Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kanitz, Philipp Felix - Kankas - Kankendi (Chankendi) - Kankroid - Kanna - Kanna-antilopen - Kanne, H. J. - Kannegiesser, Karl Friedrich Ludwig - Kannelerad - Kannel-kol - Kannelur - Kannenbäckerland (”Krukmakarelandet”)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
offentliggjort Die römischen funde in Serbien
(1861), praktverket Serbiens byzantinische
monumente (1862) samt de rikt illustrerade
arbetena Serbien. Historisch-etnographische
reisestudien aus den jahren 1859 bis 1868 (1868;
2:dra uppl. 1877) och Donau-Bulgarien und der
Balkan. Historisch-geographisch-ethnographische
reisestudien (1875 o. f., omfattande hans dithörande
forskningar åren 1860–75; 2:dra uppl., 3 bd, 1880,
äfven inrymmande frukterna af hans senare resor,
till och med sistnämnda år).
Kankas, åldrigt herresäte i Masku socken af Åbo
län, Finland, tillhörde från midten af 1500-talet
den yngre grenen af ätten Horn (se d. o.). Henrik
Klasson Horn, dennes son Karl och sonsönerna Henrik,
Evert och Gustaf tillbragte der en större eller
mindre del af sitt lif. Mot slutet af 1700-talet
egdes K. af hofrättsrådet Nils Fredensköld och af
dennes son öfverstelöjtnanten Nils Fredensköld.
Numera (1884) innehafves det såsom fideikommiss af
f. d. underlöjtnanten F. A. V. Aminoff. Egovidden
är icke synnerligen betydande. M. G. S.
Kankendi (Chankendi, "kanens by"), ort i Kaukasus,
guvernem. Elisabetpol, nära staden Sjusja. Det
mingreliska grenadier-regementet har der sitt
ståndqvarter, och i närheten ligger en stor
silkesodlingsanstalt.
Kankroid (af Lat. cancer, kräfta, och Grek. eidos,
form), med., en särskild form af kräftbildning,
hvilken, emedan den är sammansatt af små bållar,
bestående af skif- eller cylinderepitelceller,
äfven kallas epitelialkräfta. Den förekommer mest på
ställen, der hud öfvergår
i slemhinna, såsom kring mun-, anus-, näs-,
ögon- och öronöppningar, oftast på läpparna,
men äfven på tungan, i matstrupen, lifmodern,
vagina m. fl. ställen. På dessa ställen uppträder
den ursprunglig (primär); genom metastas kan den
uppstå äfven sekundärt i lymfkörtlar, i lungorna,
lefvern o. s. v. Den är föga mindre godartad än
vanlig kräfta och kan liksom den i tid aflägsnas
genom operation. Långvarig retning på läppar
eller tunga af hvassa tänder, skarpkantiga pip-
eller cigarrmunstycken o. s. v. är ofta orsaken till
denna sjukdom. F. B.
Kanna, rymdmåttsenheten i det äldre svenska
måttsystemet, sådant det bestämdes genom
k. förordningarna d. 27 Maj 1737 och d. 29 Maj
1739. Äfven i det nya svenska, på decimalräkning
grundade måttsystemet var kannan rymdmåttsenhet. En
kanna är tiondedelen af en kubikfot och innehåller
således 100 kub. dec. tum. Det kubiska måttets
sidokant är 4,642 dec.-tum. Underafdelningarna voro
i det äldre systemet 2 stop = 4 halfstop = 8 qvarter
= 32 jungfrur, i decimalsystemet 100 kub.-tum. I
förhållande till vigten är kannan i 1855 års stadga
om mått och vigt definierad så, att en kanna rent
vatten vid dess högsta täthet i atmosferisk luft
af 25,6 dec.-tums qvicksilfvertryck och + 15°
C. temperatur väger 6,1522 skålpund. Kannan användes
såsom rymdmått både för torra och våta varor: af
trä, i kubisk form, eller af metall, i cylindrisk,
för torra varor; af metall, i konisk eller cylindrisk
form, för våta varor. En kanna motsvarar 2,617 liter.
L. A. F.
Kanna-antilopen. Se Eland.
Kanne, H. J. Se Johannis Norvegus.
Kannegiesser [-giser], Karl Friedrich Ludwig, tysk
skriftställare, f. 1781. död i Berlin 1861, gjorde
sig ett namn såsom öfversättare från såväl klassiska
som moderna språk (äfven svenska) och särskildt för
sin tolkning af Dantes "Commedia divina" (1809–21),
till hvilken han jämväl skref en kommentar. Af hans
originalarbeten må nämnas: Gedichte (1824–27),
Vorträge über eine auswahl von Goethes lyrischen
gedichten (1835) samt Schauspiele für die jugend
(1844–49).
Kannelerad (T. kannelirt, Fr. cannelél, af canne,
rör), byggnadsk., försedd med tättsittande,
rännliknande fåror eller fördjupningar af vertikal
hufvudriktning (kannelurer), refflad. Svagt refflade
kolonner förekomma, ehuru såsom undantag, redan å
graf-fasader vid Beni-Hassan i mellersta Egypten
från 3:dje årtusendet f. Kr. (s. k. protodoriska
kolonner). Äfven den gamla persiska arkitekturen
har att uppvisa refflade kolonner (ruinerna vid
Persepolis). Sin regelbundnaste och mest typiska
utbildning har kanneleringen erhållit inom den
grekiska byggnadskonsten. Den användes der, om ock med
någon olikhet i behandlingen, både för den doriska,
den joniska och den korintiska ordningens kolonnskaft
(jfr Pelareordning). Dess estetiska uppgift är att
genom refflornas, kannelurernas, riktning betona ett
kraftigt sträfvande uppåt samt att genom vexlingen af
ljus och skugga gifva lif åt eljest stumma och döda
ytor. Sin förebild inom naturens rike kan den sägas
ega hos de större umbellatväxterna, hvilkas starka,
kraftigt uppspirande och refflade stänglar bära vidt
utbredda blomställningar. – Romarna, som upptogo de
grekiska kolonnordningarna, använde kanneleringen
liksom öfriga prydnadsformer mera godtyckligt. Den
förekommer hos dem ej blott å kolonner och
halfkolonner, utan jämväl å pilastrar och fyrsidiga
pelare. Deremot saknas den stundom helt och hållet;
stundom är endast öfre delen af en kolonn refflad,
den nedre deremot slät, eller äro refflorna nedtill
fyllda med inlagda rundstafvar. Jämväl reffling i
spiral förekommer under den senare kejsaretiden,
dock endast å smärre föremål, sarkofagkolonetter
o. d. Med den romerska användningen af kanneleringen
öfverenstämmer i det stora hela renaissancens. Under
den romanska medeltiden förekommer kannelering
af mångahanda slag: jämte de här nämnda arterna
äfven i långsträckta våglinier samt i sicksack.
Upk.
Kannel-kol (Eng. cannel-coal, egentl. candle-coal,
af candle, ljus, Lat. candela), miner., en föga
glänsande stenkolsvarietet, hvilken är särdeles
bituminös och derför brinner med stark, lysande låga.
P. T. C.
Kannelur (Fr. cannelure). Se Kannelerad.
Kannenbäckerland ("Krukmakarelandet") är en
folklig benämning på en trakt på vestra sluttningen
af Westerwald i vestra delen af preussiska
regeringsområdet Wiesbaden, amten Selters och
Montabaur. Dess vidsträckta,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
