att K. P. ej
vidare skulle få vistas i Sverige samt att han skulle
återlemna de slott han innehade. Dock synes han
hafva fått behålla södra delen af Halland. Derefter
gick hans sträfvan egentligen ut på att tillrycka
sig så mycket som möjligt af Danmark, som vid den
tiden befann sig i ett slags upplösningstillstånd,
och han lyckades äfven 1326 blifva hertig af Halland
och Samsö samt 1329 af Estland. Svenska rådet hyste
dock fortfarande fruktan för honom, så att det i
förbundet med herrarna af Werle särskildt nämnde
hertigen som rikets fiende. K. P. afled redan 1330,
såsom på ett ställe förtäljes, af gift. Sedan 1327
var han förmäld med hertiginnan Ingeborg och hade
med henne sönerna Håkan och Knut, hvilka afledo i
digerdöden, 1350, samt en dotter, Birgitta. K. H. K.
Knut Posse, höfvitsman på Viborg. Se Posse.
Knutpunkt. Se Vågrörelse.
Knutsgillen (S:t Knutsgillen), andlig-sociala
gillen, hvilka uppstodo i Danmark och Sverige
under medeltiden, och af hvilka lemningar ännu ega
bestånd i Lund, Malmö och Ystad. De tidigaste af
dessa gillen togo sitt namn efter danske konungen
Knut d. helige (mördad 1086, kanoniserad 1101),
Danmarks national-helgon. Det första gille med honom
till skyddspatron inrättades i Odense, och derefter
grundades sådana i många danska och åtskilliga skånska
städer, såsom Malmö och Lund. Ytterligare ett helgon
med samma namn fick Danmark i hertig Knut Lavard
(mördad 1131, kanoniserad
1169, Själlands skyddshelgon), efter hvilken
äfvenledes gillen uppkallades, bl. a. i Skanör på
1250-talet. De tvänne nämnda grupperna af gillen hade
samma syften (de voro "skyddsgillen", för inbördes
understöd och rättskipning) och upptogo åtskilligt
från hvarandra, hvarför det under tidens lopp föll
i glömska hvilketdera helgonet ursprungligen varit
hvarje särskildt gilles skyddspatron. I Skåne hafva
med visshet Knutsgillen funnits i Skanör, Falsterbo,
Landskrona, Tommarp (Kristianstads län), Malmö,
Lund och Ystad. De synas hafva haft en gemensam
öfverstyrelse, hvilken plägade sammanträda till
"generalsynod" i Skanör. Man eger äfven uppgifter om
att Knutsgillen under medeltiden funnits i Visby,
Stegeborg, Sigtuna och Upsala. Efter reformationen
var Knutsgillet i Malmö det mest ansedda; det
räknade bland sina medlemmar furstar, större delen
af skånska adeln samt under 1700-talet en mängd
af de mest framstående män i Sverige, men företer
nu ringa lifaktighet. Ystadsgillets blomstring har
deremot inträffat under senare tiden. Mest bekant
är S:t Knutsgillet i Lund, hvilket finnes omnämndt
först under 14:de årh., ehuru det antagligen
är betydligt äldre (Knut d. helige var Lunds
domkyrkas främste välgörare). Efter att först
hafva varit en inflytelserik religiös-juridisk
inrättning, i besittning af betydande räntor och
egendomar, ombildades det efter reformationen
(såsom skråordningen af 1586 utvisar) till en
skytte- och understödsförening, som bl. a. firade
den gammalnordiska majfesten och anställde årliga
målskjutningar. Mot slutet af 1600-talet nedsjönk
gillet till ett fåtaligt, högeligen kälkborgerligt
lag af dryckesbröder och blef under 1700-talet ett
likbärarelag. Från 1801 utvecklades det dock i
annan riktning, i det att universitetets lärare
och ortens bildade familjer läto invälja sig;
det blef då en förening för finare sällskapsnöjen
(baler) jämte välgörenhet. I spetsen för gillet stå
en ålderman, en vice ålderman och en "stolsbroder"
(ursprungl. bisittare i gillesrätten). Årshögtiden
firas d. 13 Jan. (Knutsdagen). Jfr G. Ljunggren:
"S:t Knuts gillet i Lund" (1869).
Knutskrift, ett slags ideografisk forn-skrift, bestående af snören,
hvilkas olika sammanslingring, färg och bindning
till knutar tjena som öfverenskomna tecken för
vissa begrepp. Knutskriften har varit i bruk hos
kineserna, hos ur-innevånarna i Peru och Mejico, på
karibiska öarna, bland stammar i Canada, liksom man
än i dag emellanåt finner den nyttjad i Turkistan, i
Syd-Amerika och på Söderhafsöarna. I Mejico och Peru
hade man utvecklat denna knutskrift till ett konstrikt
system. Peruanerna, som betjenade sig deraf, ända
tills deras rike eröfrades af spaniorerna, kallade
den quipos. Ett sådant knutnät var sammanslingradt
af olikfärgade trådar, frans-artadt uppradade
vid en tjock hufvud-snodd, samt af knutar, till
hvilka trådarna på det mest mångfaldiga sätt voro
flätade. Hvarje färg hade sin särskilda betydelse;
der färgerna icke räckte till att uttrycka hvad som
kräfdes, tog man sin tillflykt till knutarna. Dessa
betydde merendels aritmetiska tal, allt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
