Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jordanes, oriktigt Jornandes, en af de få profanförfattare från öfvergångsskedet mellan gamla tiden och medeltiden - Jordansbad, jodhaltig stålkälla vid Amorbach (se d. o.) - Jordarter. 1. Geol. - Jordarter. 2. I agrikulturkemisk och agronomisk bemärkelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stående ställning i kyrkan. När J. föddes och dog
är, såsom ofvan nämndes, ej kändt; vi veta endast,
att hans till oss komna arbeten, hvilka han helt
visst sammanskref på sin ålderdom, datera sig från
året 551. Vid dessas författande vistades han i
Bruttium, i södra Italien; den tidigare delen af
sitt lif tillbragte han i Tracien och Mesien. – J:s
skrifter äro affattade på latin; men hans språk röjer
"barbaren" i en grad, som öfverträffats af ingen före
honom och af endast ytterst få efter honom. Han är
i detta hänseende ett märkligt vittnesbörd om huru
djupt literatur och bildning sjönko i samma stund
Rom föll, och när de skulle omplanteras i barbarisk
jordmån. J:s till vår tid komna skrifter äro en
historia om Rom och en om goterna. Båda äro sammandrag
af andre författares arbeten. Den förra, som bär
titeln: De summa temporum vel origine actibusque
gentis Romanorum, är en krönika af det vid denna
tid vanliga slaget, utan något värde. Detsamma kan
ej sägas om hans andra arbete: De origine actibusque
Getarum (fransk öfvers. af Drouet de Maupertuis, 1703;
sv. öfvers. af Peringskiöld, "Jornandes, Fil. Alani
Wamuthi, Gothus de Rebus Geticis eller Doctor Jordans
Biskopens i Ravenna i Italien Beskrifning om Gothernas
Ursprung vid an. Chr. 552 nu för 1166 åhr sedan
författad, af Latinen på svensko öfversatt", 1719).
Tvärt om, J:s Getica, såsom den vanligen kallas,
är en för oss ytterst vigtig historisk källa. Dock
hemtar den sitt värde såsom sådan endast af den
omständigheten att originalet, hvaraf den är ett
sammandrag, nämligen Cassiodorius’ stora arbete
i 12 böcker öfver goternas historia, förkommit,
liksom öfverhufvud deraf att den är vår enda källa för
kunskapen om detta folk under äldre tid. Bedömd utan
hänsyn härtill och endast i sin egenskap af historia
och af literär produkt, måste den deremot hemfalla
under en mycket sträng dom. Medan J. oförändradt
återgifver Cassiodorius’ största misstag,
sammanblandningen af goter och geter samt skyter,
utelemnar han just de delar af dennes arbete, som för
efterverlden skulle egt största intresset. Samtidigt
härmed utgifver han, tydligt emot bättre vetande, hvad
han sålunda utplockat ur Cassiodorius’ bok såsom detta
folks hela historia, hvilken senare han derigenom i
otrolig grad stympat och förvanskat. (Om redaktionen
af "Getica", se P. E. Fahlbeck, "La Royauté et le
droit royal francs", 1883, Annexe IV). Allt detta
hindrar dock icke, att J:s bok innehåller tillräckligt
många, enskilda trovärdiga historiska uppgifter,
för att låta oss tämligen noggrannt följa det
gotiska folkets öden från midten af 3:dje årh. till
författarens egen tid. Äfven må erkännas, att enstaka
partier uti densamma, såsom skildringen af hunnerna,
äro ganska läsbara. – För oss svenskar eger J:s
"Getica" ett alldeles särskildt intresse till följd
af den rol, som detta arbete en gång spelat i vårt
folks kunskap om sin egen forntid. Den gotiska sagan
förtäljer sjelf, att folket utvandrat från "Scandza",
och i det man identifierade goter och götar och dermed
öfverförde
på de senare allt hvad i "Getica" finnes sammanfördt
från antikens författare om geter och skyter
(i hvilket senare namn man trodde sig återfinna
svearnes), erhöll man en historia om de "yfverborna
götarnes dater" på Kyros’, Priamos’ och Sesostris’
tider. Under fyra århundraden har det svenska folket
trott på denna dikt och känt sig stolt deröfver. Det
enda, hvarigenom vi nu påminnas om denna våra
förfäders villfarelse, är det höga nummertalet på
Erikar och Karlar i vår regentlängd. – J:s skrifter
utgåfvos första gången på 1500-talet, men först
1882 utkom, i "Monumenta Germaniae historica",
en mönstergill upplaga, ombesörjd af Th. Mommsen.
P. E. F-k.
Jordansbad, jodhaltig stålkälla vid Amorbach (se
d. o.).
Jordarter. 1. Geol., en stundom använd benämning
för de under den yngsta geologiska perioden –
qvartärperioden – bildade och i allmänhet löst
sammanhang egande olika slagen grus, sand, lera, torf
m. fl., i motsats till de öfriga, äldre periodernas
mestadels redan hårdnade och fasta bergarter. De
"lösa jordarterna" eller "lösa jordaflagringarna"
kallas med ett gemensamt namn qvartära bildningar. De
förekomma såsom ytbetäckning på den allestädes
derunder utbredda och mångenstädes äfven i dagen
blottade (obetäckta) fasta berggrunden. Strängt
taget, äro äfven de qvartära bildningarna
bergarter i detta ords vidsträckta bemärkelse. –
2. I agrikulturkemisk och agronomisk bemärkelse
förstås med jordarter de lösa jordbildningar, som
intaga den öfversta delen af jordytan, och hvilka
medelst bearbetning eller gödsling och kultur
blifvit tjenliga för frambringande af växtarter,
afsedda för landthushållningen, näringarna eller
industrien. De naturliga, lösa aflagringarna på
jordytan äro s. k. geologiska bildningar eller
lager, hvilka genom sin olika beskaffenhet gifva
upphof till olika slag af jordmån. En sådan af
naturen bildad jordmån blifver sedermera genom
landtmannens åtgärder förändrad till jordart och
nyttjas för odling af de olika växtslagen. De
hufvudsakligaste blandningsdelarna, som karakterisera de
olika jordarterna, äro sand, lera, kalk och mylla
(humus, torfämnen eller förmultnade organiska
lemningar efter växter och djur). På grund häraf
indelar man jordarterna i flere hufvudgrupper,
såsom sandjordarter, lerjordarter, mergeljordarter
(kalkjordarter) och mulljordarter (torf- eller
mossjordarter), allteftersom en eller annan af de
nämnda blandningsdelarna är öfvervägande. Under
dessa hufvudgrupper inbegripes sedan en mängd
underafdelningar, som få olika namn, allteftersom de
närma sig någon grupps hufvudkarakterer. – Läran
om jordarternas egenskaper och sammansättning samt
om sättet att bibehålla och föröka deras bördighet
genom jordförbättringsmedel, gödning och bearbetning
utgör en af landtbrukskemiens och den agronomiska
vetenskapens vigtigaste delar. Agrikulturkemien har
dervid till uppgift att söka komma, ill fullständig
kännedom om jordarternas fysiska och kemiska
egenskaper samt om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
