Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Klockstycke ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med dem direkt, ofta under ljusfenomen. Till och
med guld och platina förenas direkt med klor;
antimon, vismut m. fl. tända sig i klorgas. En
blandning af klor och vätgas förenas i dagsljus
långsamt, men i solljus ögonblickligen och med
explosion, hvarefter 2 vol. klorvätegas, HCl,
bildats genom förening af 1 vol. klorgas och 1
vol. vätgas. Klorvätet ar en färglös gas, som
starkt ryker i luften och, om den inandas äfven
i mycket förtunnadt tillstånd, framkallar häftig
hosta. Det uppsupes med begärlighet af vatten,
som förmår upptaga 400–500 vol. gas. Lösningen
af klorväte i vatten är en färglös, starkt sur
vätska, som kallas saltsyra. Klorvätet beredes i
stort genom upphettning af koksalt med svafvelsyra
(2NaCl + H2SO4 = 2HCl + Na2SO4), hvarunder
den bortgående gasen inledes i vatten. Klorvätet
är i alla afseenden en stark, enbasisk syra, löser
under utveckling af vätgas metaller, neutraliserar
oxider och sönderdelar kolsyrade salter, vid
hvilka reaktioner klormetaller, eller klorider och
klorurer, bildas. Dessa klormetaller äro således
klorvätesyrans salter. I förhållande till väte
och metaller uppträder klor såsom ett enatomigt
grundämne, men till syre såsom ett 1-, 3-, 5-,
7-atomigt. Klorens starka frändskap till väte gör,
att den vid närvaro af vatten och ämnen, som kunna
syrsättas, verkar oxiderande. I dylika fall förenas
nämligen kloren med vattnets väte till klorväte,
hvarvid vattnets syre i frigöringsögonblicket
verkar kraftigt oxiderande. Härpå beror, att
klor bleker färgämnen af organiskt ursprung
och förstör illaluktande förruttnelseprodukter.
P. T. C.
Kloral, kem., en produkt, som bildas vid inverkan af
klor på alkohol (deraf namnet), är en färglös vätska
af genomträngande lukt. Dess kokpunkt är 95°. Kloralen
är sammansatt enligt formeln C Cl3 CHO (således
trikloral-aldehyd) och förvandlas vid förvaring till
en fast, hvit massa. Se vidare Kloralhydrat. P. T. C.
Kloralhydrat. 1. Kem., en förening af kloral med
vatten, sammansatt enligt formeln C Cl3
– CH (OH)2, således en tvåatomig
alkohol. Blandas kloral med vatten, bildas under
värmeutveckling kloralhydrat, som utgör
färglösa flyktiga kristaller. Vid inverkan af
alkaliska vätskor på kloralhydrat bildas kloroform och
myrsyra (C Cl3 – CH (OH)2 = C Cl3 H + H C O O H).
– 2. Med. Då Liebreich den 2 Juni 1869 inför
Berlins medicinska sällskap redogjorde för sin
märkliga upptäckt af kloralhydratets sömngifvande
förmåga, trodde man till en början, att ett
medel var funnet, som skulle undantränga det
tusenåriga bruket af opium och alla andra sömnmedel.
Om också kloralhydratet l. "kloralen", såsom medlet
vanligen kallas, icke har hållit allt hvad man
först hoppades, är dock detta medel af högt, ja i
många fall oskattbart värde. Kloral skiljer
sig från andra på hjernan verkande sömnmedel genom
sin starka och, då den nyttjas i fast tillstånd
eller koncentrerad lösning, t. o. in. kaustika lokala
verkan å användningsstället. Den eger äfven
en framstående förmåga att hindra förruttnelse och
jäsning samt upptages tämligen raskt genom
magens och tarmkanalens (ändtarmens) slemhinna,
men långsamt genom serösa hinnor. Insprutad under
huden, upptages kloralen likaledes, men med vexlande
hastighet och styrka. Kloralens sömngifvande förmåga
ville Liebreich förklara genom det antagandet att
kloralen, inkommen i blodet, genom dettas alkali
sönderdelades i kloroform och myrsyra, som förenades
med kali i blodet. Denna teori grundades derpå att
kloral verkligen genom inverkan af en alkalisk lösning
bildar kloroform. Mången håller ännu fast vid denna
teori, som dock numera måste uppgifvas, i synnerhet
på grund af O. Hammarstens försök, hvilka ådagalagt,
att under kloralsömn alls icke någon kloroform finnes
i blodet, men väl kloral i oförändradt tillstånd. Det
synes derför antagligt, att det är kloralen, såsom
sådan, och ej någon dess sönderdelningsprodukt,
som åstadkommer sömnen, allt i öfverensstämmelse med
kloroformen. Den hufvudsakliga och vigtigaste verkan
af kloral i måttliga doser (2 gr. för fullvuxna)
består i åstadkommandet af sömn, som hastigt inträder
och mycket närmar sig den naturliga sömnen. Större
doser blifva lätt farliga. Jämte djupare sömn
förorsaka de en nedsättning i sensibiliteten och
kunna åstadkomma en snart öfvergående fullständig
känsellöshet (anestesi) och muskelslapphet (likasom
under kloroformdöfning), hvilket tillstånd af mycket
stora doser stegras till koma (upphäfdt medvetande)
och slätar med död antingen genom hjertats eller
andningsverktygens förlamning. Kloralen användes
nu oftast såsom sömngifvande medel, hvilket icke
såsom opium och morfin medför förstoppning och
endast efter längre bruk stör digestionen. Dess
värre missbrukas kloral icke sällan af personer,
som lida af sömnlöshet; ett långvarigt bruk af
kloral verkar nedsättande på hjernan och sedermera,
genom nervsystemets inflytande, på hela organismen,
som till sist dukar under genom detta missbruk. I
behandlingen af vissa sinnessjukdomar spelar
kloral en vigtig rol såsom ett lugnande medel,
synnerligast i s. k. puerperal-mani. Mot den
yrsel, som kan uppkomma under och genom kronisk
alkoholsförgiftning (delirium tremens), är kloral
ofta och med framgång använd, oafsedt att någon
gång äfven mindre doser af detta medel under dylik
sjukdom synas hafva medfört fara. Såsom direkt
smärtstillande medel står kloral efter morfin,
och såsom anestetiskt medel har den icke fått
någon användning. Mot konvulsioner, i synnerhet hos
barnaföderskor, har kloralen visat gynsam verkan,
likasom äfven mot stelkramp (tetanus). På senare tid
har kloral med stor fördel användts (af A. Kjellberg
o. fl. efter honom) i form af små lavemang mot häftiga
akuta mag- och tarmkatarrer (gastro-enteritis acuta)
hos mindre barn, hvartill kan läggas dess användning
(af A. Törnblom m. fl.) mot strypsjuka, då kloralen
lättar respirationen, ger barnet ro och synes bidraga
till de nybildade falska hinnornas aflossande ur
luftstrupen och upphostning. – Såsom sömngifvande dos
för äldre äro 2 gr., såsom nämndt är, vanligast. I
somliga fall är 1 gr. tillräckligt; i andra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
