Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kepler, Johannes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skilde sig från den ur Brahes observationer
härledda. Efter en mängd fåfänga försök till
jämkning fann K., att den gamla teorien måste helt
och hållet förkastas, och antog i stället, att Mars
rörde sig i en oval kroklinie, som han kallade ooid
(ägglinie). Genom noggranna observationer fann
han att, om solen togs till origo, förhållandet
mellan den af radius vector beskrifna ytan och den
dervid använda tiden städse förblef konstant, och
hade derigenom upptäckt den s. k. andra lagen (se
Keplerska lagarna). Något senare kom han på den tanken
att försöka om icke ägglinien kunde ersättas med en
ellips, hvilkens ena brännpunkt intogs af solen; han
fann, att derigenom en fullkomlig öfverensstämmelse
bragtes till stånd mellan teori och observationer,
samt erhöll sålunda den s. k. första lagen. Dessa
båda upptäckter, hvilka sedermera utsträcktes
till att gälla om alla planeter, offentliggjorde
K. i Astronomia nova (1609). Slutligen föresatte
han sig att undersöka huruvida icke någon lag kunde
uppställas, som gällde för planeterna sinsemellan. Han
jämförde fördenskull med hvarandra de olika potenserna
af omloppstiderna och storaxlarna samt fann, efter
en mängd ytterst mödosamma försök, att, om man valde
andra potensen af tiderna och tredje potensen af
storaxlarna, förhållandet mellan dessa två storheter
förblef konstant för alla planeter, således den
s. k. tredje lagen, hvilken offentliggjordes i
Harmonice mundi (1619).
Genom dessa upptäckter hade K. åt den astronomiska
vetenskapen gifvit en alldeles ny grundval. Copernicus
hade visserligen gjort det antagandet att samtliga
planeterna rörde sig kring solen; men då han förlade
epicykelns och excentriska cirkelns medelpunkter
till rent imaginära (d. v. s. i fysisk mening
obefintliga) punkter, så var dermed gifvet, att
antagandet var blott en hypotes, som väl kunde
tjena att förenkla teorien, men deremot icke på
något sätt gaf en förklaring öfver det verkliga
förloppet. K. tillkommer deremot den ovanskliga äran
att för första gången hafva uppställt en förklaring
för de astronomiska företeelserna, hvilken, erhållen
genom en lycklig förening af noggranna observationer
och djerf spekulation, på grund af inre kriterier
kunde erkännas vara tillämplig på verkligheten sjelf
och således utgöra en naturförklaring i egentlig
mening. – Äfven inom astronomiens öfriga områden var
K. verksam. Så observerade han t. ex. solfläckarna,
kometen 1607, i sammanhang hvarmed han framställde
åtskilliga originella tankar rörande kometernas natur,
äfvensom den nya stjernan 1615, hvilkens parallax han
fann vara omätbart liten. Såsom kronolog uppträdde han
till försvar för den gregorianska kalenderreformen
och sysselsatte sig med forskningar rörande
Kristi födelseår (i Eclogae chronicae, 1615). Äfven
astrologien kom han i tillfälle att behandla, då
han under sin vistelse i Graz utgaf kalendrar för
åren 1595–99 och deri enligt tidens sed införde
astrologiska förutsägelser. (Dessa förutsägelser
slogo händelsevis ovanligt lyckligt in och förskaffade
K. stor
ryktbarhet såsom astrolog.) De grofva astrologiska
villfarelserna hade visserligen icke i K. någon
försvarare; dock tillerkände han aspekterna en
viss betydelse vid bestämmande af en menniskas
framtida öden. Ett foster af hans rika fantasi mera
än ett resultat af hans vetenskapliga forskningar
är det posthuma arbetet Somnium seu de astronomia
lunari (1634), ett slags astronomisk novell, der
scenen är förlagd till månen. – Vid sidan af det
författareskap, hvarigenom K. meddelade sina egna
upptäckter och åsigter, sysselsatte han sig äfven
med arbeten, som kunde blifva till omedelbar nytta
vid astronomiska studier och räkningar. Till en
fullständig lärokurs i astronomien hade han länge
samlat materialier, men blef ständigt hindrad från
dess fullbordande; ett kompendium innehålles dock i
skriften Epitome astronomiae copernicanae (1618–22,
ny uppl. 1635). Deremot lyckades det honom att få
fullborda en astronomisk tabellsamling med dithörande
regler för räkningarna, hvilken han utgaf under titel
Tabula rudolphinae (1627), och hvilken under ett helt
sekel användes vid de astronomiska beräkningarna.
Sitt verldsrykte vann K. visserligen såsom astronom,
men äfven inom de öfriga matematiska vetenskaperna
var han med framgång verksam. I första rummet
böra härvid omnämnas hans arbeten inom optiken, åt
hvilken vetenskap han egnat tvänne särskilda arbeten,
Ad Vitellionem paralipomena (1604) och Dioptrice
(1611). K. är den förste, som vetenskapligt behandlat
dioptriken och särskildt teorien för tuberna. Då
Galileis tub på grund af sitt ringa synfält vid
flere observationer visade sig mindre lämplig,
föreslog K. att i dess ställe använda en tub, der
äfven okularet bestod af en konvex lins ("Keplers
kikare"), ett förslag, som praktiskt utfördes af
Scheiner. Äfven grundläggandet af den fysiologiska
optiken är att hänföra till K., hvilken gifvit den
första förklaringen öfver ögats inrättning och de
olika delarnas funktioner. För öfrigt sysselsatte
han sig i de ofvannämnda skrifterna äfven med
teorien för ljusets brytning vid öfvergången mellan
olika media, med den astronomiska refraktionen
och med fotometrien. – Äfven mekaniska frågor har
K. flerestädes i sina skrifter, om också blott i
förbigående, behandlat; så synes han hafva haft
kännedom eller åtminstone aning om den allmänna
gravitationen, om tillvaron af ett fast plan i
verldsrymden samt om förklaringsgrunden till
ebb och flod. En meteorologi har ur hans skrifter
blifvit sammanställd i våra dagar af Brocard ("La
météorologie de Kepler", 1879–81). – Sina forskningar
inom den rena matematiken egnade K. företrädesvis åt
logaritmerna och stereometrien. Han utgaf sjelf en
logaritmtabell (Chilias logarithmorum, 1624), hvari
han redogjorde för logaritmernas användning och för
proportionalräkningen, angaf (i Nova stereometria
doliorum, 1615) approximativt kubikinnehållet af
en mängd solida figurer, de flesta af honom sjelf
uppfunna, samt behandlade (i ofvannämnda Harmonice
mundi) teorien för stjernpolygoner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
