Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kalksten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nämda vinkeln blir endast 68°. Derefter tages ett snitt
genom kristallen vinkelrätt mot hufvudsnittet och
mot de nya ändytorna, hvarefter de nya ytorna poleras
väl och sammanfogas med canadabalsam. Prismats långa
sidoytor antingen mattslipas eller svärtas för att
hindra inre spegling. Emedan canadabalsam har en
brytningsexponent, som ligger emellan den ordinära
och den extraordinära strålens, så undergår den
förra total reflexion, och endast den extraordinära
går igenom. L. A. F.
Kalksten, petrogr., geol., en kristalliniskt kornig
till tät bergart, som till hufvudsaklig del eller
helt och hållet består af kolsyrad kalk. Det finnes
många olika slag af kalksten, skiljaktiga i afseende
på färg, textur, sammansättning, ålder, förekomstsätt,
större eller mindre uppblandning med främmande ämnen,
innehåll af försteningar etc. Såsom egentlig typ
kan anses s. k. kornig kalksten l. marmor, hvilken
utgöres af en vanligen fast, grof- eller finkornig,
tydligt kristallinisk kalkspatsmassa, dels nästan ren
(ända till 99 proc. kolsyrad kalk) och då af hvit
färg, dels blandad med kolsyrad talk, jernoxidul
m. m. eller förorenad af qvarts och andra mineral,
på grund af hvilkas närvaro kalkstenen erhåller en
starkare eller svagare färgning, antingen helt igenom
eller i ränder, ådror och flammor, gul, grön, brun
eller rödaktig. Den korniga kalkstenen tillhör
mestadels urperiodens bergartsgrupp (urkalksten),
inom hvars hufvudsakligen öfre afdelning af gneis,
glimmerskiffer och eurit (granulit) han förekommer
såsom lager och stora långdragna, linsformiga körtlar
eller lagerstockar, såväl inom Sverige som i många
främmande land. Hit hör den af mineralet serpentin
m. m. grönådriga eller grönflammiga Kolmårdsmarmorn
(oficalcit), som brytes vid norra stranden af
Bråviken. Den berömda statymarmorn från Carrara uti
Italien samt från Paros och Pentelikon i Grekland är
en hvit och särdeles ren kornig kalksten, som tillhör
det jämförelsevis unga jurasystemet. Fullkomligt
kristallinisk kornighet hafva äfven vissa af de på
Gotland förekommande, till öfversiluriska systemet
hörande kalkstenarna. Bland de korniga kalkstenarna
kunna också räknas italienarnas verde antico, marmo
Cipollino, marmo Bardiglio och verde d’Egitto. – Tät
kalksten är en till de rent sedimentära formationerna
hörande, vanligen mindre ren kalkstensmassa af tätt
gry samt grå, gröngrå, gulaktig, rödbrun eller annan
mörk färg. Bergarten är vanligen mycket tydligt
skiktad, delad i tjockare eller tunnare hvarf. Den
består af med mer eller mindre lerartade beståndsdelar
(stundom ända till 20 proc.) uppblandadt kalkslam,
innehåller ofta försteningar och är flerestädes
till icke ringa del bildad af söndergrusade och
ofta fint fördelade lemningar efter snäckor,
koraller och andra kalkskaliga djurs skal. Genom
mikroskopet visar sig bergarten äfven innehålla en
mängd små kristalliniska korn af kalkspat och således
ega en i viss grad kristalliniskt kornig struktur
(mikrokristallinisk). Tät kalksten förekommer såsom
lager, ofta flere hundra fot mäktiga,
tillsammans med sandsten, lerskiffer, alunskiffer
o. s. v. i de flesta geologiska system inom såväl
Sverige som flertalet andra land. Man talar derför
om silurisk kalksten, devonisk kalksten, kolkalksten
(stenkols-systemets), jurakalksten, kritkalk, tertiär
kalksten o. s. v. Inom Sverige (och Norge) anträffas
tät kalksten hufvudsakligen endast inom silursystemet,
s. k. öfversilurisk och undersilurisk kalksten. I
de s. k. Vestgöta-bergen, på flere ställen i Nerike,
Östergötland och Skåne, i Dalarna och Jämtland
samt på Öland förekomma nästan vågräta lager af
sistnämnda kalkstensart (rödbrun och grå), der alltid
liggande ofvanpå alunskiffern och ofta inneslutande
en mängd försteningar af fornverldens kräftdjur
(trilobiter) och af snäckor samt ett slags långa,
smala blötdjur, s. k. ortoceratiter, efter hvilka
bergarten i allmänhet kallas ortoceratitkalksten
eller ortocerkalk. De på Gotland och norr om Vombsjön
i Skåne förekommande täta kalkstensvarieteterna
(af öfversilurisk ålder) innehålla, utom trilobiter
och snäckor, äfven en stor mängd koraller samt
enkrinitstjelkar och kallas derför ofta korallkalksten
och enkrinitkalksten. I likhet härmed har en till
Jurasystemets lägsta del hörande kalksten benämts
gryfitkalk (ej förekommande i Sverige), emedan den
innehåller i stor mängd skalen af en ostronmussla,
Gryphaea arcuata. Ett till kritsystemet hörande, af
musslan Hippurites till hufvudsaklig del bestående
kalkstenslager kallas hippuritkalk (kusterna kring
Medelhafvet), och vidsträckta, under tertiärtiden
bildade kalkstensbäddar hafva erhållit namnet
nummulitkalk efter de egendomliga, myntformade
djurskal, nummuliter, af hvilka de till stor del
äro sammansatta. En icke ringa del af de egyptiska
pyramiderna är uppförd af nummulitkalksten. Samtidig
är den vid Paris i stor skala brutna s. k. grofkalken
(se d. o.). Engelsmännens magnesian limestone
(tyskarnas zechstein) är en till permiska systemet
hörande talkhaltig kalksten. Under krittiden
aflagrade äro den på Saltholmen (mellan Malmö och
Köpenhamn) samt vid Limhamn m. fl. ställen i sydvestra
Skåne förekommande hvita, nästan täta och tämligen
fasta s. k. Saltholmskalken, den porösa, delvis
lätt söndersmulbara, af söndergrusade snäckskal och
koraller m. m. bestående, gulhvita s. k. gruskalken
eller Ignabergakalkstenen, utbredd i nordöstra Skåne
och angränsande delar af Bleking, äfvensom den i
trakterna kring Ystad förekommande, ljust grågula,
glaukonit-(grönsand-)förande, sandstensartade
kalksten, som kallas grönsandskalk eller sandkalk
eller bär ortnamnet Köpingesandsten. – Inom flere
af de rent sedimentära formationernas aflagringar,
men i synnerhet inom silursystemets lägsta del,
primordialzonen, förekommer en finkornig, nästan
tät, någon gång grof kristallinisk kalksten, som
till följd af inblandade organiska bituminösa ämnen
(högst 5 proc.) har svart, stundom gråaktig färg. Den
kallas bituminös kalksten eller orstenskalk, äfven
stink-kalk, på grund af den egendomliga, oangenäma
lukt den utvecklar vid slag eller rifning mot ett
hårdt föremål, eller vid uppvärmning. Orstenskalk
träffas i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
