Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Katakomber - Katakres - Katalauniska fälten - Katalekter - Katalektisk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
äro merendels belysta genom en gemensam, från jordytan
nedsänkt, trattformig ljusöppning (luminare,
lucernare). I de flesta af dessa kammare och
stundom äfven i gångarna finnas graföppningar
(arcosolia). som äro bättre arbetade än de
vanliga och ej såsom dessa horisontalt infällda
i klippväggen, utan antingen vertikalt urhålkade
eller uppmurade. Öfver dessa sarkofager är i klippan
huggen en nisch, som, också den, tjenat till graf
och varit tillsluten med en stenplatta. Någon gång
äro gamla pozzolana-tägter (arenariae) genom murverk
förvandlade till katakomber. Många katakomber bestå
af flere våningar i olika plan – det finnes sådana,
som hafva ända till fem –, hvilka sättas i förbindelse
med hvarandra genom trappor. Gångarnas sammanlagda
längd uppgår till 876 km., eller nästan lika mycket
som hela italienska halföns. Sex millioner menniskor
hafva der fått sin sista hvilostad.
Man har undrat, hur det varit möjligt för den kristna
församlingen i Rom, hvilken så ofta förföljdes
af den verldsliga makten, att ostördt anlägga
dessa oerhörda underjordiska kyrkogårdar. Detta
förklaras deraf att den romerska lagen ansåg hvarje
begrafningsplats, som på rätt sätt förvärfvats af
enskilde eller korporationer, såsom i alla afseenden
fridlyst. Enskilda förmögna kristna kunde skänka
församlingen en area, ett jordstycke, eller tillåta,
att hon der begrafde sina döda. Till följd af de
kristnas tro att Guds ande en gång skulle gifva lif
åt de aflidnas qvarlefvror brände de ej efter vanlig
romersk sed de bortgångnas lik. Det blef derför nödigt
att hafva större grafplatser än dem, som behöfdes
för de hedniska ask-urnorna; deraf nödvändigheten att
upptaga långa gångar och, vid församlingens tillväxt,
alltmera spara på utrymmet. Vidare organiserade
församlingarna sig såsom de, hvad Rom beträffar,
af lagen redan från början af kejsaretiden tillåtna
begrafningsgillena (collegia funeraticia) och inköpte
jord för att under densamma anlägga katakomber. Först
i 3:dje årh., under kejsar Valerianus (254–260),
började statens förföljelser mot kyrkan att sträcka
sig äfven till hennes begrafningsplatser, hvilka,
under det att den kristna lärans bekännare hetsades
såsom villebråd, fingo tjena till samlingsplats, ja
äfven till gömställen. Många spår finnas af denna
tid, såsom brant afskurna trappor, gångar fyllda
med jord för att skydda grafvarna från förstöring,
m. m. Efter kristendomens seger uppfördes kyrkor
öfver de förnämsta cemeterierna, och de kristna
sökte alltmera skaffa sig hvilostäder i närheten af
de mest vördade martyrernas grafvar, liksom dessa
voro af pilgrimer mycket besökta vallfartsorter. Men
i 5:te årh. började man flytta martyrernas ben till
de nybyggda kyrkorna; i ännu högre grad blef detta
fallet, sedan langobarderna härjat kampagnan och
till stor del förstört katakomberna. Dessa blefvo
glömda och öfvergifna. I 15:de årh. kände man endast
S. Sebastiano l. Coemeterium ad catacumbas,
hvaraf alla de underjordiska kyrkogårdarna fingo sitt
namn. År 1578 upptäcktes vid Via Salaria nuova ett
hypogaion, Coemeterium jordanorum, med målningar, inskrifter och
sarkofager. Sedan dess har kunskapen om katakomberna
alltmer vidgats och i våra dagar funnit en målsman
af första rangen i Giovanni Battista de Rossi.
Grafnischerna äro ofta smyckade med (numera till stor
del utplånade eller fördunklade) målningar, oftast af
symboliskt innehåll, såsom fisken, dufvan, palmen,
olivqvisten m. m., och äro stundom försedda med
inskrifter, i början enkla och konstlösa, sedan
vidlyftigare. I kamrarna, liksom i arcosolierna,
finnas äfven större bildliga framställningar, såsom
af nattvarden, den gode herden, scener ur Gamla
testamentet och, från senare tid, äfven bilder
af Kristus och hans moder. Miniaturmålningar af
vexlande innehåll träffar man på de så kallade
guldglasen, d. v. s. med guld inlagda bottnar af
dryckeskärl, som vid grafnischernas tillmurande
fästes i det ännu icke torkade murbruket och sålunda
bevarats. Bildhuggarekonsten har flere verk att
uppvisa, i synnerhet sarkofagerna, som dock ej alltid
bevisligen äro af kristet ursprung. Äfven husgeråd i
skiftande mångfald, till en del alster af ett högt
uppdrifvet konsthandtverk, hafva katakomberna åt
oss bevarat. Fynden derstädes äro sålunda af största
vigt både för den kristna kyrkans, konstens och
den menskliga odlingens historia. – Främst bland de
arbeten, som afhandla katakomberna, står G. B. de
Rossis "Roma sotteranea" (1864–77; med en mängd
taflor). I fråga om konstverkens trogna återgifvande
intager Rollers "Les catacombes de Rome" (1881)
en framstående plats. Bland de populära skrifterna
öfver ämnet må främst nämnas Kraus’ "Roma sotteranea"
(2:dra uppl. 1879). På svenska finnes en öfversigt
af J. Centerwall: "Romas kristna katakomber" (1881).
J. C.
Katakres (Grek. katachresis, missbruk, af kata, mot,
och chresis, bruk), oegentligt, bildligt bruk af ett
ord för att beteckna en sak, som i något afseende
öfverensstämmer med ordets ursprungliga begrepp,
t. ex pappersblad (ty ett sådant är platt och tunt som
trädets blad), rida på en käpp o. s. v. Jfr Metafor.
Katalauniska fälten (Lat. Campi catalaunici),
belägna i närheten af nuv. Châlons-sur-Marne, i
franska depart. Marne (Champagne), voro skådeplatsen
för dan drabbning, i hvilken romaren Aëtius 451
besegrade hunnerkonungen Attila.
Katalekter (Lat. catalecta, af Grek. katalegein,
utvälja) kallas en samling af 14 smärre dikter,
hvilka tillskrifvas den romerske skalden Virgilius
och åtminstone till en del äfven torde vara författade
af honom. A. M. A.
Katalektisk (af Grek. katalegein, upphöra). metr.,
kallas en vers, då dess sista fot är ofullständig
eller saknar en stafvelse, hvarigenom versen på visst
sätt afbrytes eller "upphör", innan den till grund
liggande rytmen nått sitt fulla slut. Rytmen sjelf får
dock icke stympas, hvarför den felande stafvelsens
tid måste fyllas antingen genom en paus eller genom
förlängning af den föregående. På sådant sätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
