Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kjaiar ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
afdelningarna och blef 1858 lektor i matematik vid
samma skola. År 1865 måste han på grund af sjuklighet
begära tjenstledighet, hvilken förlängdes till hans
död, 1871. K. kan betraktas såsom en vågbrytare inom
den matematiska undervisningen i Sverige och har,
genom sina lärjungar och andra personer, som tagit
kännedom om hans undervisningsmetod, utöfvat ett
stort och välgörande inflytande. Han uppträdde
såsom en skarpsinnig och energisk motståndare
mot det sätt att lära matematik, som utgår från
läroboken och regeln samt nöjer sig snart sagdt med
att den förra återgifves utantill och den senare
tillämpas mekaniskt, och för hvilket således summan
af inlärda kunskaper blir ensam hufvudsak. K. satte
först i andra rummet det genom undervisningen vunna
kunskapsresultatet, men lade i främsta rummet vigt
derpå att lärjungens kunskapsförmåga utvecklades och
ansades genom ett riktigt sätt för undervisningens
meddelande och kunskapens inhemtande. Om ej lärjungen
sjelf verksamt, genom eget tankearbete, liksom med
egen kraft skapade sig sitt matematiska vetande, hade
detta, för så vidt fråga var om skolundervisningen,
enligt K. för lärjungen intet värde. Ingen ny kunskap
finge derför meddelas fullt färdig, hvarken genom
läraren eller läroboken. Läraren hade att väcka
lärjungens intresse för hvarje ny uppgift, låta
hans uppmärksamhet riktas på och noga fixera det,
som är den egentliga svårigheten vid dess lösande,
låta för honom lifligt framträda de förut inhemtade
kunskaper, som för den föreliggande uppgiften äro af
betydelse, och så slutligen, genom att hos lärjungen
hafva framkallat en klar uppfattning af uppgiftens
art och genom att förmå honom att skarpt hålla i
sigte utgångspunkt, mål och medel, bringa lärjungen
derhän, att han sjelf "hittar på" lösningen af ett
problem, beviset för ett teorem. Likaså om läraren
har sig förelagdt att bibringa sina lärjungar en ny
räkneregel, får han ingalunda begynna med att inlära
denna i dess exakta form. Dessförinnan bör han genom
exempel, som nära sluta sig till det för lärjungen
redan bekanta, och hvilka denne derför utan stort
biträde kan reda, efter hand öfvergående från lättare
till svårare, åstadkomma, att lärjungen kan tillämpa
regeln, innan han vet, huru den lyder eller att den
ens finnes. K. ville med ett ord i den matematiska
undervisningen införa den sokratiska maievtiken,
den analytisk-hevristiska metoden. Men denna metod,
ensidigt tillämpad, medför ej obetydliga faror, och
man kan knappt påstå, att K. alltid lyckades undgå
dessa. Han ringaktade för mycket de kunskaper, som
inlärdes utan att vara fullt begripna, och förbisåg
den förmåga dessa kunskaper hafva att efter hand vinna
i åskådlighet, då uppfattningsförmågan någon längre
tid får betrakta dem och de dessutom få tillfälle
att belysa hvarandra. Derpå berodde ock måhända,
att äfven K. skattade åt ett lärarefel, som bland
undervisarna i matematik på hans tid var tämligen
gängse, i det han alltför mycket vände sig till endast
de goda anlagen inom klassen och försummade de mindre
rikt utrustade, hvilka
han till och med icke alltid på ett fullt grann-laga
sätt behandlade. Äfven för de bättre begåfvade kunde
K:s metod medföra någon olägenhet, enär han hade en
något för stor benägenhet att äfven på ett framskridet
stadium – och ofta på ett kanske alltför tidsödande
sätt – vid behandlingen af förekommande frågor gå
för långt tillbaka till de yttersta grunderna samt
afsigtligt vände lärjungarna bort från egna studier
i läroböcker och ända till det sista qvarhöll dem
i starkt beroende af lärarens framställning. Men
dylika förirringar har knappast någon bland de af
nya idéer lifligt genomträngde pedagogiske mästarna
kunnat helt och hållet undgå. Säkert är, att K. mer
än någon verksamt bidragit till att de svenske
lärarna i matematik fått sina blickar öppnade för
den analytisk-hevristiska metodens ofantligt rika
resurser, och att hans framträdande derigenom samt
genom hans medelbara inverkan äfven på undervisningen
i andra läroämnen kan betraktas såsom epokgörande
i den svenska undervisningskonstens historia. – Med
undantag af två mera fragmentariska framställningar
rörande hans undervisningsmetod (i årsredogörelsen för
Upsala högre allmänna läroverk 1871–72) finnes icke
något arbete af K. utgifvet. S. v. F.
Kjellin, Karl Erik, matematiker, född i Göteborg
d. 18 Jan. 1776, blef student i Upsala 1794,
filos. magister (med andra hedersrummet) 1803 och
docent i fysik 1805 samt utnämndes till professor
vid Göta artilleriregemente 1806. Sedan denna
befattning vid 1809–10 års riksdag blifvit ställd
på indragningsstat och K. någon tid (1811) föreläst
vid Svea artilleriregemente, blef han 1812 professor
i matematik vid universitetet i Lund, prestvigdes
1819 och erhöll 1825, efter Franzén, Kumla pastorat
(Strengnäs stift). Död i Kumla d. 6 Jan. 1844. K. blef
ledamot af Vetenskaps- och vitterhetssamhället i
Göteborg 1809, af Krigsvetenskapsakademien 1811,
af Vetenskapsakademien 1812 och af Fysiografiska
sällskapet i Lund 1821. – Frukterna af K:s
vetenskapliga författareverksamhet äro nästan
uteslutande nedlagda i akademiska afhandlingar, hvilka
visserligen delvis vittna om en ganska aktningsvärd
beläsenhet i den nyare matematiska literaturen,
men å andra sidan sakna all originalitet. Deremot
har K. genom sina läroböcker (Plan och sferisk
trigonometri, 1807; Grunderna till geometrien, 1814;
Grunderna till arithmetiken, 1816; Försök till en
elementar lärobok i astronomien, 1822, samt 4:de
omarbetade upplagan af O. H. Forssells "Algebra",
1828) visat en mindre vanlig förmåga att sammanfatta
och framställa förut vunna resultat. Särskildt hans
lärobok i geometrien torde kunna uthärda en jämförelse
äfven med vår tids elementarböcker i detta ämne,
både genom sin fullständighet och genom sina formella
förtjenster. Bland K:s öfriga literära arbeten må
nämnas en öfversättning af Ségurs "Tableau historique
et politique de l’Europe" (I–III, 1811–12). – Mot
slutet af sin lefnad öfvergick K. till en literär
verksamhet af egendomlig art; åtminstone ansågs
han allmänt såsom författare till några i Örebro
tryckta folkskrifter af "välment politisk syftning".
G. E.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
