Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jomsvikingadråpa - Jomsvikingasaga - Jona (Jonas) - Jonae, Laurentius - Jonae, Petrus - Jonaker - Jonas (profet) - Jonas, Justus - Jonatan - Jonchère, Charles Chrétien de la - Joncières, Félix Ludger Victorin de - Jonckbloet, Willem Jozef Andreas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rimdikterna (rimur), att nämligen låta den
berättande delen af dikten föregås af en till
innehållet alldeles olikartad, elegisk inledning,
eller en s. k. mansöngr. Jomsvikingadråpa är senast
utgifven i Th. Wiséns samling af "Carmina norroena"
(1880). Th. W.
Jomsvikingasaga är en berättelse om Jomsborgs (se
d. o.) anläggning af Palnatoke samt om det berömda
vikingaförbund, som af honom stiftades. Dettas makt
och anseende tillväxte hastigt både under Palnatoke
och sedan under Sigvalde Jarl. Till följd af ett vid
bragebägaren afgifvet löfte drogo jomsvikingarna
994 till Norge för att störta Håkon jarl, men blefvo
af honom besegrade i slaget vid Hjörungavåg. Utom
de i Flatöboken och andra norska konungasagor
upptagna berättelser om jomsvikingarna, föreligger
Jomsvikingasagan i tre olika recensioner, utgifna af
G. Cederschiöld (1875) och C. af Petersens (1879 och
1882). Derjämte har man af isländaren Arngrim Jonsson
(d. 1648) en gammal latinsk öfversättning från en
annan recension af samma saga. Th. W.
Jona (Jonas), den femte i ordningen af Gamla
testamentets s. k. mindre profeter, från staden
Gatha-Kefer (i Sebulons stam), profeterade under
konungarna Joas och Jerobeam II i Israels rike
omkr. 820 f. Kr. (Jon. 1: 1; 2 Kon. 14: 25). Den
efter honom uppkallade profetiska boken skiljer sig
från andra profetiska böcker i Gamla test. deri att
den utgör en berättelse om profeten, troligen efter
hans tid upptecknad af någon from israelit. I motsats
mot den stolta och sjelfkära judiska partikularismen
framhåller denna berättelse, att Gud är icke blott
judarnas gud, utan också hedningarnas. Förloppet är i
korthet följande. Profeten får en gudomlig befallning
att predika bättring i Assyriens hufvudstad,
Nineve. Han undflyr af rädsla på ett tarsis-skepp;
men då en häftig storm håller på att sänka skeppet
i vågorna, bekänner profeten för sjömännen sin synd
och råder dem att kasta honom öfver bord. Så sker;
ön jättehaj uppslukar honom, men utsprutar honom
efter tre dagar åter på land. Profeten begifver
sig till Nineve, och staden gör bättring. Jonas
profetiska betydelse är att han i sin person var
en typisk förebild af Kristus enl. Math. 12: 38 ff.
J. P.
Jonae, Laurentius. Se Laurentius Jonae.
Jonae, Petrus. Se Petrus Jonae.
Jonaker, Nord. mytol., drottning Gudruns tredje
gemål. Se Gudrun.
Jonas, profet. Se Jona.
Jonas, Justus, Luthers vän och medarbetare i
reformationsverket, född 1493 i Nordhausen, studerade
i Erfurt först juridik, sedan teologi. Han var en
af de förste, som slöto sig till Luther, då denne
1517 uppslog sina teser, hvilka af J. öfversattes
till tyskan. 1521 följde han Luther till riksdagen i
Worms. Samma år utnämndes han till universitetslärare
och prost vid Allhelgonastiftskyrkan i Wittenberg samt
blef teol. doktor. I denna nya verksamhet arbetade han
genom såväl föreläsningar som predikningar med kraft
för reformationen. Han deltog i "religionssamtalet"
i Marburg 1529 och
i förberedelserna till riksdagen i Augsburg 1530
samt underskref 1537 Schmalkaldiska artiklarna. År
1541 kallades J. såsom pastor till Halle. Han
följde Luther på dennes sista resa till Eisleben
(1546) och stod vid reformatorns dödsbädd. Under
schmalkaldiska kriget (1547) måste han fly från Halle,
och efter återkomsten till denna stad vågade han för
sina katolska fienders skull ingenting uträtta för
reformationens sak. Efter att hafva hjelpt till med
upprättandet af det nya universitetet i Jena, blef
han 1551 hofpredikant i Koburg och slutligen förste
pastor i Eisfeld, hvarest han dog d. 9 Okt. 1555. Han
öfversatte flere af reformatorernas skrifter från
latin till tyska, och af hans egna skrifter äro
hans många bref till Luther måhända af det största
intresset. J. P.
Jonatan ("Jehovah är gifvare"). 1. J., konung
Sauls äldste son och Davids trogne vän, är en af
de älskligaste och renaste karaktererna i Gamla
testamentet. Sjelf genom sin börd arfvinge till
Israels tron, trädde han dock frivilligt tillbaka
för sin vän David, "Herrens smorde", hvilken han med
fara för sig sjelf gång på gång skyddade för sin
faders misstänksamhet och hätska förföljelser, (1
Sam. 18 o. 20 k.). I en strid med filistéerna stupade
J. jämte sin fader på Gilboa berg, och David diktade
vid underrättelsen härom en känslofull klagosång. –
2. J., den judiske presten Mattatias’ yngste son. Se
Makabéer. J. P.
Jonchère [sjånssjär], Charles Chrétien de la J.,
fransk språklärare, tillhörde en fransk adlig familj
och var antagligen född i Frankrike. Han kom 1797
till Stockholm och uppehöll sig sedan der i början
af 1800-talet (han torde hafva lemnat Sverige på
1820-talet). Under sin vistelse derstädes försörjde
sig J. med att meddela undervisning i franska
språket. Han förvärfvade sig samtidigt en hos
utländingar sällsynt färdighet i svenskan. Jämte en
Afhandling om franska språkets uttal utgaf han Nouveau
dictionnaire portatif français-suédois (2 del., 1801;
5:te uppl. 1836), som under lång tid var det mest
använda fransk-svenska handlexikon.
Joncières [sjånssiär], Felix Ludger Victorin
de, fransk kompositör, f. 1839 i Paris, i hvars
konservatorium han var lärjunge af Elwart och
Leborne, till dess han lemnade det till följd af
en tvist med den sistnämnde angående Richard
Wagner. J. har sedan verkat såsom produktiv
komponist och musikreferent för "Liberté". Han
hyllar uteslutande den nyaste riktningen. Hans
stil är pikant, dock ännu ganska omogen. Bland hans
kompositioner må nämnas operorna Sardanapale (1867),
Le dernier jour de Pompéi (1869), Dimitri(1876), La
reine Berthe (1878), en Symphonie romantique och
en chörsymfoni: La mer. A. L.
Jonckbloet [-blout], Willem Jozef Andreas, holländsk
literaturhistoriker, f. 1817, blef 1847 professor
i Deventer och 1854 i Groningen. Han har sedan 1864
varit verksam äfven på det politiska området såsom
medlem af Generalstaternas andra kammare. Af hans
arbeten skattar man ganska högt Geschiedenis der
middennederlandsche dichtkunst (1851
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
