Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Karl (I) den store (Carolus magnus, Charlemagne, romersk kejsare)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stadga, som K. derefter utfärdade. – Den redan
under Pipin den lille inledda förbindelsen mellan
hans ätt och den romerska påfvestolen tillknöts
fastare under K:s regering. Det är redan nämndt
huru K. understödde påfven mot den langobardiske
konungen Desiderius samt bekräftade och ökade
Pipins donation. Påfven Leo III (795–816) sände 796
K. nycklarna till S:t Peters graf och staden Roms
fana, jämte uppmaningar att skicka några förtroendemän
till Rom för att åt K. såsom Roms "patricius" taga
trohetsed af det romerska folket. K. försummade ej
att efterkomma denna uppmaning. Några år senare
(799) uppsöktes han i Paderborn af den af ett
motparti misshandlade påfven, som anropade hans
hjelp. K. infann sig ock 800 i Rom och höll der
räfst med påfvens fiender. Då han der juldagen år 800
bevistade mässan i S:t Peterskyrkan och knäböjande
vid altaret förrättade sin bön, satte Leo III under
det i kyrkan församlade folkets lyckönskningsrop den
romerska kejsarekronan på hans hufvud. Påfven ansåg
sig nämligen berättigad att på detta sätt kora honom
till de romerske kejsarnas efterträdare, alldenstund
den bysantinske kejsaretronen då af påfven och romarna
betraktades såsom ledig, sedan kejsarinnan Irene
stött sin egen son från tronen och sjelf inkräktat
den. K. var dock klok nog att icke utsträcka dessa
anspråk till den bysantinska kejsarekronan. Men hans
kejsarevärdighet kom den vesterländska kristenheten
att i honom se sitt verldsliga öfverhufvud,
liksom i den romerska påfvestolen sin andliga
medelpunkt. Den romerske påfven var dock endast
en af det nya kejsarerikets biskopar, om ock den
förnämste af dem och i besittning af en viss ledande
öfveruppsigt öfver hela den vesterländska kyrkan,
hvars enhet han företrädde. Han var den nye kejsarens,
liksom de förre romerske kejsarnas, undersåte,
som till honom aflade trohetsed, erkände honom
såsom på samma gång statens och kyrkans verldsliga
öfverhufvud o. s. v. Påfvemaktens anspråk på att
vara en sjelfständig, den kejserliga myndigheten
sidoordnad, ja i visst hänseende öfverordnad makt
är af vida yngre datum och resultatet af en under
århundraden fortgående utveckling.
Med K:s nit för kyrkan och klosterväsendet
sammanhängde hans varma nit för folkets
bildning. Sjelf egnade han sig, äfven vid framskriden
ålder, åt studier och samlade omkring sig en mängd
lärde män, bland hvilka angelsachsaren Alkuin
(se d. o.) intog främsta rummet. Han var K:s
förnämste rådgifvare i frågor rörande bildningens
främjande. Till denna krets hörde äfven Eginhard (se
d. o.), Angilbert m. fl. De bildade tillsammans med
K. sjelf en akademi, hvars medlemmar antogo namn,
hemtade ur den heliga skrift eller den klassiska
forntidens häfder. Så t. ex. kallade K. sig David,
Eginhard (Horatius) Flaccus o. s. v. En hofskola
inrättades under Alkuins förestånderskap,
och der försmådde icke K. sjelf att inhemta
undervisning. Äfven andra skolor stiftades för den
högre undervisningen, bibliotek inrättades vid dessa
och i klostren o.
s. v. K:s omsorg sträckte sig äfven till
folkundervisningen, i det han lät inrätta
folkskolor på landet och ålade de andlige att i dem
meddela undervisning utan annan betalning, än hvad
föräldrarna frivilligt och af tacksamhet ville gifva
dem. Särskildt egnade han sin omsorg åt gudstjenstens
värdiga firande. Han lät författa postillor till
mindre försigkomna presters hjelp. Anmärkningsvärd
är hans föreskrift att predikningar skulle hållas
på folkets eget språk. Likaledes sökte K. främja
kyrkomusiken, införskref för landen norr om Alperna
sånglärare från Italien och lät undervisa de andlige
i kyrkosång. En för den tiden anmärkningsvärd
uppmärksamhet egnade han äfven de germanska folkens
gamla, på modersmålet diktade sånger, hvilkas
samlande och upptecknande han anbefallde. I hvad
mån detta ledde till någon påföljd känna vi ej, men
det åsyftade ändamålet att derigenom rädda dem undan
glömskan uppnåddes åtminstone ej på denna väg.
K. var en reslig, bredaxlad och starkt byggd
man med värdig och imponerande hållning. Ögonen
voro stora och lifliga, det yfviga håret blondt,
ansigtsuttrycket merendels gladt och vänligt. Hans
röst var klangfull, men motsvarade i djup och
styrka icke de förväntningar, som K:s kraftfulla
herskaregestalt tycktes egnad att ingifva. I sitt
umgänge var han vänlig och nedlåtande, i sitt
lefnadssätt enkel och flärdlös. I sin hvardagliga
drägt skilde han sig icke från andra franker; i mat
och dryck iakttog han en lofvärd måttlighet. Blott
vid större fester uppträdde han i majestätets hela
glans. Men den enkelhet han sjelf iakttog fordrade
han icke af sin omgifning, som kring honom bildade
en lysande hofstat. Jagten, den tidens ridderliga
tidsfördrif, var ett nöje, hvaråt han på lediga
stunder med ifver hängaf sig, ofta åtföljd till häst
af sina döttrar och af sina förnämste hofmän. Hans
största svaghet var hans alltför stora lidelse för
det andra könet, och det mindre goda föredöme han i
detta fall gaf sitt hof kunde icke undgå att utöfva
ett skadligt inflytande på andan inom detsamma. Också
stod dess sedlighet icke i det bästa rykte. Hans
faderliga ömhet för sina döttrar urartade till en
tadelvärd eftergifvenhet, som t. o. m. blundade för
deras olofliga kärleksförbindelser och deras deraf
föranledda felsteg. (Ingen af dem blef förmäld.) – Man
kan knappast säga, att K. hade något fast residens,
ty han ombytte ofta vistelseort och befann sig större
delen af sin lefnad på härnadståg eller på resor
inom sitt vidsträckta rike, der han då vanligen tog
qvarter i kungsgårdarna. Mest uppehöll han sig dock
i sin ätts stambygd vid Rhen, och der föredrog han
såsom vistelseort Aachen, hvars varma källor mycket
behagade honom, och som han synes hafva velat göra
till sitt egentliga residens. Der lät han uppföra
ett ståtligt palats, en kyrka och en mängd byggnader
för det talrika och lysande hof, som omgaf honom,
samt den högst blandade mängd af menniskor, som af
olika anledningar sammanströmmade dit.
Tidigt synes K. hafva varit betänkt på att ordna
tronföljden i sitt vidsträckta rike. Under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
