Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Katarina (Jekaterina) II (Sofia Fredrika Augusta, rysk kejsarinna)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och fortsatte sina utsväfningar, under det
att han städse visade sin gemål en uppenbar
likgiltighet. Kejsarinnan Elisabet fruktade, att
det unga hofvet uppgjorde ränker för att störta
henne, och lät derför bevaka det med spioner; hennes
förhållande till K. var allt annat än godt, och denna
stod öfvergifven af de maktegande. En ande mindre
stark än K:s skulle hafva gripits af förtviflan,
men hon hade en ovanlig sinnets spänstighet, som ej
lät sig nedtryckas af svårigheter, och sporrades af
en brinnande ärelystnad. Den stolta tanken att hon en
gång skulle varda rysk kejsarinna blef förherskande i
hennes själ och bestämmande för hennes uppförande. Hon
hade en sympatisk natur och skulle säkert hafya
blifvit en öm maka, i fall hon haft en värdigare
gemål; men såsom förhållandena då voro, insåg hon,
att hon skulle blifva olycklig genom att bortkasta
sin kärlek på honom utan hopp om genkärlek och
betalade derför hans likgiltighet med samma mynt. Mot
sin omgifning var K. vänlig och förekommande och
förvärfvade sålunda dennas tillgifvenhet; men på samma
gång tvungo omständigheterna henne till förställning,
och hon vann ett fullkomligt herravälde öfver sig
sjelf. Under de första 8 åren af sitt glädjelösa och
ännu barnlösa äktenskap sökte hon sysselsättning och
förströelse i studier. Hon rönte starkt inflytande
af de franske filosofernas skrifter, i synnerhet
Voltaires, hvilken hon kallade sin "lärare". De
dåliga exempel, som hennes gemål och hela ryska hofvet
gåfvo i sedligt hänseende, förledde slutligen (1752)
äfven K. till äktenskapsbrott. Den unge och sköne
grefve Sergej Soltykov blef den, åt hvilken hon först
skänkte sin ynnest. Storfursten Paul, som föddes 1754,
ansågs allmänt för en frukt af denna förbindelse,
och sedermera ända till lifvets slut utsåg hon
den ene efter den andre till sin älskare, såsom
den bildsköne Stanislaus Poniatovski (sedermera
konung i Polen), Grigorij Orlov, Potemkin (1774–79),
den märkligaste och inflytelserikaste af dem alla,
samt sist Zubov. K:s kärleksäfventyr förbättrade
naturligtvis icke förhållandet mellan makarna,
men Peters raseri var vanmäktigt, och han kufvades
af K:s andliga öfverlägsenhet. Att han erkände
denna framgår deraf att han ofta begärde hennes råd
och gaf henne fullmakt att – med förbehåll af hans
underskrift – styra hertigdömet Holstein. K. fick då
göra sina första prof i den praktiska statskonsten,
och det visade sig, att hennes lifliga intresse för
densamma motsvarades af en utomordentlig förmåga. Den
ryske rikskansleren Bestusjev hade i början varit
hennes fiende; men 1753 hade hon närmat sig honom,
och han, som kände Peters oduglighet samt anade K:s
kommande storhet, aktade sig väl att försmå en sådan
bundsförvandt. Denna allians upplöstes dock genom
Bestusjevs fall 1758. Kejsarinnan misstänkte också
K. för delaktighet i Bestusjevs ränker, men lyckades
ej erhålla några bevis derpå; emellertid lagade hon
så, att K. förlorade ledningen af de holsteinska
ärendena. Efter Elisabets död besteg Peter tronen
(Jan. 1762). Han ville gifta sig med sin frilla, Elisabet
Vorontsov, och uppgjorde planer att befria sig ifrån
K. Han tyckes emellertid hafva fruktat att drifva
sin gemål till det yttersta, och hotet, som icke
åtföljdes af snar handling, bragte förderfvet öfver
hans eget hufvud. K. beslöt att hällre förekomma än
förekommas. Med mycken skicklighet förstod hon att
draga fördel af allt det missnöje, som Peter under
sin korta regering hunnit i hög grad ådraga sig. Den
8 Juli (n. st.) 1762 verkställde hon med Panins,
furstinnan Dasjkovs och bröderna Orlovs hjelp den
palatsrevolution, som flyttade kronan från Peters
till hennes hufvud. Peter sökte förgäfves bemäktiga
sig Kronstadt, fördes sedan till lustslottet Ropsja
(nära Peterhof) och mördades der af Alexej Orlov. Väl
kommen på tronen, egnade K. sig med ifver åt de många
olika slagen af regeringsärenden och skydde ej mödan
att grundligt sätta sig in i föreliggande frågor för
att kunna bilda sig ett sjelfständigt och korrekt
omdöme. Under det ansträngande arbetet med dessa
och sysslandet med svåra politiska frågor kände hon
sig i sitt rätta element och bibehöll derunder sitt
muntra lynne och sinnets friskhet. Inom förvaltningens
alla grenar kan K:s personliga ingripande spåras,
och Ryssland har i första rummet hennes initiativ att
tacka för de många nyttiga reformer, som genomfördes
under de första 13 åren af hennes regeringstid. Bland
dessa förtjena följande anföras: en ny riksindelning,
en ny organisation af domstolsväsendet och tortyrens
afskaffande, förbättring af finansförvaltningen,
en förbättrad skolordning, anläggningar af vigtiga
hamnar och kanaler samt grundläggningen af nya
städer. En storartad reform, som var ifrågasatt,
men icke blef genomförd, var planen att införa en
allmän borgerlig lag. K., som var en varm anhängare af
den moderna upplysningen, hade gerna velat upphäfva
lifegenskapen, men hade bundit sina händer genom sin
bekräftelse af godsherrarnas privilegier. De många
krigen och den slösaktiga rikshushållningen ökade
allmogens skattebörda, och restantierna indrefvos
med stor hårdhet. Men allmogens värsta plågoris voro
inkvarteringar och utskrifningar, hvilka drefvo hela
byar till utvandring och stråtröfveri. Pugatsjevs
uppror (1773–74) fick sin stora betydelse derigenom
att det vardt ett verkligt bonduppror. Jordbruket
led mest och var alldeles bragt på obestånd, men
äfven andra yrken hemsöktes. Korruptionen deremot
florerade. Utrikespolitiken skänkte K. så mycket
flere segrar. Ryssland förvärfvade genom henne
en maktställning i Europa, som det förut aldrig
innehaft. Två ärofulla krig mot Turkiet (1768–74 och
1787–92) spredo ny glans öfver de ryska vapnen och
förstorade rikets område. Det utvidgades äfven genom
Polens delningar, som likväl inneburo den svåraste
kränkning af folkrätten. K. bär i första rummet
ansvaret härför. Hon var i sin politik icke nogräknad
med medlen, men hon hade hälst önskat införlifva hela
Polen med Ryssland. Det var en eftergift från hennes
sida att samtycka till delningen, som dock
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
