Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kant, Immanuel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvilket arbete man ändtligen synes kunna få ett slut
på striderna om K:s filosofi samt hennes verkliga
mening och betydelse.
"Kritik der reinen vernunft" har till hufvuduppgift
att fastställa gränserna och metoden för en verklig
teoretisk filosofi. Det är tvänne svårigheter, som
möta vid ett sådant försök och som hafva sin grund
i det filosofiska vetandets egen natur: 1) att det
oberoende af erfarenheten (a priori) vill afgöra
hvad tingen måste vara, 2) att detta vetande ej kan
hafva sin grund i blotta motsägelsegrundsatsen. Det
åtnöjer sig nämligen ej med att höja de kunskaper vi
redan ega till högre grad af klarhet, utan åsyftar
en verklig utvidgning af desamma, d. v. s. vårt
filosofiska vetande är syntetiskt. Huru syntetiska
omdömen a priori äro möjliga blir derför kritikens
hufvudfråga. Det finnes äfven andra sådana omdömen än
de filosofiska, nämligen de matematiska. Vilkoren
för deras möjlighet undersökas också. En sådan
undersökning af möjligheten af syntetiska omdömen
a priori kallas transcendental. Transcendental är
undersökningen äfven i K:s båda andra kritiker:
"Kritik der praktischen vernunft" och "Kritik der
urtheilskraft". Från en annan synpunkt än den ofvan
framhållna kan man säga den undersökning vara
transcendental, som söker angifva och bestämma
vilkoren för en fullständigt viss och för alla
giltig kunskap. K. förnekar nämligen möjligheten af
en kunskaps nödvändighet och allmängiltighet, ifall
hon ej tillika är oberoende af erfarenheten, under
det att han anser hvarje omdöme, som ur erfarenheten
hemtar grunden för sin giltighet, för mer eller
mindre tillfälligt och subjektivt. Men är kritikens
hufvuduppgift denna transcendentala undersökning,
så är det derför ej dess enda uppgift. I nära
sammanhang med densamma afgöras nämligen frågorna
huru öfver hufvud kunskap om ting är möjlig och
hvad tingen egentligen äro. – Det är emellertid
kunskapsförmågan sjelf, som i främsta rummet göres
till föremål för undersökning, och vid denna fäster
K. sig först vid den gifna åtskilnaden mellan
sinlighet och förstånd. Genom den förra förmågan
vinna vi kunskap om enskilda föremål i tid och rum;
genom den senare tänka vi något om dessa föremål
och om föremål öfver hufvud. Den senare förmågan
är tydligen aktiv; hon bildar sig genom sin egen
verksamhet nya kunskaper. Den förra är deremot
passiv; oberoende af något sitt eget åtgörande,
finner hon i den sinliga erfarenheten en verld sig
gifven. Men vid den analys K. i kritikens första del,
den transcendentala estetiken, underkastar sinligheten
visar det sig, att den kunskap, som är oss gifven,
består af två väsentligen olika element: ett, som
uppkommer genom intryck på våra sinnen, ett annat,
som ej på det sättet kan uppkomma. Till det senare
höra blott rum och tid. Kunskapen om dessa kan ej
uppkomma genom intryck på våra sinnen, kan ej häller
uppkomma genom abstraktion ur våra sensationer, då de
tvärtom förutsättas för all annan sinlig kunskap. Vår
sinliga kunskapsförmåga har sålunda ett element,
som är oberoende af erfarenheten, d. v. s. a
priori. Fråga vi nu, hvad den verklighet är,
om hvilken vi genom vår sinlighet hafva kunskap,
så är K:s svar: Vi hafva endast kunskap om fenomen,
d. v. s. intet af allt det, som är oss gifvet på en
bestämd plats i tid och rum, är något i sig verkligt,
utan är intet, om vi tänka bort det menskliga
subjektet. Äfven Leibniz hade lärt, att det, som
är till för våra sinnen, äfvensom tid och rum,
är fenomen, och dock är det en betydande åtskilnad
mellan K:s och Leibniz’ lära. För den senare var det
möjligt ätt genom analys af den sinliga erfarenheten
komma fram till det osinliga. För K. är detta ej
möjligt. Vi må fullfölja vår analys af den sinliga
erfarenheten hur långt som hälst, så komma vi aldrig
fram till något annat än det sinliga. Detta har enligt
K. sin grund deri att tid och rum äro sinneverldens
former. Allting, som är gifvet i rum och tid, är till
sin natur beroende af dessa former. Förholle det
sig icke så, vore också vårt vetande om de sinliga
tingen falskt, ty detta är beroende af vår rums-
och tidsuppfattning. Skulle man vilja gå in på att
de sinliga tingen måste fattas såsom till sin natur
beroende af tid och rum, men försöka att åt tid och
rum samt det i dem varande tillerkänna en verklig,
ej endast en fenomenel betydelse, så skulle en sådan
förutsättning i sin tur omöjliggöra allt verkligt
vetande om tid och rum och sålunda äfven medelbart
om de sinliga tingen. Ty då skulle man få fråga
erfarenheten huruvida rummet verkligen har tre
dimensioner och tiden endast en samt om den räta
linien är den kortaste vägen mellan tvänne punkter,
hvarigenom den matematiska kunskapen skulle förlora
all nödvändighet och allmängiltighet. Tvärtom, i
fall rum och tid oberoende af erfarenheten tillhöra
subjektet, då låter sig matematiken i sin faktiskt
gifna gestalt såsom nödvändig och allmängiltig
kunskap begripas.
Efter att på detta sätt i den transcendentala
estetiken hafva undersökt hvad det i tid och rum gifna
är och af hvilka olika element vår sinliga kunskap
består, öfvergår K. till vår aktiva kunskapsförmåga,
förståndet i vidsträckt bemärkelse. Detta söker
förverkliga tvänne väsentligen olika uppgifter. Den
ena består i att vinna kunskap om erfarenheten, den
andra i att utvidga vår kunskap bortom gränserna för
all erfarenhet. I den transcendentala analytiken
uppvisas vilkoren för den förra uppgiftens
förverkligande, i den transcendentala dialektiken
omöjligheten af den senare samt huru det dock låter
sig förklara, att förståndet förelägger sig densamma.
Vid en undersökning af vårt tänkande, för så vidt
det riktar sig på erfarenheten, visar det sig,
att vårt förstånd vinner kunskap genom tvänne olika
slag af begrepp, empiriska och aprioriska. De förra
bildas ur erfarenheten, de senare kunna ej härledas
ur erfarenheten, ehuru de användas om henne. Sådana
begrepp a priori äro t. ex. begreppen nödvändig,
orsak, substans o. s. v. Det kan visserligen se ut så,
som om jag endast behöfde erfarenheten för att veta,
att något är orsak, t. ex. att solens sken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
