Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Karolingiska sagokretsen, Frankisk-karolingiska sagokretsen eller Karlssagan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
äfven gamla krönikor och uppteckningar af historiska
händelser. Såsom den vigtigaste af dessa urkunder
betraktades länge den s. k. Turpins krönika, men
denna har i senare tid bevisats vara författad ej af
Karl den stores samtida, ärkebiskop Turpin i Reims,
utan först i slutet af 11:te eller början af 12:te
årh.
Af den karolingiska diktkretsens särskilda alster
äro de äldsta och mest betydande för länge sedan
förlorade. Ett enda minnesmärke af den äldsta perioden
har bibehållit sig i en någorlunda ursprunglig form,
nämligen Ronceval- l. Rolandssången (Roman de
Roncevaux, Chanson de Roland), otvifvelaktigt den
märkligaste af alla medeltidens episka dikter. I
denna nämnas flere andra gamla sånger, i hvilka
Karls bedrifter förhärligas, såsom Aspremont,
Enfances d’Ogier (om kriget i Italien), Guitalin (om
kriget mot sachsarna), Basin, Couronnement de Louis,
hvilka alla sålunda ega en ansenlig ålder, ehuru de
numera finnas qvar endast i en jämförelsevis modern
drägt. Yngre än de nämnda dikterna, men dock af hög
ålder, äro Berte aus grans piés, Mainet (i hvilken
Karls ungdom skildras) och La reine Sibile (numera
i behåll endast på fransk-italiensk dialekt). Till
samma skede höra äfven Ogier de Danemark (se Holger
Danske), Girard de Roussillon, Doon de Nanteuil,
Renaud de Montauban m. fl., hvilka alla behandla Karls
och hans vasallers inbördes strider. Alla de nämnda
dikterna hafva sin urkälla i en mer eller mindre
trogen tradition. Men denna var ingalunda outtömlig,
och småningom förlorade den sin produktionskraft,
så att trouvérerna slutligen ej hade någon annan
utväg än att antingen fritt uppfinna nya ämnen
eller göra om dem, som funnos. Följden blef att
den lifskraftiga diktningens tid efterföljdes af
en period, 12:te–14:de årh., som karakteriseras af
idel nybildningar och omdiktningar. De märkligaste
alstren från denna period äro de metriska romanerna
Huon de Bordeaux (som innehåller Oberonsagan), Gui
de Nanteuil, Fierabras, Guiteclin (af Jehan Bodel),
Girart de Viane (af Bertrand), flere arbeten af
Henrik III:s hofskald Adenez le roi (13:de årh.) samt
Huon de Villeneuve’s berömda dikter Regnauld de
Montauban, Doolin de Mayence, Maugis d’Aigremont och
Quatre filz Aymon (alla fr. 13:de årh.). Under den
följande perioden, eller den cykliska diktningens
tid, höll man sig, under en i ögonen fallande
brist på omvexling, företrädesvis till ämnen, som
gingo ut på feodalväsendets och enskilde hjeltars
förhärligande. Såsom personliga medelpunkter i
dessa diktcykler återfinnas paladinerna Garin de
Monglane och Doon de Mayence, kring hvilka tidens
hela romantiska skaldskap grupperar sig. För att vid
det fria diktandet fylla de genealogiska luckorna
uppfann man en mängd händelser och personer, alltid
dock i den nyktra konventionella ton, som alltmer
gjort sig gällande. De poetiska alstren från denna
tid blefvo också alltmer entoniga och de uppträdande
personerna allt blodlösare. All originalitet och
uppfinningsförmåga utsinade efter hand
fullständigt – en naturlig sak, då man ej längre
hade några folktraditioner att bygga på. I stället
för dessa senare tog man alltmer sin tillflykt
till under och fésagor, hvilka, ursprungligen
främmande för den karolingiska sagokretsen, lånades
från Arabiens sagoliteratur, den nordiska och den
klassiska mytologien eller från Arturcykeln. Från
dessa senfranska dikter med deras främmande
påhäng har man länge nog hemtat kunskapen om
den fornfranska epiken. Det var nämligen dessa
jämförelsevis unga rimmade romaner, som jämte
några gamla krönikor, fingo tjena till källor för
15:de årh:s prosabearbetningar. Dessa sistnämnda
åtnjöto, äfven de, länge nog den stora allmänhetens
välvilja, men urartade och blefvo till sist
alldeles onjutbara. Ändtligen gjorde den satiriska
riddareromanen i förbund med boktryckarekonsten slut
på hela genren.
De karolingiska dikterna öfverfördes tidigt från
Frankrike till utlandet. Alltifrån 13:de årh. var
denna literatur populär i en stor del af Europa. De
enda folk, som ej berörts af sångerna om Karl och
hans paladiner, äro de slaviska, för hvilka hela denna
idékrets var främmande. Till de romanska folken åter
spredos de genom vandrande jonglörer (se d. o.),
och de germanska folken lärde känna dem på den lärda
vägen. Sedan de från rimmade dikter förvandlats till
prosaromaner, vunno de en mycket vidsträckt spridning,
särskildt i Nederländerna och, genom detta land,
i Tyskland.
I norra Italien sjöngo franska jonglörer på blandad
fransk-italienska. Deraf uppstod ett slags egendomlig
folkpoesi med starkt romantisk skuggning. En produkt
af denna diktning är den ofvan nämnda "La reine
Sibile". Efter en tid omkläddes denna folkpoesi
i prosaromanens drägt, och ur dessa romaner åter
uppkom, särskildt i Toscana, en ridderlig epik,
hvilken småningom frigjorde sig från sina förebilder,
blef ironisk och slutligen utmynnade i Orlando furioso
(Den rasande Roland), som har mycket litet qvar af den
gammalkristna fransk-nationella inspirationen. Vid
sidan af denna konstpoesi fortforo emellertid
prosaromanerna att hänföra folket, och en kompilation
af de bästa bland dem, under titeln Reali di Francia
(omkr. år 1350), åtnjöt länge en utomordentlig
popularitet och upplefde otaliga upplagor.
I Norden, särskildt i Norge, blef den karolingiska
sagan, Karlamagnús saga, känd redan under 13:de
årh. och intager bland den främmande literatur,
som under nämnda tid införlifvades med Nordens,
otvifvelaktigt främsta rummet med hänsyn till såväl
betydelse som omfång. Den utgör en samling af flere
berättelser ("þaettir"), sammanbundna till ett helt
och grupperade omkring sagohjelten Karl den store,
sådan han lefde i den äldre medeltidens folktro. Den
i södern gängse föreställningen om Karl såsom
en den kristna trons utbredare bland hednafolken
gjorde honom äfven i Norden till medelpunkt för en
religiöst romantisk saga. Derför börjar också en
norsk handskrift af sagan med: "Í nafni guðs byrjast
upp saga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
