Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 8. Kaffrer - Kristdala / 173-174 (1884) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kanon (Ital. cannone, Fr. canon, af Lat. canna, rör), artill.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

(De äldsta kanonerna voro dock af trä i form af stora
fat.) Derefter finna vi "bombarden" (fig. 9), som var
kort och hade koniskt lopp af litet tvärsnitt samt
bestod af hopsvetsade jernstänger, omgifna af starka
jernband.

Fig. 9.

Dylika pjeser bibehöllo sig i bruk ända till slutet af
14:de årh. och hade ofta ganska stor kaliber, såsom "tolle Grete",
som hade 64 cm. kaliber. Sedermera öfvergick namnet
bombarder (och derefter Fr. veuglaires, i Sverige
"föglare") till en gemensam benämning på de största
pjeserna. År 1338 användes eldvapen af riddarna
i Preussen och 1346 af engelsmännen vid Crécy. År
1362, i ett sjöslag mellan Danmark och Lybeck, blef
prins Kristofer sårad af en lybsk "byssekula",
och antagligen kände äfven danskarna då eldvapnens
bruk. När de först infördes i Sverige vet man ej, men
antagligen skedde det i slutet af 1300-talet. Under
Engelbrekts befrielsekrig omnämnas i rimkrönikan
"byssor" (kanoner) såsom bekanta vapen. De äldsta
qvarvarande räkenskaper för Stockholms stad visa,
att 1431 egde staden kanoner och krut samt på
stat anställde byssemästare och byssegjutare. På
Stegeborg funnos 1440 14 st. "föglare", och 1452
medförde konung Karl Knutsson på sitt krigståg
till Skåne 20 "kärrebyssor". Eldvapnen kallades vid
denna tid i Sverige skytt, de gröfre styckena byssor
(T. büchsen) l. stenbyssor och föglare. Kulorna voro
i allmänhet af sten eller af smidt jern. Mot slutet
af 14:de årh., när kännedomen om metallgjutning blef
mera allmän, började man småningom tillverka kanoner
äfven af brons, med cylindriska lopp, och dertill
använda gjutna kulor med bestämda förhållanden mellan
laddningens och kulans vigt. För att underlätta
laddandet gaf man kanonerna ofta en lös kammare,
som fylldes med krut i stoftform (se Kammarstycke).
Kanonen låg i en urhålkad trästock, vid
hvilken den fästes med jernband eller tåg, och mot
hvilkens bakre del kammaren fästes med en kil. Ibland
(fig. 10) förlängdes kanonen bakåt med ett par armar,
försedda med öron, genom hvilka en jernbult träddes,
sedan kammaren kommit på sin plats. Kanonerna kallades
vid den tiden vanligtvis kartauner, ej öfver 24
kaliber långa, och delades i hela, halfva eller
fjerdedels efter jernkulans vigt af 50, 24 eller
12 skålp., eller också slangor, af 30–50 kalibers
längd. (Namnet "slänga" kommer af T. schlange, orm,
emedan en lång jernstång spiralformigt lindades
kring röret af jernstänger för att sammanhålla
dem.)

Fig. 10.

Förstärkta kallades de, som hade 1 1/8, och
försvagade de med 7/8 kalibers godstjocklek. På grund
af skjutförsök i Bruxelles 1521–1530 bestämde Karl V,
att rörlängderna för 48, 36 och 24-pundiga kanoner skulle
vara resp. 18, 20 och 22 kaliber samt för kartauner
15 kaliber. Man hade förut hyllat den oriktiga åsigten
att kanonens skottvidd ökades med längden.

Kanonerna hade redan omkr. 1480 i Frankrike erhållit
tappar och försågos nu med lättrörligare underlag,
hvilande på medar eller hjul. Kanoner med större
kaliber försvunno alltmer till följd af deras
svårhandterlighet, hvaremot man sökte öka verkan af
de mindre genom bättre konstruktion af rör, kula
och lavett äfvensom genom krutets sorgfälligare
blandning och dess korning. Man kunde nu skjuta
t. o. m. 1,000–2,000 m. långt. Artilleriet hade förut
sällan medförts i fält och då framsläpats af oxar,
men 1494 medförde franske konungen Karl VIII på sitt
krigståg till Italien så lätta pjeser, att de, dragna
af hästar, kunde medfölja härens rörelser. Gustaf
II Adolf inlade en synnerlig förtjenst om
fält-artilleriet. Han minskade kanonvigten och
införde en 3-pundig regementskanon, sedan de af en
tysk öfverste, Melchior v. Wurmbrandt (1627) uppfunna
läderkanonerna befunnits odugliga genom sin starka
upphettning och ovaraktighet. Läderkanonerna bestodo
nämligen af kopparrör med 1/8 kalibers godstjocklek,
förstärkta med jernringar samt flere lager tågvirke
och läder. Under Gustaf Adolfs polska krig hade dessa
visat sig odugliga, hvarför konungen ersatte dem med
lätta 3-pundiga såväl metall- som gjutjernkanoner,
konstruerade af svenske artilleriöfversten Hans
Henrik von Siegroth, och af hvilka två tilldelades
hvarje infanteriregemente samt sköttes af särskildt
inöfvade musketerare. Ungefär samtidigt började
äfven ett slags korta kanoner, haubitzer (se
d. o.), att användas. Gustaf Adolf uppdref äfven
skjuthastigheten betydligt genom införande af
s. k. "geschwindta" skott, der krutkardusen och
projektilen voro förenade. (Dylika 3- och 4-pundiga
kanoner användes äfven af Karl XII.) År 1650 skall
en munk i Varsjav hafva konstruerat en kanon med
tappskifvor och riktskruf i st. f. riktkilar. Under
den danske konungen Kristian V:s regering (1670–99)
försöktes två bakladdningssystem med stort tycke
af Wahrendorffs och Krupps system. Bland dem, som
efter 30-åriga kriget gjort väsentliga förbättringar
inom artilleriet, må nämnas i Tyskland Montecuculi,
J. W. von Liechtenstein och Fredrik II, fransmännen
Bélidor, La Vallière och de Gribeauval (äfven
Napoleon I utöfvade ett stort inflytande på kanonens
förbättring) samt i Sverige Cronstedt (1725),
Ehrensvärd (1749), Helvig (1804), Gardell (1816),
Isander (1831) och Wrede (1863). – Ifrån äldsta tider
hade man för att öka skjuthastigheten sökt konstruera
kanonerna för bakladdning, men alla dessa försök hade
mött svårigheten att på ett tillfredsställande sätt
täta slutmekanismen, d. v. s. förhindra krutgasens
utrusande bakåt vid skottlossningen. En ny epok
begynte derför, när egaren af Åkers styckebruk
friherre v. Wahrendorff framställde (1840) sin
slätborrade bakladdningskanon, som snart också
antogs i flere land. På uppmaning af den italienske
artillerikaptenen Cavalli försåg Wahrendorff (1846)
sin kanon med refflor. Underrättelsen om Cavallis
försök ledde till antagandet af refflade kanoner inom
de flesta land (i Sverige och Norge 1863). Första
gången den refflade kanonen uppträdde

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>