Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7b. Karl Alexander (österrikisk fältmarskalk) - 8. Karl Fredrik August (hertig af Mecklenburg-Strelitz) - 9. Karl Teodor (kurfurste af Pfalz-Bajern) - 10a. Karl August (hertig af Sachsen-Weimar) - 10b. Karl Alexander August Johan (storhertig af Sachsen-Weimar-Eisenach) - 11. Karl Eugen (hertig af Würtemberg) - 12. Karl Ludvig Johan (ärkehertig af Österrike)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skicklighet och lycka med Fredrik II, fastän han
förlorade slaget vid Chotusitz. Under de följande
åren vann han stora framgångar öfver bajrarna och
fransmännen samt öfvergick t. o. m. Rhen 1744,
återkallades året derefter att bekämpa Fredrik, men
blef besegrad vid Hohenfriedberg och Soor. Sedan
Fredrik 1745 slutit fred, deltog K. i 1746–48 års
fälttåg i Nederländerna under hertigens af Cumberland
öfverbefäl och blef efter freden i Aachen (1748)
ståthållare i de österrikiska Nederländerna. Sjuåriga
krigets utbrott, 1757, kallade honom åter till Böhmen
såsom arméns högste befälhafvare. Tillbakaträngd
af Fredrik II, blef han besegrad utanför Prag
(d. 6 Maj). Han inryckte derefter i Schlesien, slog
hertigen af Bevern vid Breslau och eröfrade denna stad
(Nov. 1757). Men sedan Fredrik vid Rossbach besegrat
fransmännen och riksarmén, uppsökte han K. och slog
med sina 33,000 man K:s 90,000 man starka armé i
det minnesvärda slaget vid Leuthen d. 5 Dec., efter
hvilken motgång K. lemnade krigstjensten och återvände
till Nederländerna, hvilkas styrelse han till landets
stora belåtenhet skötte till sin död. 1761 blef han
Tyska ordens högmästare. Död i Bruxelles 1780.
C. O. N.
8. K. Fredrik August, hertig af
Mecklenburg-Strelitz, preussisk general och statsman,
f. 1785, var yngre son af storhertigen Karl Ludvig
af Mecklenburg-Strelitz (d. 1816) och halfbroder
till preussiske konungen Fredrik Vilhelm III:s
gemål Lovisa. Han inträdde 1805 såsom officer i
det preussiska gardet och deltog med utmärkelse i
krigen mot Napoleon I, hvarunder han svårt sårades
vid Möckern (1813). Från 1815 till sin död, 1837,
var han befälhafvare öfver gardeskåren och utnämndes
1825 till general af infanteriet. Från 1817 var
han tillika medlem af statsrådet och sedan 1827
dess president, med rätt att bevista ministèrens
sessioner. Starkt absolutistiskt sinnad, utöfvade
han, i synnerhet efter Hardenbergs död, stort
inflytande på sin svåger och dermed på de preussiska
statsangelägenheterna.
9. K. Teodor, kurfurste af Pfalz-Bajern, son af
pfalzgrefven Johan Kristian af Sulzbach, föddes d.
11 Dec. 1724 och efterträdde 1733 sin fader under
sin närmaste frändes, kurfursten Karl Filips af
Pfalz, förmynderskap. Vid dennes död, 1742, ärfde
han Kur-Pfalz, Jülich och Berg, och 1777 tillföll
honom äfven Bajern. Österrike, som gjorde anspråk på
"Niederbayern" m. m., hade K. T. på förhand vunnit
med löften, och d. 14 Jan. 1778 undertecknade han en
formlig afträdelse af nämnda område. Men sedan
Fredrik II af Preussen gjort denna Österrikes
tilltänkta maktutvidgning om intet genom det s.
