Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kerguelens land l. Desolation land, obebodd ö i södra Indiska oceanen - Kerguelen Trémarec, Yves Joseph de - keri, den läsart i den hebreiska bibeln, som masoreterna ansågo böra läsas i st. f. textens läsart - Kerimäki, socken vid Saima-vattnen, af Rantasalmi härad och Kides domsaga - Kerkholm. Se Kirkholm - Kerkoper, i den grekiska folksagan namn på ett slags små illsluga och tjufaktiga pysslingar eller troll - Kerkringska vecken, anat. - Kerkuk, stad i asiatiska Turkiet, vilajetet Bagdad - Kerkyra. Se Korfu - Kerl, Johann Caspar - Kerl, Georg Heinrich Bruno - Kerman. Se Kirman - Kermbo. Se Kernbo - Kermesbär, Baccæ Kermes l. Phytolaccæ, farmak., kallas de torkade, bärlika frukterna af Phytolacca decandra - Kermes-korn, Grana Kermes l. Gr. Chermes, farmak.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
expeditioner, som utsändts från England,
Tyskland och Förenta staterna för att observera
Venuspassagen. Likväl är hela det inre af ön ännu
obekant, likaså större delen af vestra och södra
kusten.
Kerguelen Trémarec [kergle-n -reck], Yves Joseph de,
fransk landupptäckare, slutligen vice-amiral, f. 1745,
d. 1797, afsändes 1767 såsom löjtnant med en fregatt
för att beskydda franska fiskare vid Islands kuster
och anträdde 1771 en expedition till Ostindien. På
hemvägen derifrån upptäckte han d. 13 Febr. 1772
det efter honom uppkallade Kerguelens land. 1773
och flere gånger senare besökte han å nyo sydliga
farvatten. Sina första resor har han beskrifvit i
arbetena Relation d’un voyage dans la mer du Nord en
1767–68 (1772) och Relations de deux voyages dans
les mer australes et des Indes (1782).
Keri (hårdt k; Aram., "det lästa"), den läsart i den
hebreiska bibeln, som masoreterna ansågo böra läsas
i st. f. textens läsart, ketib ("det skrifna"). De
antydde denna sin åsigt på sådant sätt, att de läto
den vanliga läsarten (ketib) qvarstå orubbad, med
sina konsonanter; men i stället för att tillsätta
de till ketib hörande vokalerna, tillsatte de
i texten de vokaler, som hörde till den af dem
föredragna läsarten, keri, och de till keri hörande
konsonanterna satte de i en not under texten. Vill
man således följa keri-läsarten, läser man notens
konsonanter tillsammans med de vokaler, som stå i
texten vid ketib; vill man följa ketib-läsarten,
måste man sjelf ur de grammatiska reglerna finna
de rätta vokalerna till textens konsonanter.
H. A.
Kerimäki [hårdt k], socken vid Saima-vattnen
(Puruvesi och Pihlajavesi), af Rantasalmi härad
och Kides domsaga, S:t Michels län, Finland. Areal,
jämte kapellet Savonranta, 1,810 qvkm. Befolkningen
finsk, i K. 10,927, i kapellet 2,021 pers. (1882). Der
finnes Putikko såg. Inom K. ligger den för sällsynt
natursköna vyer berömda Punkaharju-åsen. K. utgör
med kapellet ett imperielt pastorat af
2:dra kl., Borgå stift, Ny slotts prosteri.
O. I.
Kerkholm [hårdt k]. Se Kirkholm.
Kerköper (hårdt k; Grek. kerkopes), i den grekiska
folksagan namn på ett slags små illsluga och
tjufaktiga pysslingar eller troll, hvilka under
åtskilliga variationer förekomma i sagorna om
Herakles’ äfventyr. Kerkop-sagan behandlades bl. a. i
en Homeros tillskrifven komisk hjeltedikt. Ordet
kerkoper betyder egentligen varelser med svans
(Grek. kerkos) och tjenade äfven såsom benämning
för en art af långsvansade apor. Under denna
gestalt torde man äfven hafva tänkt sig sagans
kerkoper. A. M. A.
