Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kellermann ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kelp [hårdt k], Eng., kem., benämning på aska
efter förbrända tångarter. Denna användes förr vid
tillverkning af soda, men numera för vinnande af jod.
P. T. C.
Kelso [hårdt k], stad i skotska grefskapet
Roxburgh, vid Tweed, nära dess förening med
Teviot. 4,563 innev. (1881). Omkr. 1,5 km. v. om
K. ligger Floors castle, hertigarnas af Roxburgh
residens.
Kelter [hårdt k] l. celter (antagligen af keltos,
motsv. Lat. celsus, hög, således "de höge, de
förnäme"), en gren af den stora indoeuropeiska
folkfamiljen, hvilken, enligt allmänt antagande,
först lemnade stammens urhem i Asien och invandrade
i Europa. Från Donau, der kelterna först anträffas,
vände sig somlige, gaelerna, mot Östersjökusten
(teorien om en keltisk bosättning i Sverige är
öfvergifven), der de lemnat strödda spår efter sig,
och öfvergingo derefter till de britiska öarna,
som de befolkade; andra, kymrerna, ryckte fram
längs Donau vesterut, slogo sig ned i Frankrike,
trängde (i 5:te årh. f. Kr.) öfver Pyrenéerna in i
norra och vestra Spanien, der de delvis sammansmälte
med ibererna till keltiberer, samt hemsökte äfven
Italien och norra Grekland. Greker och romare kallade
folk af den keltiska stammen vanligen galler. I
5:te årh. f. Kr. nådde den keltiska folkstammen sin
största utbredning i Europa: den bodde från Ungerns
gräns till Atlanten, från Skotlands högland ned till
Sierra Morena. Men efter hand inkräktades större
delen af dess område af romarna, och under den stora
folkvandringen öfversvämmades de keltiska landen af
germaner, med hvilka kelterna småningom sammansmälte:
ur föreningen mellan Galliens kelter och germaner
har den franska nationen framgått, den engelska
nationen är frukten af en blandning af germaner och
Storbritanniens kelter, briterna. Endast på några
få ställen håller sig det keltiska folkelementet
oblandadt vid lif, nämligen på Irland (irer),
Hebriderna, Man, i Skotlands högland (gaeler i
inskränkt mening) samt i Wales och Bretagne
(bretoner). Man anser sig med tämligen stor säkerhet
kunna antaga, att kelternas antal ett eller två
århundraden f. Kr. belöpt sig till 10 mill. I våra
dagar utgöra de oblandade kelterna endast 3,8 mill.,
och af dessa beräknas blott 1 mill. tala endast
keltiskt tungomål. – Om de gamla kelternas politiska
och sociala m. fl. förhållanden se vidare Galler. Jfr
R. Wickberg: "Om kelterna, Frankrikes och Britanniens
forna bebyggare" i "Ur vår tids forskning" (1883).
Keltiberer [hårdt k] l. celtiberer, ett af det
gamla Spaniens mäktigaste folk, voro en blandning
af i landet (i 5:te årh. f. Kr.) invandrade kelter
och iberer. De innehade landets norra och vestra
delar. Alltifrån 3:dje årh. f. Kr. förde de för
sitt oberoende en ofta lyckokrönt strid mot romarna,
som först i 1:sta årh. f. Kr. lyckades kufva dem.
Keltiska språk [hårdt k], kallas en af de
indo-europeiska språkens hufvudgrenar. Den keltiska
språkgrenen klyfver sig i 2 hufvudafdelningar:
den gaeliska (se Gaeliska
språket och literaturen) och den kymriska (se
Kymriska språket).
Kelviå (hårdt k; F. Kälviä), kustsocken af
Pedersöre härad och Gamla Karleby domsaga, Vasa län,
Finland. Areal 343 qvkm. Befolkningen finsk, 2,982
pers. (1882). Med kapellet Ullava (areal 440 qvkm.,
1,001 innev.) bildar K. ett konsistorielt pastorat
af 3:dje kl., Åbo ärkestift, Gamla Karleby prosteri.
O. I.
Kemble [ke’mböl]. 1. John Philip K., engelsk
skådespelare, den mest berömde på sin tid, f. 1757,
studerade i Douai till prest (han var der kamrat
med Talma), men öfvergick 1776 till scenen och
uppträdde i de större provinsstäderna till 1783,
då han med framgång debuterade som Hamlet på
Drury-lane-teatern. Han var ledare af denna teater
från 1788 till 1803, då han blef delegare i och
direktör för Covent-garden-teatern. Efter dennas
brand, 1808, uppbyggde K. en ny, som han skötte
ända till 1817, då han tog afsked från scenen. Död
i Lausanne 1823. K. imponerade genom sin ståtliga
gestalt och sin kraftiga, välljudande stämma; hans
deklamation var särdeles uttrycksfull, och han egnade
sina roller ett inträngande studium. Hans naturel
lämpade sig bäst för romerska hjelteroller; som
Coriolanus och Brutits har han förblifvit ouppnådd. I
andra stora Shakspeare-roller anses han icke hafva
hunnit så högt som Garrick och Kean. K. skref äfven
åtskilliga dramatiska arbeten. Hans staty, utförd
af Flaxman, restes 1833 i Westminster abbey. Jfr
Fitzgerald, "The Kembles" (1871). – 2. Charles K.,
engelsk skådespelare, den föregåendes broder, f. 1775,
d. 1854, studerade, liksom före honom brodern,
vid katolska kollegiet i Douai och valde äfvenledes
efter afslutad kurs skådespelareyrket. Han debuterade
1792 i Sheffield och 1794 på Drury-lane-teatern,
anställdes 1797 vid Hay-market-teatern samt fästes
1803 vid Covent-garden-teatern. Han efterträdde
1817 sin äldre broder i ledningen af denna, drog
sig 1836 tillbaka från scenen, men gaf 1840 en rad
definitiva afskedsföreställningar. I början af sin
bana fördunklades K. af sin broder och sin syster
(se nedan), hvilka han sekunderade i roller af
andra rangen; men genom den yppersta uppodling
af sina betydande yttre och inre gåfvor ryckte
han småningom upp till en hög plats som scenisk
konstnär. Särskildt i den högre komedien ansågs
han oöfverträfflig. Hans spel bar städse prägeln af
den kembleska skolans klassiskt ädla elegans och
fulländade omsorg. K:s hustru, Maria Theresa K.,
född de Camp, gjorde sig bemärkt som skådespelerska,
dansös och lustspelsförfattarinna. – 3. Sarah
K., mest känd under namnet Mrs Siddons, Englands
största skådespelerska, den föregåendes syster,
f. 1755, tjenstgjorde på tiljan redan i barndomen
(syskonen K:s fader var direktör för ett resande
teatersällskap). Under sina flickår uppträdde hon
mest som sångerska. 1773 gifte hon sig med en ung
aktör Siddons och spelade jämte honom på Cheltenhams
teater, men engagerades 1775 vid Drury-lane-teatern,
der hon dock rönte ringa uppmuntran. Hon utbildade
derefter sin talang i de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
