Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. Katarina (Catharina Jagellonica, svensk drottning) - 1. Katarina (svensk prinsessa) - 2. Katarina (svensk prinsessa) - 3. Katarina (svensk prinsessa)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
anteckning i Sigismund I:s i British Museum förvarade
bönbok) d. 1 Nov. 1526. Förslaget till giftermål
mellan henne och den 11 år yngre Johan utgick i Juli
1561 från polska regeringen och omfattades i början
med mycket intresse af konung Erik, hvilken af
detta giftermål väntade sig politiska fördelar. Han
ändrade dock snart åsigt och befallde sin broder
att uppgifva tanken på denna förbindelse. Johan
fäste sig emellertid ej vid hans afstyrkan,
utan seglade på sommaren 1562 till Danzig för
att ingå giftermålet. Efter två månaders tvekan,
föranledd af ytterligare en befallning från Erik,
som bjöd honom återvända, firade han i Vilna sitt
biläger d. 4 Okt. 1562. Detta giftermål var en af
orsakerna till den mellan konungen och hans broder
1563 upplågande striden, som på hösten s. å. ledde
till Johans fångenskap. K. följde sin man till
fängelset på Gripsholms slott, der hon födde honom
en dotter, Isabella, och en son, Sigismund. Hennes
ädla karakter och uppoffrande kärlek förskaffade henne
stort inflytande öfver Johan; och säkerligen ingaf hon
honom redan under fängelsetiden, 1563–67, förkärlek
för den katolska religionen, ehuru många år förgingo,
innan Johan i handling visade den. Upplysande för
Eriks karakter är att han i slutet af sin regering låg
i underhandling med ryske tsaren Ivan IV Vasiljevitj
(som en gång fått ett snöpligt svar på sitt frieri
till K.) om att till denne utlemna K., ett förslag,
som dock sedan omintetgjordes genom konungens fall
(1568). Sedan K., som var den katolska religionen
varmt tillgifven, blifvit Sveriges drottning
(1569), började den katolska reaktionens ledare söka
hennes medverkan att uttränga protestantismen ur
Sverige. Kardinal Hosius, med hvilken drottningen
redan 1572 stod i skriftlig förbindelse, blef
den egentlige ledaren af detta företag. Det
misslyckades, men K. genomdref åtminstone, att
Sigismund uppfostrades i hennes tro. Hon afled,
saknad af konung och folk, d. 15 Nov. 1583 och begrofs
1584 i Upsala domkyrka (jfr Johan, svenska konungar,
sp. 1227). J. Fr. N.
Katarina, svenska prinsessor:
1. K., Erik d. heliges dotter, skall, enligt de
norska sagorna, blifvit gift med norrmannen
Nikolaus Blake och med honom haft en dotter, Kristina,
som blef gift med norske jarlen Håkon Galen och
sedermera med lagman Eskil i Vestergötland.
2. K., Gustaf I:s och Margareta Lejonhufvuds
äldsta dotter, född d. 6 Juni 1539, förmäldes
hösten 1559 med grefve Edzard II åt Ostfriesland
och blef enka 1599. Hon dog d. 21 Dec. 1610.
3. K., dotter af konung Karl IX och hans
första gemål, Maria af Pfalz, föddes i Nyköping
d. 12 Nov. 1584. Redan tidigt, 1589, förlorade hon
sin fromma och gudfruktiga moder, hvarefter hennes
uppfostran under den närmaste tiden besörjdes
under hennes faders uppsigt på Gripsholms slott,
tills han 1592 ingick nytt äktenskap, med Kristina
af Holstein, under hvars allvarliga vård den unga
prinsessan då ställdes. Hennes natur var en
lycklig förening af faderns kraft och klokhet
med moderns milda
ödmjukhet. Förhållandet mellan styfmodern och dottern
lemnar det säkraste intyg på huru väl K. förstod att
foga sig i alla förhållanden, ty ehuru prinsessan
qvarstannade i hemmet ända till sitt trettiondeförsta
år, talar historien endast om det största förtroende
och harmoni dem emellan. Hvad K. under hela denna
tid varit för sina halfsyskon framgår särskildt af
den hängifvenhet, med hvilken halfbrodern Gustaf
Adolf var fäst vid henne, en hängifvenhet, som äfven
var parad med varmt erkännande af hennes förstånd
och klokhet, ty hon var vid flere tillfällen Gustaf
Adolfs närmaste förtrogna och rådgifvarinna. Den
11 Juni 1615 blef K. förmäld med pfalzgrefven Johan
Kasimir. Till slutet af 1617 stannade det furstliga
paret i Sverige och återvände dit 1622 (om orsakerna
dertill se Johan Kasimir) samt emottog af Gustaf
Adolf Stegeborgs slott. Der gjorde K. sig såsom maka,
moder och husmoder under alla förhållanden lika
älskad och vördad af sina närmaste anhörige som af
husfolk och underhafvande. Omständigheterna lade
på hennes skuldror ett alldeles särskildt uppdrag,
då hon kom att mottaga vården om sin halfbroder
Gustaf Adolfs dotter Kristina. (Redan 1631–33,
under drottning Maria Eleonoras besök i Tyskland,
vistades Kristina i det pfalzgrefliga hemmet på
Stegeborg.) Då nämligen Maria Eleonoras behandling
af den unga prinsessan visade sig i alla hänseenden
olämplig, förmåddes hon 1636 att återlemna Kristina
till K., som ej blott af modern, utan äfven af rådet
ombads att å nyo åtaga sig vården om henne. K. tvekade
icke att utbyta det stilla hemmet på Stegeborg
mot vistandet i hufvudstaden, skild från sin gemål
och de hos honom qvarstannande barnen, men fick
ej länge lefva för detta kall, ty hon afled redan
d. 13 Dec. 1638. Hon ligger begrafven i Strengnäs
domkyrka. – Hennes i Riksarkivet bevarade rika
brefsamling, utgörande i främsta rummet skrifvelser,
vexlade mellan henne och mannen, lemnar icke blott en
klar inblick i allt, som rör det innersta i det vackra
familjeförhållandet i detta furstehus, utan i många
hänseenden äfven rika kulturbilder för tiden. Brefven
till mannen under de år hon vistades vid hofvet hos
Kristina ådagalägga huru en verkligt husmoderlig
furstinna vid denna tid sträckte sina omsorger äfven
på afstånd till den minsta hushållsangelägenhet,
för att ej tala om barnen, midt under det att hon
vid mera än ett tillfälle anlitades såsom
rådgifvarinna af förmyndareregeringens främste män i
ganska vigtiga ärender. Huru högt K. sattes af
dem har fått sitt vackraste uttryck i det bref,
i hvilket Axel Oxenstierna till Johan Kasimir
frambär uttrycken af sin smärta öfver furstinnans
bortgång. Rikskansleren skrifver: "Jag beklagar
högt pfalzgrefvinnans död, och det både för hennes
efterlefvande makes, för barnens, för fosterlandets
och för vår unga drottnings skull. Den sistnämnda
har nu förlorat den mor, som ensam kunnat fullända
hennes uppfostran. Om jag vågade uttrycka min saknad,
jag skulle icke skyggas vid att bekänna, det jag
hällre velat för andra gången begrafva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
