Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kasus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(demonstr.). Man har velat antaga, att genitiven
äldst varit ett böjligt adjektiv, som senare förlorat
sin böjlighet, och att han skulle motsvara Lat. och
Grek. adjektiv på -sios (-sius), t. ex. demo-sios,
folklig (jfr Lat. cujus som böjligt adjektiv i det
äldsta språket och som oböjl. genit., förhållandet
mellan poss. pron. min, din, sin och genit. af
pers. pron. min, þin, sin i vårt fornspråk samt, för
betydelsen, domus regia och domus regis). Genitiven
vore alltså ett sammansatt ord af väsentligen
samma slag som Sv. hus-tak, Grek. theo-logos; och
Sanskr. genit. açva-sja skulle ordagrant öfversättas
med "häst-det", "något af häst". I Grek. är -s
vid mask. och neutr. a-stammar (2:dra dekl.) efter
specielt grekiska ljudlagar, i Lat. vid alla a-stammar
(1:sta och 2:dra dekl.) försvunnet. På latinsk
botten har genit. i dessa formelt sammanfallit med
lokativen, hvarigenom förklaras regeln att "städers
och mindre öars namn efter 1:sta och 2:dra dekl. på
frågan hvarest stå i genitiven". De slaviska och
keltiska språken hafva redan i sin äldsta kända
form förlorat genitivens -s. Pluralens -am, -am
qvarstår fullständigt i Sanskr., Grek. och Lat.,
men i Kelt., Slav. och Germ. är -m efter särskilda
lagar bortfallet; den plurala genitivens -s i de
nynordiska språken (utom Isl.) är genom analogi
inkommet ur sing. Genitiven uttrycker ursprungligen
ett förhållande, obestämdt hvilket, till ett annat substantiv, alltså
t. ex. timor regis, fruktan på något sätt i relation
till konungen (om konungen är rädd, eller om någon är
rädd för honom, får sammanhanget utvisa). Genitiven
är alltså väsentligen adnominal och partitiv
i vidsträckt betydelse, för så vidt som dermed
uttryckes icke saken sjelf, utan något vid eller
af saken. Som bestämning till ett nomen kan
genit. sålunda utmärka 1) egare (g. possessivus):
horti Caesaris = Caesars trädgårdar, 2) en närmare
bestämning (g. definitivus l. epexegeticus): verbum
sapientiae, ordet "sapientia", Stockholms stad,
3) slag eller ämne, det, hvaraf något är en del
(g. partiticus): multitudo discipulorum = T. viele
der schüler, 4) beskaffenhet (g. qualitatis):
puer tenerae aetatis = T. zarten alters, en gosse af
späd ålder, 5) pris (g. pretii): tanti aestimare =
Isl. virda svá mikils, äfvenså 6) objektet vid ett
substantiv med verbalt innehåll (g. objectivus):
timor patris, rädsla för fadern. Vid verb står
genit. som objekt liksom ack., med den skilnad dock
att genit. är partitiv och uttrycker, att handlingen
ej råkar hela objektet, utan blott en del deraf. Många
verb kräfva till följd af sin betydelse alltid
partitivt objekt, d. v. s. genit., t. ex. äta, dricka,
njuta (af något), höra, se (delvis), glömma, minnas,
önska, älska, hata, anklaga, sakfälla, straffa, hämnas
(för något), lukta (af något), syfta (till något),
fylla (med något), och så äfven beslägtade adjektiv.
Som genit. part. kunna äfven temporala och lokala
genitiver i grekiskan och tyskan förklaras.
Mellan den adnominala och adverbiala genit. står den
predikativa i Grek., Lat. (och T.), t. ex.
regis est, det tillhör en konung, är hans pligt,
Albani dicionis alienae jacti sunt, albanerna råkade
i främmande våld.
I synnerhet har genit. i Grek. ett vidsträckt
bruk. Utanför sin ursprungliga uppgift står
han der som vikarie för ablativen vid verb med
betydelsen komma från l. ur, hålla från, blifva
utan, beröfva, lösa, rädda, skydda, härstamma från,
dricka och gjuta ur o. s. v. för att uttrycka det,
hvarifrån något skiljes (g. separativus), samt vid
komparativ (g. comparationis). Äfven i germanska
språk tjenstgör genit. i vissa fall för ursprunglig
abl. I fornpersiskan vikarierar genit. för dat. I
engelskan och de skandinaviska språken (utom Isl.),
i hvilka genit. är den enda kasus, som återstår utom
grundformen, är genitivens bruk inskränkt till rent
possessiv betydelse; och folkspråken i England och
Skandinavien liksom i Tyskland ersätta gerna äfven
den possessiva genitiven genom sammansättningar
eller omskrifningar, t. ex. mjölken åt kon,
kons mjölk, Skjortan hans Bengt, Bengts skjorta,
i grannen sitt hus, i grannens hus; T. dem könig
sein sohn, åt konungens son, o. d. Slaviska språk
ersätta genit. ofta med adj., t. ex. R. Ivanof dom,
Ivans hus, Oljgino bytió, Olgas vistelse. – Dativus
sing. är blott i Sanskr., zend och Grek. afgjordt
skild från andra kasus. I germanska språk finnes
ursprunglig dativ sing. på sin höjd af fem. a-stammar
(1:sta lat. dekl.) i behåll. Stammar, som sluta på
konsonant eller annan vokal än urspr. a, betjena
sig af lokativen i dativens ställe. Troligen är äfven
latinets dat. i 3:dje dekl. egentligen lokativ. Att
i Lat. a-stammarnas dat. formelt sammanfaller med
abl. eller genit. beror på yngre utveckling (äldre
populoi, equai). I plur. sammanfaller dat. redan i
de äldsta språk med ablativen. I Lat. hafva blott i
äldsta tid fem. a-stammar -b-suffix (qvar i deabus,
filiabus o. d.). Grek. har i st. f. den ursprungliga
dat. plur. upptagit lokativen och germ. språk
instrumentalis på -m. Nyhögtyskan har dat., men
denne sammanfaller i sing. ofta med nom. eller
ack. eller med båda. I norska och norrländska
folkmål är denna kasusform ännu vid fullt lif. Om
dativen ursprungligen är en rent grammatisk kasus
med grundbetydelsen af "den eller det satsen gäller,
har afseende på", eller en lokalkasus till svar på
frågan "hvarthän", måste t. v. lemnas oafgjordt. Den
rena dat. brukas dels som en nödvändig komplettering
i förbindelse med verb, som betyda gifva, visa,
lofva, omtala o. d. (som det "aflägsnare" eller
"indirekta" objektet, Sv. "åt", "för", med det
egentliga objektet i ack.) eller hjelpa, gagna,
gynna, skada, vredgas, råda, lyda, behaga o. d.,
samt med adjektiv af beslägtadt innehåll, dels mera
oberoende af verbet eller satsen för att uttrycka 1)
den eller det, för hvars räkning, till hvars fördel
eller skada något är eller sker (d. commodi och
incommodi): non scholae sed vitae discimus, vi lära
icke för skolan, utan för lifvet, 2) ett lifligare
deltagande (d. ethicus): alter tibi descendit de
Palatio, den ene, ser du, kommer ned från P., det
var mig en ljus fogel, eller slutligen 3) ändamålet
(d. finalis): habere rempublicam quaestui, hafva
politik till yrke. Som vikarie för lokat. utmärker
dat. i Grek. derjämte rum och tid (d. locativus och
d. temporis), som vikarie för instrumentalen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
