Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jordskalf l. jordbäfning, fys. geol.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det ur brunnsöppningar tyckes framtona synnerligen
kraftigt. På flere orter har ett dånande eller
bullrande iakttagits utan märkbar skakning. – Då
jordbäfning uppstår på hafsbottnen, fortplantar
sig skakningen genom hela vattenmassan (följer
ej endast ytan såsom vid vindvågor) och märkes
på ytan såsom mer eller mindre kraftiga stötar
("vattenbäfning"). På öppna sjön förnimmas dervid
inga egentliga vågor, men vid stränderna inträffar
ett plötsligt tillbakavikande och återinstörtande af
kolossala flodvågor. Jordbäfningar inom kustland
åstadkomma också väldiga, ända till 4 à 6 m. höga
flodvågor, hvilka först vräka sig förstörande upp
öfver sina egna stränder och sedan fortplanta sig
öfver hafvet till ofantliga afstånd. Så alstrade
jordbäfningen på Syd-Amerikas vestkust d. 13 Aug. 1868
tre vattenbäfningsvågor, som med en hastighet af
200-400 sjömil i timmen utbredde sig öfver hela Stilla
oceanen ända till kusterna af Australien och Japan
samt anställde stor förödelse på de öar, som lågo
i deras väg. Vid den stora jordbäfningen i Lissabon
1755, som sträckte sina verkningar öfver flere hundra
tusen geogr. qvadratmil, uppstodo mäktiga flodvågor,
hvilka ännu vid kusten af Cornwall mätte 2-3 m. höjd;
äfven alla inom jordbäfningsområdet belägna insjöar,
bl. a. Vänern i Sverige, råkade i svallning. – Stundom
uppstå vid jordbäfningar, och såsom en följd af dessa,
sprickor och remnor i marken, någon gång (såsom i San
Fransisco år 1868) af 12-15 m. bredd; exempel finnas
också derpå att ena sidan eller väggen af en spricka
blifvit upplyft eller sänkt i förhållande till den
andra och att således en verklig s. k. förkastning
uppstått. Äfven händer det att källor grumlas eller
uttorka, att springkällor uppkomma och våldsamma
utbrott af slamm och vatten uppstå, företeelser,
som alla härröra från de i jord- och berggrunden
försiggångna rubbningarna, hvilka genom bildande
af sprickor beredt aflopp för underjordiska
vattenrika skikt och vattensamlingar. Icke sällan
inträffa plötsliga sänkningar af vissa, vanligen
mindre jordområden. Deremot har man hittills aldrig
iakttagit, att under jordskalf någon plötslig höjning
af större landsträckor försiggått.
Man har trott sig finna, att solens och månens
ställning i förhållande till jorden i någon, om än
ringa, grad inverkar på jordbäfningarnas talrikhet,
samt att dessas antal är större under hösten och
vintern (perioden för solens största närhet) samt
vid de tider, då solen och månen befinna sig på
samma sida om jorden och således i samma riktning
utöfva attraktion på denna. Men detta solens och
månens inflytande är alldeles icke allmängiltigt;
ty många jordbäfningsperioder äro deraf helt och
hållet oberoende, och det får ingalunda betraktas
såsom någon uppväckande eller alstrande omständighet,
utan endast såsom en i viss mån befrämjande eller
underlättande. Ett visst samband synes också ega rum
mellan jordbäfningsfenomenen och lufttrycket, på det
sätt att de förra i många fall – på långt när icke
alla – åtföljas eller rättare föregås af ett ovanligt
lågt barometerstånd. Det förefaller också naturligt
att, likasom lufttrycket utöfvar inflytande på
hafsytans föränderlighet samt på vissa vulkaniska
företeelser (exempelvis ångbildningen), äfven vissa
rörelser inom jordskorpan genom ett likartadt
inflytande kunna understödjas. Ett svagt lufttryck
verkar dervid, ehuru med en försvinnande liten
kraft, på ungefär samma sätt som solens och månens
dragningskraft. Den på somliga, i synnerhet äldre,
barometrar vid de lägre gradtalen åsatta inskriften
"jordbäfning" måste likväl anses såsom fullkomligt
intetsägande. Något säkert kännemärke på en nära
förestående jordbäfning finnes icke. - I fråga om
uppkomstsättet gäller för jordbäfningar, likasom för
de flesta geologiska företeelser, att samma eller
likartade verkningar kunna åstadkommas af olika
orsaker. Antagandet att jordbäfningarna skulle
leda sitt ursprung från en för alla gemensam härd
i jordens inre, som tillika utgjorde sätet för den
vulkaniska verksamheten, och för hvilken vulkanerna
tjenstgjorde som "säkerhetsventiler", måste numera
anses föråldradt. Senare tiders mera noggranna och
detaljerade forskningar hafva nämligen påvisat, att
jordbäfningar uppkomma af åtminstone tre särskilda
orsaker. Ett icke ringa antal jordskalf uppstår
såsom följd af de explosioner, som närmast föregå
och åtfölja utbrotten af verksamma vulkaner och som
ega rum i eller under sjelfva kraterkanalen. Dessa
jordskalf, de s. k. vulkaniska, äro i allmänhet
inskränkta till sjelfva vulkankäglan och dennas
närmaste omgifning; deras centrum sammanfaller med
medelpunkten for den vulkaniska verksamheten och
ligger vanligen på föga betydligt djup. Stötarna
följa efter hvarandra samtidigt med och i samma
takt som de ur kratern våldsamt uppkastade ång- och
askmolnen. Sedan den glödande, smälta lavan funnit
aflopp eller i tillräcklig mängd utflutit, och dermed
vilkoret för den explosionsartade ångbildningen till
hufvudsaklig del aflägsnats, upphör i de flesta fall
också jordskakningen. Andra jordbäfningar uppstå
derigenom att större eller mindre underjordiska
hålrum instörta, hvilka bildats genom utlösning af
kalkstens-, gips- eller stensaltlager. Till detta
slag af jordbäfningar höra, bland många andra,
sannolikt de på ön Ischia utanför Neapel ofta
förekommande, senast de i Mars 1881 och Juli 1883,
hvilka träffade Casamicciola m. fl. orter derstädes
med förstöring. En lätt anfrätt tertiär kalksten
bildar nämligen öns underlag och de många varma
källor, som framspringa på skilda ställen af ön,
bortföra ständigt en riklig mängd fasta ämnen från
detta underlag. Allmännast förekommande samt mest
vidsträckta och förhärjande äro de jordbäfningar,
som måste antagas vara orsakade af sättningar,
förskjutningar eller förkastningar m. fl. rubbningar
inom den fasta berggrunden. Dessa jordbäfningar hafva
i allmänhet en axial karakter. Deras samband med
sådana trakter af jorden, hvarest stora förkastningar
och rubbningar i bergbyggnaden tydligtvis måste
hafva egt rum, har i det föregående antydts. Följande
verkligt iakttagna remnor eller förkastningar synas
vara till storleken fullt tillräckliga att vid sitt
bildande eller förnyade rubbande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
