Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5. Karl V (konung af Spanien, romersk kejsare) - 6. Karl VI Josef Frans (romersk kejsare) - 7. Karl VII Albert (romersk kejsare)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uppmärksamhet åt de religiösa förhållandena i Tyskland
och med kraft arbeta på återupprättandet af kyrkans
enhet. På riksdagen i Regensburg 1546 förklarade han
det schmalkaldiska förbundets hufvudman, kurfursten
Johan Fredrik af Sachsen och landtgrefven Filip
af Hessen, i akt. Han kufvade derefter de sydtyske
protestanterna samt besegrade och tillfångatog med
hertig Morits’ af Sachsen tillhjelp vid Mühlberg
(1547) Johan Fredrik, hvarefter dennes bundsförvandt
Filip af Hessen gaf sig på nåd och onåd. Allt motstånd
mot kejsarens planer syntes vara qväfdt, då hertig
Morits oförmodadt afföll från kejsaren och i förbund
med konung Henrik af Frankrike började krig (Morits’
försök att taga kejsaren tillfånga i Innsbruck
misslyckades, ty dagen före hans inryckande i staden,
d. 20 Maj 1552, hade K. räddat sig undan till Villach
i Kärnten). K. nödgades att i stilleståndet i Passau,
1552, medgifva lutheranerna full religionsfrihet,
hvilken bekräftades genom religionsfreden i Augsburg
1555. Året derefter tvangs han genom stilleståndet
i Vaucelles att lemna stiften Metz, Toul och Verdun
i Frankrikes händer. Modfälld af dessa motgångar och
äfven kroppsligt bruten, beslöt han draga sig ifrån
det politiska lifvet. Åt sin son Filip, hvilken 1554
erhållit Neapel och i Okt. 1555 Nederländerna med
Franche-Comté, gaf han d. 16 Jan. 1556 Spaniens krona,
och s. å. öfverlemnade han ledningen af kejsaredömets
angelägenheter åt sin broder Ferdinand. (Först i Mars
1558 på kurfurstedagen i Frankfurt öfverlemnade K:s
ombud formligen kejsarekronan till Ferdinand.) Efter
sin tronafsägelse bosatte han sig i början af 1557
invid klostret Geronimo de San Yuste. Der lefde
han omgifven af en talrik tjenstepersonal och
underhållande ganska liflig förbindelse med den
yttre verlden (han bref vexlade ganska ofta med sin
son i politiska saker). Flitiga andaktsöfningar och
sysslandet med mekaniska arbeten upptogo till stor
del hans tid. Berättelsen att han lifslefvande firat
sin egen begrafning – lagt sig i likkista och låtit
dödsmässorna sjungas för sig – torde böra hänföras
till diktens område. Han dog d. 21 Sept. 1558. Kort
förut hade han yttrat sin ånger öfver att han 1521
höll den åt Luther gifna lejden och icke låtit bränna
honom såsom kättare. – 1574 begrofs K. i Escorial. –
Den 11 Mars 1526 hade han förmält sig med Isabella
af Portugal. Af hans 7 barn i äktenskapet med henne
öfverlefde honom 3: Filip (f. 1527, konung i Spanien),
Maria (f. 1528, gift med kejsar Maximilian II) och
Johanna (f. 1535, Spaniens regentinna 1554–59). Af
K:s barn utom äktenskapet må nämnas den ryktbare Don
Juan d’Austria (f. 1547) och den icke mindre bekanta
Margareta af Parma (f. 1522).
6. K. VI Josef Frans, romersk kejsare, kejsar Leopold
I:s och Eleonoras af Pfalz-Neuburg yngre son, född
d. 1 Okt. 1685, uppställdes såsom pretendent till
den spanska kronan efter Karl II:s död (1700). Då
emellertid denne i sitt testamente utsett Filip
af Anjou till efterträdare, utbröt det spanska
tronföljdskriget (1701). K. utropades i Wien under
namn af
Karl III till konung af Spanien, hvarefter han
1704 med en engelsk-holländsk här begaf sig till
Spanien samt fattade fast fot i Katalonien och
Valencia. Han lyckades väl tvänne gånger framtränga
till Madrid; men befolkningen var tillgifven hans
medtäflare, Filip af Anjou, och inom kort måste han
draga sig tillbaka till Barcelona. Då hans äldre
broder, kejsar Josef I, 1711 afled utan manliga
arfvingar, återvände K. till Österrike för att taga
de habsburgska arflanden i besittning, och d. 12
Okt. s. å. valdes han till romersk kejsare. Ehuru det
ej kunde ligga i de europeiska makternas intresse att
Spanien och Österrike förenades i en hand, uppgaf
likväl icke K. sina förhoppningar på vinnandet af
det spanska arfvet, utan fortsatte striden, äfven
sedan öfriga i kriget deltagande makter slutit fred
med Frankrike i Utrecht 1713 och erkänt Filip såsom
konung af Spanien. 1714 nödgades han dock uppgifva
sina anspråk på Spanien och nöja sig med de spanska
bilanden uti Italien samt spanska Nederländerna. Från
denna tid intog K. det främsta rummet bland Europas
regenter. Ehuru mångsidigt bildad, välmenande
och hederlig, var han dock icke någon öfverlägsen
personlighet. Knappt var det spanska kriget slutadt,
förrän han invecklades i krig med Turkiet (1716),
hvilket i freden i Passarovicz 1718 till honom
afträdde Temesvarbanatet och Belgrad, hufvudstödet
för osmanska makten i sydöstra Europa. Deremot måste
han, efter att hafva understödt August III i det
polska successionskriget, genom preliminärfreden i
Wien 1735 afträda Neapel och Sicilien till konung
Filips af Spanien son Karl, och efter ett nytt krig
med Turkiet nödgades han i freden i Belgrad 1739
återlemna nästan alla de i föregående fred förvärfvade
besittningarna, utom Banatet. Hufvuduppgiften för K:s
politik var att skaffa sig de europeiska makternas
bifall till "den pragmatiska sanktionen" (1713), som
stadgade de österrikiska landens odelbarhet och hans
döttrars arfsrätt till dem, om han ej efterlemnade
någon son. Han lyckades ock att småningom få denna lag
erkänd af Europas makter. Detta hindrade dock icke,
att ett allmänt krig, Österrikiska successionskriget,
utspann sig om de Österrikiska landen, när efter
hans död, d. 20 Okt. 1740, hans äldsta dotter, Maria
Teresia, besteg tronen. 1708 hade K. förmält sig med
Elisabet Kristina af Braunschweig-Wolfenbüttel
(f. 1691, d. 1750). Med honom utslocknade det
habsburgska husets manliga linie.
7. K. VII Albert, romersk kejsare, son af kurfursten
Max Emanuel af Bajern och Teresia Kunigunda af
Polen, född d. 6 Aug. 1697, råkade, då fadern
under det spanska successionskriget förklarades i
akt, i österrikisk fångenskap och uppfostrades i
Österrike. 1716–18 deltog han i det österrikiska
kriget mot Turkiet och 1722 blef han förmäld med
kejsar Josef I:s yngre dotter, Maria Amalia. 1726
efterträdde han sin fader såsom kurfurste. Efter att
hafva 1731 uttalat sin protest mot kejsar Karl VI:s
"pragmatiska sanktion" gjorde han vid dennes död
(1740) anspråk på det österrikiska arfvet, dels
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
