Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Karl August (svensk kronprins) - 3. Karl (Oskar Karl Vilhelm, svensk prins, hertig af Vestergötland) - 1. Karl (Charles) I (konung af Storbritannien)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bevistade han flitigt statsrådets öfverläggningar,
men blandade sig aldrig i ärendenas afgörande och
har sålunda näppeligen i sitt adoptiv-fädernesland
qvarlemnat något spår af sin verksamhet, men väl
ett kärt minne. J. H.
3. Karl (Oskar K. Vilhelm), hertig af Vestergötland,
konung Oskar II:s och Sofias af Nassau tredje son,
föddes d. 27 Febr. 1861 i Stockholm, utnämndes d. 21
Jan. 1881 till underlöjtnant vid Lifgardet till häst,
Vestgöta regemente och norska Kavaleribrigaden samt
tillbragte höstterminen 1881 och läsåret 1882 vid
Upsala universitet. Prinsen, som f. n. (1884) deltager
i pågående kurs vid Krigshögskolan, innehar sedan
d. 13 Apr. 1883 löjtnants grad. Vid kejsar Alexander
III:s kröning i Moskva, våren 1883, representerade
han det svenska konungahuset.
Karl (Charles), konungar af England och Skotland
(skrefvo sig konungar af Storbritannien.):
1. K. I, Jakob I:s och Annas af Danmark andre son,
född d. 19 Nov. 1600 i Dunfermline i Skotland,
blef efter sin äldre broder Henriks död, 1612,
prins af Wales. Af sin fader sändes han tillsammans
med Buckingham 1623 i hemlighet till Spanien för
att söka vinna en spansk infantinnas hand, men
underhandlingarna strandade på Spaniens vägran att
tvinga Österrike till att återställa Pfalz till den
fördrifne kurfursten, K:s svåger. Återkommen från sin
misslyckade giljarefärd, slöt K. sig till oppositionen
mot faderns spanska politik. Jakob nödgades då närma
sig Frankrike, och 1624 förmäldes K. med Henrik
IV:s dotter Henriette Marie. Efter sin faders död,
d. 27 Mars 1625, uppsteg han på tronen och mottogs af
engelska folket med stora förhoppningar: man väntade,
att den konstitutionella konflikt, som uppstått
under Jakobs regering, skulle genom honom erhålla en
lycklig lösning, den engelska folkfriheten af honom
respekteras och de tyske protestanterna kraftigt
understödjas i striden mot katolikerna. Men i stället
blef K:s regering en enda stor strid med parlamentet,
en strid, som slutligen ledde till konungadömets fall
och hans egen afrättning. K. hade dock ett godt hufvud
samt visade sig lifligt intresserad af det politiska
lifvet; han var en varm vän af vetenskap och konst
samt utmärkte sig genom allvar och rena seder. Men
han hyllade sin faders åsigter om konungamaktens
gudomliga ursprung och oinskränkta utsträckning och
sökte med samma envishet som han göra sina åsigter
gällande. Dertill kom att han icke ansåg sig bunden
af gifna löften och att han lät sig ledas af sådana
för folket förhatliga personer som Henriette Marie,
Buckingham, Laud och Strafford. Redan sitt första
parlament (1625) upplöste han i vredesmod, då det
vägrade att bevilja tullafgifterna för längre tid
än ett år och fordrade gunstlingen Buckinghams
afskedande. Då de följande parlamenten (1626 och
1628–29) visade sig lika omedgörliga och det senare
af dem t. o. m. nödgade honom att bekräfta den
s. k. petition of right, sammankallade han under de
derpå följande 11 åren
(1629–40) icke något parlament, utan styrde ensam,
biträdd af Strafford och ärkebiskop Laud (Buckingham
hade 1628 blifvit mördad). Penningar skaffade han sig
dels genom utkräfvande af olagliga och föråldrade
skatter och afgifter, t. ex. skeppspenningarna,
dels genom de höga böter, som "Stjernkammaren" ålade,
denna ryktbara politiska domstol, som blef ett villigt
verktyg i tyranniets tjenst. Mera tryckande än dessa
olagliga utpressningar var dock konungens våld mot
samvetsfriheten. Hyllande strängt den episkopala
kyrkan sökte han och ärkebiskop Laud att med
tillhjelp af den andliga domstolen "Höga kommissionen"
undertrycka hvarje om än så obetydlig afvikelse från
statskyrkan. Slutligen företog han sig att afskaffa
den presbyterianska kyrkoförfattningen i Skotland
och der införa den anglikanska kyrkoförfattningen
och liturgien (1636–37). När skottarna till följd
deraf reste sig, måste K., som saknade både penningar
och trupper, sammankalla parlamentet (April 1640),
hvilket dock efter några veckor upplöstes. Men då
skottarna mot slutet af året ryckte in i England,
nödgades han åter vända sig till parlamentet,
det s. k. långa parlamentet. Detta sände Laud
till Tower och Strafford till stupstocken samt
antog en rad af beslut, hvilka alla syftade att för
framtiden göra kungligt godtycke omöjligt. Konungen
gaf sitt samtycke till allt, men tänkte att vid
första tillfälle bryta sitt ord. Då inom parlamentet
bildades ett starkt konservativt parti, som ej ville
omstörta författningen, trodde han tiden vara kommen
att tvinga parlamentet till lydnad. Den 4 Jan. 1642
infann han sig i underhuset i afsigt att häkta 5
af oppositionens ledare, hvilka dock, varskodde,
i Londons city funnit en tillflykt. Detta K:s brott
mot författningen omöjliggjorde all försoning mellan
konungen och parlamentet, och i Aug. s. å. bröt
inbördes kriget ut. Under de tre första åren hade
K. och hans anhängare, "kavaljererna", öfvervigten,
men då independenterna, med Cromwell i spetsen, fingo
ledningen af parlamentshären, tog striden en annan
vändning. K:s trupper blefvo slagna vid Marston Moor
(1644) och Naseby (1645); och slutligen nödgades
han, d. 5 Maj 1646, öfverlemna sig i skottarnas
händer, sedan alla underhandlingar om försoning med
engelsmännen strandat på hans vägran att erkänna
den af parlamentet i England införda presbyterianska
kyrkoförfattningen. Skottarna öfverlemnade honom i
Jan. 1647 åt engelska parlamentet, hvars fordringar
han, i hopp om förmånligare vilkor, hårdnackadt
afslog. I Juni s. å. bemäktigade sig parlamentshären
hans person. Då han äfven förkastade de af härens
ledare framställda förlikningsförslagen, i dåraktig
tanke att parlamentet och skottarna skulle komma
honom mera till mötes, tvang hären underhuset att
1648 utesluta de medlemmar, som voro konungadömet
tillgifna. Underhuset tillsatte derefter en domstol
af 60–70 medlemmar, inför hvilken K. d. 20, 22
och 23 Jan. 1649 måste svara på anklagelse för
högförräderi. Han försvarade sig med beundransvärdt
lugn och värdighet, ännu i sista stunden förande ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