k. bajerska arfföljdskriget, fick K. T. vid
fredsslutet i Teschen (d. 13 Maj 1779) behålla
hela Bajern med undantag af "Innviertel"
(landet mellan Inn, Salza och Donau),
hvilket tillföll Österrike. En stark
bevekelsegrund för K. T:s undfallenhet för
Österrikes fordringar var hans önskan att
i godt förstånd med kejsar Josef II kunna bereda
sina naturliga söner med skådespelerskan
Seyffert (äkta egde han inga) de största möjliga
fördelar. Senare (1785) frestades han från Österrike
med förslaget att i utbyte mot Bajern mottaga Belgien
såsom ett nytt konungarike Burgund; och som han under
ett anstötligt beroende af älskarinnor och jesuiter
väckt bajrårnas hat genom sin yppiga hofhållning och
sin religiösa ofördragsamhet, lånade han ett villigt
öra åt denna plan, hvilken dock tillintetgjordes
genom det af Fredrik II bildade fursteförbundet. Vid
Moreaus infall i Bajern 1796 måste K. T. för en
tid fly till Dresden. Han dog d. 16 Febr. 1799 och
efterträddes af d. v. hertig Maximilian Josef af
Pfalz-Zweibrücken-Birkenfeld, sedermera konung
Maximilian I.
10. K., storhertigar af Sachsen-Weimar och
Sachsen-Weimar-Eisenach: a) K. August, hertig, från 1815
storhertig af Sachsen-Weimar, född d. 3 Sept. 1757,
efterträdde 1758 sin fader, hertig Konstantin,
och blef 1775 myndig. Han tog en framstående del i
stiftandet af det tyska fursteförbundet (1785) och
inträdde 1791 i preussiska armén, med hvilken han
1792–93 gjorde fälttåget mot Frankrike. Efter de
preussiska arméernas nederlag vid Jena och Auerstädt
1806 slöt han sig till Rhenförbundet för att
rädda sitt land. Efter slaget vid Leipzig 1813 gick
K. i rysk krigstjenst och anförde en af ryssar och
tyskar sammansatt armékår i Belgien. På kongressen
i Wien 1815 erhöll han ökadt landområde och titeln
storhertig. Han var den förste tyske furste, som
gaf sitt land en författning (1816), och han regerade
så liberalt, som stormakternas reaktionära hållning
tillät. Hän skyddade pressfriheten, gynnade
universitetet i Jena samt befordrade handel och
näringar. Genom att kalla till sig Göthe, hvilken
han gjorde till storhertigdömets inflytelserikaste
ämbetsman, Schiller, Wieland och Herder gjorde han
Weimar för en tid till Tysklands andliga medelpunkt.
Död d. 14 Juni 1828. – K:s sondotter
Augusta är kejsar Vilhelms gemål. –
b) K. Alexander August Johan, storhertig
af Sachsen-Weimar-Eisenach, den föregåendes sonson,
son af storhertig Karl Fredrik, född d. 24 Juni 1818,
efterträdde sin fader 1853. Han regerar i liberal
anda. I den yttre politiken har han anslutit sig
till Preussen. Konster och vetenskaper hafva i
honom en frikostig gynnare. Han har låtit restaurera
slottet Wartburg samt grundat en konstskola och
ett museum i Weimar. 1842 förmälde han
sig med prinsessan Sofia af Nederländerna.
11. K. Eugen, hertig af Würtemberg, f. 1728,
efterträdde sin fader, hertig Karl Alexander, 1737
och regerade till en början i högsta måtto uselt.
Men vid slutet af 1770-talet inträdde en förändring
i hans uppförande, och han bemödade sig derefter att
genom en lagbunden regering och åtgärder för landets
uppblomstring försona sin ungdoms fel. Han grundade
den berömda Karlsskolan (se Karls-schule).
Död 1793.
12. K. Ludvig Johan, ärkehertig af
Österrike, generalissimus i österrikiska armén,
militärförfattare, föddes d. 5 Sept. 1771 i Florens
och var son till dåvarande storhertigen Leopold
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
