Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 9. Karl XV (Karl Ludvig Eugen, svensk konung) - 1. Karl Filip (svensk prins, hertig af Södermanland) - 2. Karl August (svensk kronprins)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(En samling dikter af C.; 2:dra uppl. 1870) och 1865
(Smärre dikter af C.) i upplagor för allmänheten
och hafva delvis eller alla blifvit öfversatta på
franska, engelska, magyariska, italienska, holländska,
i flere upplagor på tyska och dansk-norska. Till
flere af dem är musik komponerad af både in- och
utländske tondiktare. K. XV:s militära skrifter
äro sju, af hvilka flere öfversatts på norska,
franska och tyska, en jämväl på italienska.
H. W.
Karl, svenska prinsar: 1. K. Filip, hertig af
Södermanland, Nerike och Värmland, son till
Karl IX och Kristina af Holstein, föddes d. 22
April 1601 i Reval, der föräldrarna för tillfället
befunno sig. Liksom sin äldre broder, Gustaf Adolf,
erhöll han en vårdad uppfostran under ledning af
Johan Skytte. Då hans fader 1605 uppgjorde sitt
testamente, stadgade han deri, att K. F. skulle
erhålla samma hertigdöme, som han sjelf innehaft,
samt alla arfvegods inom hertigdömet och hälften af
de andra. Några år derefter blef K. F., utan sitt
eget åtgörande, medelpunkten för en vidt sväfvande
plan. Jakob de la Gardie hade nämligen 1611 förmått
innevånarna i Novgorod och norra Ryssland förbinda sig
att välja en af Karl IX:s söner till tsar. När kort
derefter s. å. Gustaf Adolf blef Sveriges konung,
kunde endast K. F. komma i fråga. Men hans moder,
enkedrottningen, som blifvit sonens förmyndare,
var ej villig att sända sitt älsklingsbarn till det
barbariska Ryssland; och Gustaf Adolf, som väl insåg,
att ryssarna ej menade allvar med sina löften,
verkade icke synnerligen ifrigt för sin broders
sak. Sedan han länge fördröjt dennes afresa, lät han
honom slutligen, i midten af år 1613, åtfölja några
ryske utskickade till Viborg, der de närmare vilkoren
skulle uppgöras. Förhandlingarna ledde dock ej till
något resultat, utan hertigen fick resa hem igen,
sedan ryssarna valt sig en inhemsk tsar. – I Sverige
bevakades hertigens intressen med största nit af hans
moder, som af sin öfverdrifna omtanke om honom ofta
nog förorsakade konungen stora besvärligheter. Vid
kröningen 1617 upplågade t. o. m. mellan Gustaf Adolf
och enkedrottningen samt hertigen, med anledning
af de hertigliga privilegierna, en häftig strid,
som dock slutligen bilades genom Gustaf Adolfs
eftergifvenhet. Straxt derefter företog K. F. en
utländsk resa, hvarunder han besökte Danmark, Tyskland
och Frankrike. Konungen hade uppmanat honom att under
resan utvälja sig "en dygderik fröken" till gemål, men
detta skedde ej. År 1621 åtföljde hertigen sin broder
på tåget mot Livland och deltog med utmärkelse i Rigas
belägring, under hvilken han insjuknade så svårt,
att Gustaf Adolf på sin hemresa måste qvarlemna honom
i Narva. Han dog der d. 25 Jan. 1622, djupt sörjd
af konungen, som högt värderade hans många utmärkta
egenskaper och ädla karakter. Han ligger begrafven
i Strengnäs domkyrka. – K. F. hade d. 5 Mars 1620
ingått ett hemligt äktenskap med Elisabet Ribbing,
dotter till riksskattmästaren Seved Ribbing, och hade
med henne en dotter, Elisabet Gyllenhielm (se d. o.),
som dock föddes först efter hans död. J. Fr. N.
2. K. August, kronprins, yngste son af hertig Fredrik
Kristian af Augustenborg och prinsessan Charlotta
Amalia Vilhelmina af Holstein-Ploen, föddes d. 9 Juli
1768 på slottet Augustenborg och hette ursprungligen
Kristian August. Efter slutade studier ingick han
1786 i dansk krigstjenst, deltog sedan under några
år i de stora revolutionskrigen såsom chef för en
österrikisk rytterikår, återvände hem efter freden
i Lunéville (1801), utnämndes 1804 till befälhafvare
i det söndenfjeldske Norge och öfvertog, våren 1806,
detta befäl. Hans manliga karakter, rättframma sätt
och enkla lefnadsvanor, hans praktiska duglighet och
välvilliga väsende tillvunno honom inom kort i hög
grad norrmännens tillgifvenhet. Han hade tillträdt
sin befattning under fredslugn, men andra tider
kommo snart. Englands skändliga plundringståg mot
Köpenhamn (Aug.–Sept. 1807) tvang oemotståndligt
Danmark att öfvergifva den tillbakadragna hållning,
som det dittills lyckats iakttaga under den pågående
verldskampen. En första, omedelbar följd af dessa
tilldragelser var att, på grund af Englands då
obestridda herravälde öfver hafven, förbindelsen
mellan Norge och moderlandet blef fullkomligt
afskuren, hvadan det befanns nödigt att tillsvidare
för Norges räkning anordna en själfständig regering
(d. 24 Aug. 1807). I denna "interimistiska
regeringskommission" sattes hertigen till
ordförande. Då krig kort derefter (d. 29 Febr. 1808)
förklarades jämväl mot Sverige, blefvo följderna af
detta krigstillstånd för Norge synnerligen känbara,
och sjelfva kriget måste blifva allt annat än populärt
i Norge. Åsigterna om dess skadlighet såväl för
Norge särskildt som ock, ur politisk synpunkt,
för hela Norden vunno liflig anklang t. o. m. inom
regeringskretsarna. Visserligen lyckades hertigen
att med biträde af underbefälhafvarna öfver den vid
södra gränsen mot Sverige sammandragna truppstyrkan
mota G. M. Armfelts anfallsplaner, men bristen på
förnödenheter af alla slag var betydande, och efter
en hundraårig fred kunde krigsdugligheten ej vara
stor, vare sig hos trupp eller hos befäl. Detta
allt måste hämmande inverka på hvarje från norsk
sida planlagdt anfall. På den svenska sidan var
ställningen ingalunda fördelaktigare. De verkliga
krigshändelserna blefvo under sådant förhållande
nödvändigtvis å ömse sidor ytterligt obetydliga,
och alltifrån Juli månad 1808 rådde i sjelfva
verket på denna sida af krigsskådeplatsen, liksom
genom tyst öfverenskommelse, ett slags vapenhvila,
som efter förnyade rådplägningar mellan de fientliga
befälhafvarna och deras utskickade fortfor ända till
krigets slut. Ett bland dessa möten blef genom sina
följder särdeles märkligt. Den 28 Juli 1808 mottog
prins Kristian August i högqvarteret, Hafslund,
den svenske öfverbefälhafvarens (G. M. Armfelts)
stabschef, frih. C. H. Posse. Då denne kort efter sin
återkomst sammanträffade med G. Adlersparre, gaf han
en entusiastisk skildring af prinsens person, sätt
och åsigter, och utbrast slutligen: "En sådan prins är
det som vi behöfva!" – Att Adlersparre redan då hörde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
