Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kierkegaard, Sören Aabye
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
försäkran, kunde blifva ett hinder för äktenskapligt
samlif. Af bägge dessa skäl fann han sig tvungen
att försaka sin kärlekslycka. Men för att skona
den unga flickan för förödmjukelsen att blifva
förskjuten af sin fästman och för att icke minnet
af honom skulle fylla henne med ständig saknad,
beslöt han att göra sig sjelf motbjudande
för henne. Hon skulle då fordra en brytning och
uppfatta den som en befrielse. I flere månader
spelade han denna pröfvande rol, men förgäfves;
flickan höll sig lidelsefullt fast vid honom,
och till sist måste han sjelf bryta förbindelsen.
Både hon och hennes fader förklarade, att denna
sorg skulle kosta henne lifvet, så att K. utom
sin dolda smärta fick möjligheten af ett mord att
bära på, hvarjämte sqvallret och pratet hejdlöst
kastade sig öfver honom såsom en hjertlös bedragare,
hvilken för att "experimentera" hade tillintetgjort
en älskvärd qvinnas frid och lycka. Då hon
emellertid efter en tids förlopp gifte sig med
en annan, kunde han dock tro, att han icke
hade stridt förgäfves för att "frigöra" henne från
minnet af hennes första kärlek; och sjelf kände han
sig derigenom "frigjord" till sin egentliga
lifsuppgift, till hvilken han under tiden ytterligare
förberedt sig, bl. a. genom två studieresor till
Berlin. Af gudsfruktan och kärlek hade K.,
så att säga, krossat sitt eget hjerta och således
på allvar tagit sitt gudsförhållande som ett
personligt ansvar. Men rundt omkring sig såg han
ett slägte, som tycktes antingen lefva utanför hvarje
religiöst förhållande eller taga sin kristendom helt
lätt och slentrianmässigt, icke såsom en personlig
samvetssak. Att göra detta tillstånd klart för
menniskorna och att leda dem tillbaka från
det verldsliga till ett sant kristligt lif framstod
för K. såsom hans lifsuppgift, hvartill Gud särskildt
utrustat och uppfostrat honom, bl. a. genom att
lägga rikliga penningemedel i hans händer, så att han
icke var beroende af allmänhetens vexlande tycken.
För ändamålet kunde det emellertid icke vara
lämpligt att använda vanlig dogmatisk eller
homiletisk framställning. Slikt var man van vid
och lät det gerna hafva sitt värde såsom något
"officielt", under det att man personligen
icke fäste sig dervid. Menniskorna måste tagas
der de stodo, de flesta midt i verldslighet och
sjelfviskhet, och derifrån steg för steg föras
tillbaka till medvetande om hvad enfaldig kristendom
är och kräfver, så att hvarje läsare tvunges att,
under ansvar för Gud, välja hvad han för sin person
ville hålla sig till och lefva efter. Liksom
Sokrates hade kallat sina samtida till eftertanke,
icke genom att "docera", utan genom att framlocka de
tankar, som slumrade i deras medvetande, så måste
man nu, för att väcka menniskorna till
sjelfbesinning, begagna ett indirekt meddelningssätt,
d. v. s. i dikt reproducera deras egna tankar, så
att det blef klart hvilka konseqvenser lågo i dessa.
Meddelaren måste, utan att sjelf framträda, skapa
ett stort tankedrama, i hvilket personerna voro
diktade förespråkare för de olika lifsåskådningarna
och ståndpunkterna samt replikerna dessa diktade
(således psevdonyma) författares
skrifter. Men för att meddelaren sedan, då han
trädde fram i ljuset, skulle kunna visa, att han sjelf
alltid stått på religiös grund, hvad än hans diktade
personer uttalat, måste jämnsides med dessas skrifter
gå ett annat författareskap, hvari han framträdde
som direkt meddelare af religiös sanning, alltså
under eget namn. Denna storartade plan var utan
tvifvel till sina grunddrag utstakad, innan de
första skrifterna utkommo, ehuru mycket med hänsyn
till enskildheterna klarnat under utförandet –
något, som K. sjelf erkände och fromt hänförde
till "styrelsens hjelp". Början skedde med
ett stort arbete i två band, Enten – Eller,
et livs-fragment, udgivet af Victor Eremita
(1843; 4:de uppl. 1878). I första bandet uttalar
en estetiker (A), d. v. s. en menniska, för
hvilken njutning är lifvets mål, i en följd af
strödda tankar, sju estetiserande afhandlingar och
den novellistiska skildringen "Forförerens dagbog",
på ett så anderikt och glänsande sätt, som väl
är möjligt, den estetiska lifsåskådningens
väsentliga innehåll, så att deraf tydligen framgår,
att den slutar i demonisk egoism och absolut tomhet.
I det andra bandet drager en annan författare,
etikern (B), deraf den nödvändiga slutsatsen
att den estetiska lifsåskådningen väsentligen är
förtviflan och uttalar, likasom A från sin
personliga ståndpunkt, den etiska lifsåskådningens innehåll,
i det han visar, särskildt med hänsyn till kärlek
och äktenskap, att lifvet endast för den, som tager
det såsom en uppgift, en pligt, får sann och varaktig
skönhet. Sedan de båda lifsåskådningarna sålunda
framställts till val: enten – eller ("antingen –
eller"), visar slutligen ett af B meddeladt tal af
en vän, "om det uppbyggliga i att mot Gud hafva vi
alltid orätt", hän på det faktum att icke ens det
fullkomligaste pligtlif kan tillfredsställa samvetets
djupaste kraf, och man påminnes derigenom om en
tredje, högre lifsåskådning: den religiösa. Till
"Enten – Eller" slöto sig de under K:s eget namn
utgifna To opbyggelige taler (1843; omtryckta i Atten
opbyggelige taler, 1845, 1862), i hvilka trons
väsende som viljeakt utvecklas. De äro tillegnade
"den enkelte, som jeg kalder min läser", en i
alla de senare uppbyggelseskrifterna upprepad
vändning, genom hvilken K. vill inskärpa,
att de religiösa lärdomarna icke må tagas
objektivt, som föremål för teoretiskt begrundande,
utan subjektivt, såsom praktiska förmaningar och
vägledningar till salighet, således alltid ställda
till den enskilde, liksom hvarje menniska står ensam
inför Gud och evigheten. Inom den religiösa
åskådningen, till hvilken han således hänvisar,
finnas tvänne hufvudformer: den allmänt religiösa
och den specifikt kristna. Innan man kunde
komma till den senare, måste den förra granskas och
belysas i sitt förhållande dels till den estetiska
och den etiska lifsåskådningen, dels till
den specifikt kristna. Detta är syftet med den
följande serien af K:s psevdonyma arbeten och
dithörande uppbyggelseskrifter. I Frygt og bäven,
dialektisk lyrik af Johannes de Silentio
(1843; 2:dra uppl. 1857) utvecklar författaren,
gående ut från Abrahams lydnad, att tron är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
