Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 8. Kaffrer - Kristdala / 913-914 (1884) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Klädesholmen ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Klätt, bot. Se Centaurea.

Klätterfisken l. klättrarefisken, Anabas scandens
Daldorff, zool., en märkvärdig fiskart, tillhörande
labyrintfiskarnas egendomliga familj bland de
taggfeniga fiskarna. Slägtets samtliga arter tillhöra
Indien, hvarest ofvannämnda art är den längst kända
och allmännast förekommande. Han beskrefs först 1791
af engelsmannen Daldorff, som hade tillfälle att uti
Indien öfvertyga sig om dess förmåga att vistas ofvan
vattnet samt t. o. m. klättra i träd. Ofvanom gälarna
finnes (se fig.) en kavitet,

Hufvud af klätterfisk. (Gäl-locken äro bortskurna, för att den s. k. labyrinten må synas.)

innehållande innanför hvarandra sittande, veckade,
bladlika skifvor, beklädda med en kärlrik
slemhinna. Man har antagit, att denna bildning tjenade
för respiratoriskt ändamål på det sättet att vatten
samlade sig uti denna kavitet samt derifrån fördes ned
till gälarna och underhöll dessas fuktighet. Enligt
nyare undersökningar är densamma dock ej endast
ett bihang till gälarna, utan tjenar såsom ett
mera sjelfständigt luftandningsorgan, hvarför
labyrintfiskarna hafva hvad man kallar "sammansatt
respiration", eller andas både med ett slags lunga
och med gälar. Man har genom experiment utrönt, att
dessa labyrintfiskar ej kunna andas ensamt med gälar,
utan qväfvas, om de släppas i ett kärl med vatten,
hvarest de genom ett utspändt nät hindras från att
komma upp till ytan. De hade sålunda, med andra
ord, blifvit dränkta i vattnet; ty såsom fortsatta
experiment visade, kunde andra exemplar länge lefva i
samma vattenmängd i kärlet, om de blott kunde få fritt
komma upp till ytan emellanåt. Det är säkert utrönt,
att klätterfisken väl kan lefva ofvan vattnet flere
dagars tid, äfvensom att densamma verkligen träffas
krypande uppför trädstammar. Klättringen sker med
tillhje]p af taggarna på förlocket, medelst hvilka
fisken höjer sig ett stycke, kröker stjerten och tager
fäste med taggarna i analfenan, tager sedan nytt tag
med förlockstaggarna o. s. v. Klätterfisken tillhör
uteslutande sötvattnen, och dess förmåga att röra sig
på land tjenar väl hufvudsakligen att förflytta honom
till närgränsande vattendrag, när de, i hvilka han
förut vistats, torkat ut. Om han klättrar i träden
för att söka föda eller för andra ändamål tyckes ej
vara utrönt. Klätterfisken är helt liten, endast 10–15
cm. lång, samt med tämligen hög och tjock kroppsform.

Färgen är olivgrön; hos de yngre finnas två svarta
streck på sidan af hufvudet samt en svart fläck vid
basen af stjertfenan. R. L.

Klätterfoglar. Se Partåiga foglar.

Klätterfot, zool., förekommer hos de partåiga
foglarna och är så bildad, att två tår äro riktade
framåt och två (nämligen tummen och yttertån – hos
kurukufoglarna, Trogonidae, baktån och den andra tån)
bakåt. Stundom äro tårna något hopvuxna; tummen kan
saknas, och hos en del arter är yttertån vändbar. En
så beskaffad fot lämpar sig synnerligen till att
omfatta grenar eller att med de spetsiga och starkt
krökta klornas tillhjelp klättra uppför trädstammar,
hvarför också de med fötter af här nämnda slag
utrustade foglarna nästan uteslutande lefva i skog.
C. R. S.

Klätterhärfoglar. Se Irrisorini.

Klättrarefisken. Se Klätterfisken.

Klättrareråttorna, Capromys, zool., äro tämligen
stora, hafva kort, tjock kropp med stark bakdel,
kort och tjock hals, tämligen långt och bredt hufvud
med trubbigt tillspetsad nos, medelstora, breda,
nästan nakna öron, tämligen stora ögon, klufven
öfverläpp, starka ben, fem tår på de bakre och
fyra på de främre fötterna, långa, starkt krökta,
spetsiga klor, fjällig, glest hårbevuxen svans
af medellängd samt rik, slät, grof och glänsande
pels. Öfverkäkens kindtänder hafva 2 djupa emaljveck
på yttre och 1 på inre sidan samt äro ungefär lika
stora; underkäkens kindtänder visa liknande vinklar,
men i motsatt förhållande. Pannbenen äro mycket
breda och hafva tydliga bakre ögonhålsutskott;
okbenen äro stora. – Hit höra 3 arter från Cuba
och Haïti, bland dem hutiaconga (se d. o.).
C. R. S.

Klättrarna, Certhiini, zool., bilda en underfamilj
af mesfoglarnas familj inom tättingarnas ordning
och foglarnas klass. De hafva korta ben, yttertån
betydligt längre än innertån, baktån utan klo längre
än sidotårna och föga kortare än mellantån, klorna
långa, lika höga som tårna, hoptryckta, hvassa
och icke sneda, vingarna icke kupiga och stjerten
medelmåttig eller kort. De till denna familj hörande
foglarna äro små och lifliga i sina rörelser, lefva
ensamma i skogar, lundar, parker och trädgårdar samt
komma om vintern stundom fram till boningshusen. De
klättra med mycken skicklighet, hvilken egenskap
gifvit dem deras namn. Sina konstlösa bon bygga de i
hål i träd, murar o. s. v. – Inom denna underfamilj
kunna nämnas trädkrypareslägtet, Certhia,
murkrypareslägtet, Tichodroma, och
nötväckslägtet, Sitta, af
hvilka det första och sista tillhöra Sveriges fauna.
C. R. S.

Klättringsblad. Se Blad, sp. 647.

Klöber, Friedrich August von, tysk målare, f. 1793,
d. i Berlin 1864, var lärjunge af konstakademien
i Berlin och utbildade sig vidare i Rom (1821–28),
men höll sig alltid sjelfständig gent emot såväl den
akademiska som den nyare konsten. I Schauspielhaus
i Berlin utförde han en följd af framställningar ur
Apollomyten och egnade sig i det hela åt mytologiska
ämnen, utförda i stafflibilder, med

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>