Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jupiter (astronomi) - Jura - Jura (geologi) - Jura (bergssystem)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
derigenom att samma förmörkelser, som samtidigt
kunna iakttagas från skilda delar af jorden såsom
fullkomligt isokrona fenomen, utgöra ett synnerligen
enkelt och ofta tillgängligt medel för den geografiska
longitudens bestämmande. Dessa månar äro i medeltal
något större än vår. – Betraktad genom tub, företer
J. flere dunkla linier, gående parallelt med eqvatorn,
och emellan dem oftast oregelbundna formationer,
starkt påminnande om jordiska moln. Dessa bildningar
äro stadda i en oupphörlig förändring och kunna
således ej tillhöra planetens fasta yta, om en sådan
finnes. Det är derför omöjligt att upprätta en karta
öfver J:s yta, hvilket deremot för planeten Mars
lyckats så väl, att t. o. m. en och annan ganska
obetydlig detalj finnes afbildad. J. omgifves af
en tät och djup atmosfer, ständigt så uppfylld
af ångor, att planetens egentliga yta aldrig
synes. Åtskilliga iakttagelser under senaste tid
tyda på det förhållandet att J. i vissa afseenden
mera liknar solen än de öfriga planeterna. Så
t. ex. fann Zöllner J:s albedo (se d. o.) lika
med 0,62 såsom medium för hela ytan (vissa fläckar
likväl af betydligt högre glans), ett värde så stort,
att man deraf ansett sig kunna draga den slutsatsen
att planeten icke lyser med endast lånadt ljus, utan
äfven till en del med eget. En annan omständighet,
som talar för denna slutsats, är den att ljusstyrkan,
liksom hos solen, är betydligt starkare vid skifvans
midt än vid randen. Sedan 1878 visar J. i sin sydliga
hemisfer en röd, af en ljus kant omgifven oval
fläck, som undergår småningom skeende förändringar
och uppenbarligen orsakas af mäktiga omhvälfningar
i planetens inre. J:s spektrum är hufvudsakligen det
reflekterade solljusets; likväl förekomma olikheter,
af hvilka Vogel sluter till tillvaron af vattenånga.
E. J.
Jura, plur. af Lat. jus (se d. o.). – Jura circa
sacra, Lat., statens rättigheter rörande kyrkliga
angelägenheter, kunna sägas vara af tre slag: 1)
Jus advocatiae, statens rätt att skydda kyrkan och
hennes intressen, 2) Jus reformandi, landsherrens
(l. statsstyrelsens) rätt att bestämma till hvilken
af de kristna kyrkobekännelserna staten skall ansluta
sig, eller huruvida någon eller några af de från
statsreligionen afvikande konfessionerna skola
tolereras, samt 3) Jus supremae inspectionis,
statschefens rättighet att utöfva högsta
öfverinseendet öfver statskyrkan. De två senare
slagen af J. c. s. tillhöra egentligen tiden efter
reformationen. Det första slaget åter uppkom samtidigt
med att kristendomen blef beskyddad och gynnad af
romerska staten, i 4:de årh., samt vållade under
äldre tider och i synnerhet under medeltiden många
konflikter mellan kyrkans och statens myndigheter. –
Jura stolae, Lat., de rättigheter, d. v. s. inkomster,
som prest egde åtnjuta för förrättningar, vid hvilka
presterlig skrud (stola; se d. o.) borde nyttjas,
J. P.
Jura, geol. Se Jurasystemet.
Jura, central-europeiskt bergssystem, som,
skildt från Centralalperna genom den
schweizisk-schwabiska högslätten, sträcker sig från
Rhône nedanför Genève i nordöstlig riktning
till öfre Main. Taget i denna omfattning, är
dock J. mera ett geognostiskt än orogratiskt
begrepp; ty om ock samma formationsgrupp,
det s. k. jurasystemet (se d. o.), är
rådande i hela detta bergssystem, är dock
bergbyggnaden väsentligen olika i de tre sträckor,
i hvilka man indelar J. Det är ock först sedan
man funnit de geologiska formationernas
identitet, som man utsträckt namnet J. till de
bergsträckor, som ligga n. om Rhen. Deras gamla
namn är Alp (se d. o.). I egentlig mening är
följaktligen namnet J. inskränkt till bergskedjorna
mellan Rhône och Rhen på gränsen mellan
Frankrike och Schweiz. Detta Fransk-schweiziska
J. är ett verkligt kedjeberg, med
riktning från s. v. till n. ö., medan den från
Rhen till Wörnitz fortgående Schwäbische
Alp (se Alp) visserligen behåller det förras
riktning, men delvis förlorar sin bergkarakter
och bildar en högplatå. Den tredje sträckan,
Frankiska J., är likaledes en platå, mellan
Wörnitz och Main. – Det fransk-schweiziska
J., om hvilket ensamt här är fråga, består af
långsträckta parallella kedjor (enligt Thurmann
160), som mot n. ö. blifva allt lägre och bredare
och som mot v. och n. fortsättas af högslätter. Den
högsta ryggen är den sydöstra, närmast Alperna,
hvilken med branta väggar stiger upp likt en mur från
högslätten; mot Saônes, Doubs’ och Rhens dalar sänker
sig berget i afsatser. I J:s platåer äro skikten
lagrade horisontalt; i kedjorna bilda de hvalf,
än slutna, än öppna eller sprängda, så att mellan
skikthufvuden uppkomma i längdriktningen gående
sprickdalar (Fr. combes). Mellan hufvudkedjorna löpa
enformiga längddalar, bildade af synklinala skikt;
mindre allmänna äro branta tvärdalar (Fr. cluses,
T. klausen), hvilka, genombrytande hela kedjorna,
sätta längddalarna i förbindelse med hvarandra samt
bilda de vildaste, mest måleriska partierna i J. Om
dessa icke genomtränga kedjan i hela hennes bredd,
kallas de ruz. Berget har ett enformigt utseende;
kedjorna äro långa murar, hvilkas toppar föga höja
sig öfver medelkamhöjden. I sitt inre är berget rikt
på klyftor, grottor och djupa hål, i hvilka floder
här och der försvinna för att efter kortare eller
längre underjordiskt lopp åter träda i dagen. Med
undantag af Neufchâtel-sjön och Biel-sjön vid bergets
sydöstra rand äro Jura-sjöarna små och mest belägna i
längddalar, såsom S:t Point i Doubs’ och Joux i Orbes
vattenområde; deremot är den vackra sjö, som Doubs
bildar på gränsen mellan Frankrike och Neufchâtel vid
Les Brenets, en cluse-sjö. J:s klimat är jämförelsevis
råare än Alpernas; vintrarna äro långa och stränga,
med mycket snö. Betesmarker och tät skog (tall, gran,
bok) upptaga i n. och v. största delen af berget ända
till topparna; åkerbruket är mest inskränkt till
dalbottnarna. I allmänhet är J. svagt befolkadt,
och endast de industriidkande högdalarna i Vaud,
Neufchâtel och Bern samt den fruktbara högslätten
ö. om Birs äro tätare bebodda. – De högsta topparna
resa sig på den sydöstra randkedjan. Till de
vigtigaste punkterna höra Grand Credo (1,624 m.),
ofvanför Rhône-klyftan och Fort de l’Écluse,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
