Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Judaslind, bot. Se Cercis - Judas Makkabeus. Se Makkabéer - Judas Taddeus. Se Judas Lebbeus - Judasöron, sjöv., gammal benämning på de två på hvar sin sida om stäfven uppstående timmerändar - Judbeck. Se Asfalt - Jude-emancipationen. Se Emancipation och Judar - Judéen, ett af de landskap, i hvilka Palestina v. om Jordan på Kristi tid var indeladt - Judekirs. Se Judekörsbär - Judekristna kallas i kyrkohistorien de, som under den kristna kyrkans första tid öfvergingo till kristendomen från judendomen - Judekörsbär, Judekirs, bot. farmak. - Judén, Jakob
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Judaslind, bot. Se Cercis.
Judas Makkabeus. Se Makkabéer.
Judas Taddeus. Se Judas Lebbeus.
Judasöron, sjöv., gammal benämning på de två på
hvar sin sida om stäfven uppstående timmerändar,
emellan hvilka bogsprötet hvilar. De kallas numera
manshufvud. R. N.
Judbeck. Se Asfalt.
Jude-emancipationen. Se Emancipation och Judar.
Judéen (Hebr. Jehuda, Lat. Judaea), ett af de
landskap, i hvilka Palestina v. om Jordan på Kristi
tid var indeladt, beläget s. om Samarien och n. om
Iduméen, mellan Medelhafvet i v., Jordan och Döda
hafvet i ö., samt motsvarande ungefär det forna Juda
rike. Stundom nyttjas benämningen J. i vidsträckt
bemärkelse om hela Palestina. Hela området sönderföll
i fyra delar: sydlandet (Negab), låglandet (Sefela),
berglandet (Har) och öcknen (Midbar). Midt igenom
landet från n. till s. gick berglandet (Juda berg),
vattendelaren mellan Medelhafvet och Döda hafvet, en
af en mängd dalar och klyftor genomskuren platå, i sin
högsta del, omkr. Hebron, 900 m. öfver hafvet. Detta
bergland är nu på många ställen öde och obebodt, men
i allmänhet ej ofruktbart; på bergsluttningarna växa,
särskildt omkring Hebron, vinrankor; äfven oliver och
andra fruktträd förekomma, och slätterna och dalarna
gifva rika sädesskördar. Ännu bördigare var denna
trakt i forntiden, att döma af de många städer (38),
som uppräknas i Jos. 15: 48-60, och de många ruiner,
som man finner der. Mellan detta central-land och
Döda hafvet låg Juda öcken, ett ödsligt och hemskt
område, med endast här och der några vänliga oaser,
bland hvilka Engedi var den mest bekanta. På vestra
sidan slöt sig berglandet till det synnerligen bördiga
låg- och slättlandet utmed Medelhafvet. I Jos. 15:
33-47 uppräknas 42 städer i denna trakt, af hvilka
flere dock lågo inom filisteernas område. Sydlandet
slutligen bestod mest af betesmarker, omvexlande
med sandmarker och hedar, samt bildade till såväl
läge som beskaffenhet öfvergången från det egentliga
kulturlandet till steniga Arabiens öcken. Derigenom
att Jerusalem, konungasätet och medelpunkten för
den judiska kulten, låg inom J., kom denna del af
Palestina att från Davids tid stå i förgrunden af
judafolkets historia. Se Judar.
Judekirs. Se Judekörsbär.
Judekristna kallas i kyrkohistorien de, som under
den kristna kyrkans första tid öfvergingo till
kristendomen från judendomen. Vanligen bibehöllo
de i flere afseenden mer eller mindre sitt judiska
åskådningssätt. Det dröjde rätt länge, innan de
öfvervunno den fördomen att en hedning, för att
kunna få upptagas i den kristna kyrkan, först måste
genom omskärelsens ceremoni hafva blifvit medlem af
"egendomsfolket". Apostelen Paulus var den, som
egentligen realiserade den friare åskådningen att
hedningarna direkt genom tron blefvo medlemmar af
det "nya, evangeliska egendomsfolket" äfvensom att
den mosaiska ceremoniallagen i intet afseende var
bindande för de kristna. Redan
förut hade dock Petrus döpt en hedning, den
romerske centurionen Cornelius (Ap.-gern. 10), och
omkr. år 50 e. Kr. hade apostlarna samfåldt på ett
möte i Jerusalem uttalat sig för samma grundsats
(Ap.-gern. 15). Emellertid fortlefde under de
första århundradena en lagisk judekristendom i
såväl "nasareernas" mildare som "ebioniternas"
strängare parti. Tübingen-skolans hypotes om en
oförsonlig strid under den apostoliska tiden
mellan ett judekristet parti, med Petrus i
spetsen, och ett hedningekristet, med Paulus
som partichef, saknar historiens vittnesbörd,
J. P.
Judekörsbär, Judekirs, bot. farmak., de gulaktiga,
saftiga, sötsyrliga, men tillika något fadda
frukterna ("bären") af Physalis Alkekengi L.,
en i mellersta och södra Europa växande solanacé
(kl. Pentandria L.), hvilken stundom odlas i
våra fönster. Frukterna äro omgifna af ett stort,
uppblåst, sambladigt blomfoder. De hafva förr
varit officinella under namnet Baccae Halicacabi
l. Alkekengi, men begagnas numera endast i huskurer
såsom urindrifvande medel i gikt och reumatism.
O. T. S.
Judén, Jakob, finsk skriftställare, f. 1781 å
Jutila gård (Hattula socken af Tavastehus län),
der han en tid gjorde tjenst som vallgosse. Han
fick sedan följa sin böjelse för läsning och
blef 1800 student i Åbo. Der studerade han först
teologi, men sedan han börjat tvifla på några af
den kristna lärans hufvuddogmer, egnade han sig
åt juridik. Under sina studieår måste han använda
mycken tid på att genom konditionering förtjena
sitt uppehälle. Då han derigenom kom att vistas
i olika delar af Finland, lärde han sig i grund
känna såväl folkets lynne och seder som de olika
folkdialekterna, hvaraf följden blef att, när han
sedan slog sig på finsk skriftställareverksamhet, hans
stil blef mycket populär och hans språk fritt från
dialektegenheter. Tillika torde han under dessa sina
färder i det inre landet fått höra folkvisan ljuda
från allmogens läppar, ty de flesta af hans arbeten
äro skrifna på väl klingande finsk runometer och
innehålla många reminiscenser från finnarnas episka
folksånger, ehuru J. skref på en tid, då ännu högst få
af dessa sistnämnda funnos offentliggjorda. År 1810,
när finska regeringskonseljen skulle bildas, hade
J. goda förhoppningar att erhålla translatorstjensten
i finska språket vid densamma; men då man fordrade
af honom, att han i finskan skulle skrifva x och z
i st. f. ks och ts, såsom han, enligt de i finskan
strängt följda fonetiska lagarna, hade börjat skrifva,
afstod han hällre från alla förhoppningar på tjensten
än från sin öfvertygelse. Till följd af denna motgång
lemnade J. statstjenstemannabanan och blef 1812
magistratssekreterare i Fredrikshamn, hvarifrån
han 1813 flyttade till samma tjenst i Viborg. Från
denna befattning tog han afsked 1840 och lefde sedan
som skeppsmätare i Viborg, alltjämt med stor ifver
verksam för folkets upplysning ända till sin död,
1855. – Vid Åbo universitet hade J. fått de första
väckelserna till skriftställareverksamhet af Porthan
och Franzén. Det första häftet af hans "Skrifter"
(Kirjoituksia) utkom 1810,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