Kerkringska vecken [hårdt k], anat., låga, tunna
veck, som på tunntarmens inre yta gå tvärt öfver
vid pass tre fjerdedelar af rörets omfång. De äro
högre och stå tätare i tarmens öfre än i dess nedre
del. Genom deras närvaro blir tarmens slemhinna,
d. v. s. dess afsöndrande och absorberande yta,
större än om hon vore slät. De äro uppkallade efter
den hamburgske läkaren Th. Kerkring (d. 1693).
G. v. D.
Kerkuk (hårdt k; Sjar-Zul), stad i asiatiska
Turkiet, vilajetet Bagdad, vid en biflod till
Tigris. Omkr. 15,000 innev. Staden ligger rundt om en
konstgjord kulle, som fordom bar en fästning, och på
hvilken nu står en moské (fordom kristen kyrka). I
denna finnes en graf, som påstås vara profeten
Daniels, och till hvilken judar vid pingstfesten
vallfärda.
Kerkyra [hårdt k]. Se Korfu.
Kerl [hårdt k], Johann Caspar, tysk orgelmästare,
f. 1628, studerade i Rom under Carissimi och
Frescobaldi, var hofkapellmästare i München 1656–73
och dog 1693. Af hans orgelverk är endast bibehållet
Modulatio organica super Magnificat octo tonis
(1686). Af hans vokalverk har man Sacrae cantiones,
två böcker mässor, dessutom i manuskript ett
Requiem samt flere mässor, bland dem en Missa nigra
(skrifven i blott svarta noter), med hvilken K. lär
hafva hämnats på kapellsångarna i München, som med
sina intriger fördrifvit honom; de kunde nämligen ej
sjunga densamma. Hans stil är märklig för sina många
dissonanser, upplösta på oväntadt sätt, hvarutinnan
han betraktas som en föregångare till Seb. Bach. Han
skref äfven operor, toccater, canzoner m. m.
A. L.
Kerl [hårdt k], Georg Heinrich Bruno, tysk
metallurg, f. 1824, verkade från 1846 i Klausthal
i bergsväsendets tjenst dels såsom lärare,
dels såsom praktisk ämbetsman och är sedan 1867
professor i hytt- och proberkonst samt kemisk
teknologi vid bergsakademien i Berlin. K. har i
sina läroämnen utöfvat en riklig och framstående
författareverksamhet. Bland hans mera betydande
arbeten märkas Leitfaden bei qvalitativen und
qvantitativen löthrohruntersuchungen (1851;
2:dra uppl. 1862), Handbuch der metallurgischen
hüttenkunde (3 bd, 1855-56; 2:dra uppl., 4 bd,
1861–65), Metallurgisclie probirkunst (1866; 2:dra
uppl. 1882), Grundriss der metallhüttenkunde (1873;
2:dra uppl. 1880–81). Sedan år 1871 utgifver han ett
"repertorium" öfver den tekniska journalliteraturen
(omfattande tiden från år 1854).
Kerman [hårdt k]. Se Kirman.
Kermbo. Se Kernbo.
Kermesbär [hårdt k], Baccae Kermes
l. Phytolaccae, farmak., kallas de torkade,
bärlika frukterna Phytolacca decandra
L. (nat. fam. Phytolaccaceae R. Br.), en storvuxen
ört, som växer vild i Nord-Amerikas medelvarma
trakter och odlas i södra Europa. Bären innehålla
en vackert röd saft, som nyttjas till färgning af
vin och sockervaror; men detta färgmedel kan icke
anses oskadligt på grund af den skarpa beståndsdel,
som finnes i bären likasom i hela växten. Bärsaften
användes för öfrigt till att gifva ylle och
silke en violett färg. Se vidare Phytolacca.
O. T. S.
Kermes-korn [hårdt k], Grana Kermes l. Gr. Chermes,
farmak., kallas de torkade, äggstinna honorna af en
sköldlus, Coccus Ilicis L., hvilken lefver å bladen
och qvistarna af Quercus coccifera L., en ek-art,
som tillhör de grekiska öarna, Spanien och södra
Frankrike. De insamlade honorna öfvergjutas med
ättika och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
