Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5. Karl XI (svensk konung)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
oböjlig yngling, visserligen modig, stark och djerf,
men med en mycket bristfällig bildning, en
outvecklad omdömesförmåga samt med skick och låter,
som föga passade en konung. I botten hade han en
god natur. Gudsfruktan, sanningskärlek, rättvisa och
sedlig renhet hörde tidigt till hans dygder, och med
hänsyn till dem höll mannen alltjämt de löften, som
ynglingen gifvit. Den 18 Dec. 1672 öfvertog K., då 17
år gammal, sjelf regeringen, med mycken tack till sina
förmyndare, hvilkas trohet han prisade, men hvilkas
pligtkänsla och nit han först längre fram lärde sig
att till deras rätta värde bedöma och uppskatta. Till
sin karakter blef styrelsen i början ej mycket
förändrad. Söndringen och slappheten, som varit de
utmärkande dragen i Karl XI:s förmyndareregering,
snarare tilltogo än minskades. Upplösningen inom
förvaltningen blef för hvar dag större; och den svåra
penningenöden, som var en följd af den föregående
tidens misshushållning, växte till den grad, att man
endast med hjelp af de främmande subsidierna kunde
lotsa sig fram genom de värsta svårigheterna. Den
unge, ännu alldeles oerfarne konungen fann ej
mycket behag i de allvarsamma regeringsbestyren;
han skötte hälst sina nöjen och vistades mest utom
hufvudstaden. Ärendenas ledning öfverlemnade han
företrädesvis åt sin frände, rikskansleren M. G. De
la Gardie (se De la Gardie, 3), som vid denna tid
stod högst i hans förtroende och under några år var
Sveriges mäktigaste man.
Det blef snart i alla afseenden annorlunda. Till
följd af 1672 års skamliga och på De la Gardies
tillskyndan ingångna subsidiefördrag med Frankrike
rycktes Sverige med i den stora strid, som började
1672 med Ludvig XIV:s anfall på Holland och som
fick en större vigt derigenom att flere af Europas
stater i den politiska jämnvigtens intresse skyndade
till Hollands hjelp. Ludvig XIV, alltmer ansatt
af sina fiender, påkallade Sveriges bistånd enligt
traktatens ordalydelse och bragte det genom löften
om förhöjda subsidier derhän, att en svensk här i
slutet af 1674 ryckte in på Brandenburgs område. Den
"store kurfurstens" seger vid Fehrbellin (d. 18 Juni
1675) lade i dagen det svenska militärväsendets djupa
förfall och blef för flere makter signalen till öppet
anfall. Kejsaren, Tyska riket, Holland och slutligen
Danmark blefvo Sveriges fiender. Då uppgick för K. en
olyckans och bekymrens tid. De alltjämt växande
farorna, de många motgångarna i kriget, både till
lands och sjös, den alltmer framträdande upplösningen
inom förvaltningen, allt var egnadt att väcka
den unge konungens tankar på vanskligheten i hans
ställning och öppna hans ögon för hans förmyndares
svåra pligtförsummelser. Från lekarna och nöjena
kastades K. med ens in i det hårdaste arbete och
danades midt under krigets skiften och de svåraste
bekymmer till en af sitt lands samvetsgrannaste och
mest dugande regenter. Det danska kriget (1675–79)
blef egentligen hans lärotid. Med rikskanslerens makt
var det för alltid slut, sedan händelserna blottat den
egentliga halten af hans statsmannaskap. I stället
började K:s eget personliga regemente, som var en
nödvändighet och medförde landets räddning. Men vid
konungens sida stod under några år, från 1676 till
1680, den duglige Johan Gyllenstierna (se d. o.) i
egenskap af rådgifvare, lärare och vän, utöfvande
ett inflytande, som äfven efter hans död bestämde
Sveriges öde. Kriget fortgick under många skiften
och blef i sjelfva verket, hvad Sverige angick, en
kamp för tillvaron. Sveriges alla tyska besittningar
gingo förlorade, och orsaken dertill var den svenska
flottans upprepade nederlag, som gjorde danskar
och holländare till herrar öfver Östersjön. Deremot
lyckades Karl XI att mot danskarna försvara sjelfva
moderlandet och behålla Skåne. Det skedde genom
hans egen beslutsamhet och tapperhet, med hjelp af
män sådana som Helmfelt, Ascheberg och von Fersen
samt genom lysande segrar, vunna vid Halmstad
(d. 17 Aug. 1676), vid Lund (d. 4 Dec. s. å.) och
vid Landskrona (d. 14 Juli 1677). Det såg ut, som
om framgången följde de svenska vapnen endast på de
ställen, der K. sjelf var med. Den omständigheten
gjorde också sitt till att öka hans anseende och
stärka folkets förtroende för honom.
Freden kom under året 1679 och ingicks på olika tider
med hvar och en särskild af Sveriges fiender. Den
slöts till följd af Frankrikes segrar och på Ludvig
XIV:s diktatoriska bud utan någon nämnvärd förlust
af svenskt område. På Sveriges alla förhållanden
utöfvade det danska kriget ett stort inflytande. Det
fullbordade landets ekonomiska ruin och gjorde
derför en ny, utsträckt reduktion till en oundviklig
nödvändighet; det förberedde enväldets införande och
det kom till sist att för den närmaste framtiden gifva
den svenska politiken en afgjordt fredlig och just
derför fransk-fientlig riktning. Äfven för K:s egen
karaktersulveckling var kriget af stor betydelse. De
bittra erfarenheterna derunder bestämde för lifvet
hans lynne och hans åsigter. De gjorde honom till
denne stränge och sträfve herskare, som fordrade den
yttersta flit och blind lydnad af alla sina tjenare
och som hushållade med statens medel samt kräfde tukt
och ordning öfverallt, emedan han med egna ögon sett,
att liknöjdheten, sjelfsvåldet och slöseriet bringat
öfver land och folk de största olyckor. Det gällde
att söka bot för alla krigets lidanden och finna
medel att upprätta rikets djupt förfallna verk. Det
var dessa ändamål, som åsyftades på 1680 års riksdag,
der partierna – enväldets anhängare och vännerna af
högadelns makt – drabbade tillsammans på ett sätt, som
i mycket hade revolutionens tycke. Det hela var säkert
en på förhand aftalad sak mellan K. och hans män. Det
slut, till hvilket man kom, betecknar en vändpunkt i
Sveriges historia. Förmyndareräfsten, reduktionen,
nedbrytandet af rådets gamla myndighet, alla dessa
märkvärdiga fakta från 1680 års riksdag inneburo, att
perioden för det högaristokratiska regementet gått
till ända och att i stället det kungliga enväldets
tidehvarf begynt. De vigtiga besluten vid 1682
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
