Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kars - Karsch (”die Karschin”), Anna Luise, född Dürbach - Karsji - Karst - Karsten, slägt - Karsten, 1. Wenceslaus Johann Gustav - Karsten, 2. Dietrich Ludwig Gustav - Karsten, 3. Karl Johann Bernhard - Karsten, 4. Hermann
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kapitulera. Efter 1865 ökades fästningens styrka ännu
mer och försågs med 12 starka utanverk. Efter
en 6 veckors belägring stormade ryssarna under
Lazarev fästningen d. 17–18 Nov. 1877. Genom freden
i San Stefano d. 3 Mars 1878 och definitivt genom
Berlin-kongressen d. 13 Juli s. å. afträddes K. jämte
område samt distriktet Batum (7,233 qvkm.) till
Ryssland. Jämte Ardahan utgör K. nu ryssarnas främsta
linie mot turkarna i Asien.
Karsch ("die Karschin"), Anna Luise, tysk
naturskaldinna, född Dürbach, f. 1722, d. i
Berlin 1791, var af låg börd och åtnjöt ingen
ordentlig uppfostran. Redan vid unga år gaf hon
likväl i tillfällighetsdikter luft åt sin medfödda
improvisatoriska skaldegåfva, trots de nedtryckande
förhållanden, hvaruti hennes tvänne olyckliga
äktenskap bragt henne (i det senare var hon gift
med en snickare Karsch). Genom gynnare infördes
hon 1761 i Berlins vittra kretsar och firades
som "den tyska Sapfo". På Gleims föranstaltande
utkom en upplaga af hennes Auserlesene gedichte
(1763). Anna Luise K:s poetiska utgjutelser,
bland hvilka t. o. m. krigssånger finnas, röja en
naturlig, omedelbart framvällande känsla samt ega
en viss eld och kraft i uttryckssättet, under det
att formen lider af störande brister. När hon under
inflytande af Ramler m. fl. sökte göra "korrekta"
dikter, blef hennes poesi allt andefattigare och
nedsjönk till vanligt dåligt rimsnideri. Hennes
dotter i andra giftet Karoline Luise v. Klenke, som
äfven var författarinna, utgaf moderns "Gedichte" med
lefnadsteckning (1792, andra uppl. 1797). Anna Luise
K:s dotterdotter var skaldinnan Wilhelmine v. Chézy.
Karsji, stad i Bokhara, vid föreningen af
tvänne källfloder till Kasjkadarja. Omkr. 25,000
innev. Tillverkning af knifvar och blanka vapen samt
odling af vallmo och tobak, hvilken senare anses
vara den bästa i Central-Asien. Betydande spanmåls-
och hästhandel.
Karst (It. il Carso) förr inberäknadt i Juliska alperna,
en af flere egendomligheter utmärkt kalkstensplatå
i Krain och Litorale (österrikiska kustlandet),
utgöres af en nordlig del, i Görz och Krain, med
Tarnowaner wald, Birnbaumer wald och Windischer
mark, och en sydlig del, med det egentliga, mot
Triesteviken brant stupande K., till hvilket i
s. ö. ansluter sig den s. k. Tschitscherboden, som
fyller halfön Istrien. K. består blott af platåer
och terrasser utan dalar och liknar ett af stormen
upprördt stelnadt haf, splittradt på ett alldeles
egendomligt sätt och genomdraget af otaliga hål,
schakt och kanaler. Märkvärdiga äro i synnerhet de
s. k. dollinerna, stora tratt- och kittelformiga
fördjupningar af mer än 100 m. djup med branta väggar
och af jämförelsevis ringa omfång. Derigenom att
mylla samlat sig på bottnen af dessa, blifva de i den
för öfrigt ofruktbara marken de lämpligaste platser
för jordbruk. Dessutom finnes en otalig mängd smala
klyftor, kallade dufhålor, emedan de hysa svärmar
af klippdufvor; man har funnit sådana klyftor af ända
till 145 m. djup. Till följd af en sådan beskaffenhet
hos marken kan berget hafva endast få
vattendrag. Bäckarna förlora sig i en hålighet, flyta en
sträcka under ytan och komma sedan längre ned åter
i dagen, hvilket kan upprepas flere gånger. Till K:s
märkvärdigheter höra äfven flere naturliga klippbroar,
en mängd grottor, somliga af stor ryktbarhet,
t. ex. Adelsberg-grottan och Magdalena-grottan, samt
intermitterande sjöar, t. ex. Zirknitz-sjön.
Karsten, tysk slägt af framstående vetenskapsmän. –
1. Wenceslaus Johann Gustav K., matematiker,
f. 1732, d. 1787 som professor i matematik och
fysik i Halle, författade bl. a. mycket ansedda
läroböcker i matematik. Hans Lehrbegriff der
gesammten mathematik (8 bd, 1767–77) utkom i flere
uppl. – 2. Dietrich Ludwig Gustav K., mineralog,
den föregåendes son, f. 1768, d. 1810 såsom chef
för preussiska bergverksväsendet, inlade stor
förtjenst om det kungliga mineraliekabinettet i
Berlin och skref flere mineralogiska afhandlingar,
bl. a. Tabellarische übersicht der mineralogischen
einfachen fossilien (1791; ny uppl. under titel
Mineralogische tabellen, 1800), hvars indelning
af flötsbildningarna var gällande ännu vid detta
århundrades midt. – 3. Karl Johann Bernhard K.,
framstående metallurg, den föregåendes kusin, son
till Franz Kristian Lorenz K. (f. 1751, d. 1829,
grundläggare af den första landtbruksskolan i
Tyskland, vid Neuen-Werder i Mecklenburg), född 1782,
var 1819–50 chef för preussiska bergverksväsendet
(Geheime oberbergrath) och dog 1853. Åren 1850–51
tillhörde han preussiska landtdagens första kammare,
der han ifrigt kämpade mot den inträdande politiska
reaktionen. K. utgaf 1814–15 en tysk öfversättning
af Sv. Rinmans "Försök till jernets historia" och
författade bl. a. det epokgörande verket Handbuch
der eisenhüttenkunde (1816; 3:dje omarb. uppl., 5 bd
med atlas, 1841), vidare Grundriss der metallurgie
und der metallurgischen hütterikunde (1817),
hvilket arbete han senare utvidgade till en stor
handbok: System der metallurgie (5 bd, 1831–32)
samt Grundriss der deutschen bergrechtslehre (1828),
Philosophie der chemie (1843), i hvilket sistnämnda
arbete han såsom kantian och dynamiker opponerade
sig mot en realistisk föreställning om atomerna och
mot de richterska atomvigterna, och Lehrbuch der
salinenkunde (1846–47). K. grundlade och redigerade
"Archiv fur bergbau und hüttenwesen" (20 bd,
1818–31) och, med H. von Dechen såsom medredaktör,
"Archiv fur mineralogie, geognosie, bergbau und
hüttenkunde" (26 bd, 1829–54). Den storartade
zink-industrien i Schlesien har väsentligen K. att
tacka för sin uppkomst. – 4. Hermann K., botaniker,
den föregåendes brorson, f. 1817, blef 1848 docent
i Berlin och var 1868–72 professor i botanik vid
Wiens universitet. Han gjorde 1843–47 och 1848–56
vetenskapliga resor i norra delen af Syd-Amerika
samt utgaf såsom en frukt deraf bl. a. verket Florae
Columbiae terrarumque adjacentium specimina (med 200
kolorerade planscher, 1858–69). Andra märkliga arbeten
af K. äro skrifterna Die vegetationsorgane der palmen
(i "Abhandlungen der Berliner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
