Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 8. Karl XIV Johan (Jean Baptiste Jules Bernadotte, svensk konung)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(riksdagen 1834–35). Mot pressens ifriga inblandning i
tvistefrågorna anlitade Hartmansdorff förgäfves
indragningsmaktens hela styrka; upploppen i
Stockholm vid Crusenstolpes afgörande till Vaxholm
(1838) vittnade om huru spändt förhållandet
hunnit blifva. Oppositionen blef mäktigare än
någonsin och var i sjelfva verket herre vid 1840 års
riksdag. Den under detta riksmöte så mycket omtalade
"koalitionen" säges t. o. m. hafva åsyftat att tvinga
den gamle konungen till abdikation, och hans hela råd
stämdes inför riksrätt. Så hopade sig skuggor kring
K. J:s gamla dagar; sjelf klagade han i missmodets
stunder, att man ej ville förstå honom och att
man ej viste att uppskatta hvad han gjort för sitt
adoptivfädernesland. Dock blossade under hans sista
år den varma tillgifvenheten åter upp, när han 1843
firade sitt tjugofemårs jubileum såsom regent.
K. J:s ingripande i verldshändelsernas gång hade åter
åt Sverige förvärfvat ett aktadt rum bland Europas
stater. Hans afsigt var dock ingalunda att genom
liknande medel öka detta inflytande. En utveckling
under fredens skygd af Nordens stora inre tillgångar
var hans mål, för hvilket den stora politiken fick
träda fullständigt i bakgrunden. Också var det endast
vid ett par enstaka tillfällen K. J. under sin långa
regering trädde i annan beröring med utlandet än den
sedvanliga, då man blott har att konstatera fortvaron
af "det bästa förhållande". – Första gången gällde det
den dansk-norska liqvidationsfrågan. Genom Kiel-freden
hade Norge förpligtats att öfvertaga tillbörlig andel
af den danska statsskulden. Danskarna framställde
i detta hänseende nog vidtgående fordringar, och
då Norges klena finanser gjorde det omöjligt att
tillmötesgå dessa anspråk, sökte man i stället genom
motfordringar vinna en nedprutning af beloppet. Efter
årslånga fruktlösa underhandlingar anhängiggjorde
Danmark frågan vid det stormaktstribunal, som,
med Heliga alliansens grundsatser som norm, vid
sina kongresser började egenmäktigt bestämma öfver
Europas öden. Från Aachen (1818) riktade de samlade
suveränerna till K. J. lika lydande skrifvelser
med anmaning att bringa tvisten med Danmark till
slut. K. J. tillbakavisade kraftigt detta försök
till inblandning i Nordens angelägenheter. Han
lyckades derefter förmå England att åtaga sig
att blifva skiljedomare i frågan, och under dess
bemedling afslöts också med Danmark ett fördrag (d. 1
Sept. 1819), hvarigenom de ursprungligen fordrade
7 mill. rdr. hamb. b:ko nedsattes till 3 mill. att
betalas på 10 år. Då svårigheter det oaktadt yppades
att erhålla stortingets godkännande af fördraget,
förklarade K. J., att fortsatt vägran kunde sätta
Norges fria författning på spel och tilltvang sig
sålunda (d. 29 Maj 1821) det äskade bifallet. –
Ur en följande konflikt med Europas sjelftagne
förmyndare gick K. J. ej med lika ära. Det var den
beryktade frågan om "skeppshandeln". Under loppet af
år 1825 försåldes på grund af inkomna fördelaktiga
anbud åtskilliga svenska örlogsfartyg. Köpare voro
nominelt några engelska
handelshus, men det var snart ingen hemlighet att fartygen
voro bestämda för de syd-amerikanska kolonier,
som vid denna tid stredo mot Spanien för sin
oafhängighet. Den första försäljningen egde dock
rum utan något slags anmärkning; men då operationen
förnyades, ingåfvos protester, och Sverige uppmanades
att låta det senare köpet återgå. På K. J:s svar
att detta kunde ske, om Spanien ville ikläda sig
det för sådan händelse stadgade skadestånd, följde
från kejsar Alexanders sida en formlig hotelse med
krig, derest framställningen afsloges. Sjelf var
K. J. benägen att låta köpet stå fast och fartygen
afgå, men hans statsråd var af motsatt åsigt,
och konungen gaf vika. I stället för väntad vinst,
drabbades statsverket af en betydlig förlust, och
oppositionen fick inom statsrevision och riksdag ett
välkommet tillfälle att anställa räfst.
Sveriges inre utveckling gjorde under K. J:s
regeringstid betydande framsteg, men åtskilligt af
hvad som i detta hänseende utfördes tillkom snarast
på grund af riksdagens och pressens initiativ samt
trots regeringens motstånd. I fråga om författningen
undvek K. J. af grundsats alla större förändringar;
men en och annan utvidgning skedde dock i de
representativa formerna. Icke häller i förvaltningens
organisation vidtogs någon genomgripande
omskapning. Departementalstyrelsens införande år
1840 är på detta område den vigtigaste företeelsen. I
fråga om handel och näringar kan i allmänhet sägas,
att under K. J:s tid grunden lades till de raska
framsteg, som utmärkt den följande tiden. De första
rörelserna i frihandelsvänlig riktning förspordes
redan vid 1823 års riksdag; år 1840 hade de hunnit
sprida sig äfven till regeringskretsarna. Äfven
ett och annat förebud till näringsfrihet visade
sig. Samfärdseln främjades genom väganläggningar och
kanalbyggnader. Undervisningsväsendet var föremål
för mycken omvårdnad; stora komitéer arbetade på
lösningen af dess vigtiga frågor. Flere läroverk
inrättades, bl. a. folkskolor af olika slag, och
folkskolestadgan af år 1842 bildar epok i svenska
folkets odlingshistoria. Vänder man sig ändtligen till
det lif, som rådde på vetenskapens, literaturens och
konstens fält, måste det erkännas, att det tidehvarf,
som i sitt sköte hyste Berzelius, Fries, Agardh,
Nilsson och Retzius; Geijer, Strinnholm och Fryxell;
Wallin, Franzén, Atterbom och Tegnér; Sandberg och
Fahlcrantz; Byström och Fogelberg; Fredrika Bremer,
Adolf Lindblad och Jenny Lind, väl förtjenar att
kallas lysande.
Det goda förhållandet mellan konung och folk i Norge
stördes törhända mindre än i Sverige. Men norrmännens
ömtålighet om den nyvunna friheten kom dock stundom i
rätt skarp strid med konungens planer; om rubbningar
i "Grundloven" ville man ej höra talas. Särskildt
vakades noga öfver att intet öfvergrepp skedde från
svensk sida; att riksståthållareämbetet under början
af föreningen (1814–29) bekläddes med svenskar
(H. H. von Essen, K. Mörner, J. A. Sandels och
B. B. von Platen) var ingalunda i norrmännens
smak, men hade – såsom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
