Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jod - Jodelle, Etienne, sieur de Lymodin - Jodförgiftning - Jodgrönt - Jodid och Jodur - Jodkalium - Jodkaliumsalva - Jodla - Jodmetaller - Jodocus (Jobst l. Jost)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
127 och tecknas J. Jodens förening med väte,
jodväte, HJ, är en färglös, i luften rykande gas,
som begärligt uppsupes af vatten, då en starkt
sur lösning, jodvätesyra, erhålles. Jodvätesyran
liknar i allt väsentligt klorvätesyran; den ger
med metalloxider vatten och jodmetaller (jodurer och
jodider) samt löser många metaller under utveckling af
vätgas. Deremot är jodvätet en vida mindre beständig
förening än klorvätet. Gasen sönderdelas delvis
redan vid 180° i jod och vätgas, och lösningen
syrsattes af luftens syre, hvarvid vatten och fri
jod, som utkristalliserar, uppstå. Med syre ger jod
tvänne syror, jodsyra, H O J O2, och öfverjodsyra,
H5 O5 J O, bägge fasta, kristalliserande, färglösa
syror, af hvilka den förra vanligen anses vara
1-basisk och den senare 5-, 3- och 1-basisk.
P. T. C.
Jodelle [sjådell], Etienne, sieur de Lymodin,
fransk dramaturg, medlem af "Plejaden",
f. i Paris 1532, var en bland grundläggarna
af det s. k. klassiska dramat i Frankrike. Hans
båda tragedier, Cléopâtre captive och Didon se
sacrifiant, uppfördes 1552 inför Henrik II och hans
hof. Sainte-Beuve säger om dem: "Ingen uppfinning
med afseende å karakterer, situationer och styckets
planläggning; en samvetsgrann reproduktion och ett
fullständigt eftergörande af de grekiska formerna;
en enkel handling, få personer, mycket korta akter,
omfattande en eller två scener, afbrutna af chörer,
hvilkas lyriska poesi är mycket öfverlägsen
dialogens; tidens och rummets enheter iakttagas
mindre ur konstens synpunkt än såsom en följd af
efterbildningen; en stil, som syftar åt det ädla
och värdiga – sådan var tragedien hos J. och hans
samtida". J. författade äfven en komedi: Eugene ou la
rencontre, lättfärdig, efter romerska mönster. Han
spelade sjelf med i alla sina pjeser. Död i stort
armod 1573. Oeuvres et mélanges poétiques utgåfvos
efter hans död (1574, den bästa uppl. 1597; å nyo
1872).
Jodförgiftning (Jodismus), 1. gr. ren jod och 30
gr. jodtinktur kunna medföra döden för en fullvuxen
menniska. Jodförgiftningar inträffa vanligen efter
medikamentös användning af jodpreparat, vare sig
efter insprutning af jodtinktur i serösa hålor,
såsom mot hydrocele, ovarialcysta m. m., eller efter
längre bruk af jodkalium. Förgiftning kan äfven
framkallas genom inandning af jodångor i fabriker,
vid fotografering o. s. v. Den akuta förgiftningen
genom direkt införande af jod eller jodtinktur i magen
gifver sig tillkänna genom en häftig gastroenterit,
magplågor, uppkräkning af brungula ämnen eller af
blå, om stärkelsehaltiga ämnen samtidigt finnas
i ventrikeln. Stärkelse, klister och ägghvita äro
goda motgifter. Den kroniska eller konstitutionella
jodförgiftningens symtom äro ett vanligen pustulöst
hudutslag (jodacne), mest i ansigtet och på
ryggen, spottflytning och snufva, lindrig feber,
allmän kraftnedsättning, hufvudvärk, yrsel, vanmakt
(jodrus) störd digestion, allmän afmagring och atrofi
af körtelorgan. Dessa verkningar försvinna småningom
efter upphörande med
jodmedlets intagande, särdeles under inflytande af en
toniserande diet. F. B.
Jodgrönt, en af den tyske kemisten A. W. Hofmann
närmare studerad grön anilinfärg, som bildas
samtidigt med jodviolett vid den fabriksmässiga
beredningen af detta färgämne och kan skiljas derifrån
genom sin löslighet i vatten. Ur vattenlösningen
kan jodgrönt utfällas med pikrinsyra. Enligt
Hofmanns undersökningar är jodgrönt en förening
af trimetylrosanilin med jodmetyl (enl. formeln
C20 H16 (CH3)3 N3, 2CH3 J). Jfr Anilinfärger.
S. J-n.
Jodid och Jodur, kem., salter af jodvätesyra,
eller metallers föreningar med jod. Jodurer
motsvara oxiduler och klorurer, jodider oxider och
klorider. Jodmetaller äro i allmänhet lättlösliga;
men äfven olösliga och svårlösliga finnas,
t. ex. jodsilfver, jodbly, jodqvicksilfver
och kopparjodur. De äro stundom vackert färgade,
t. ex. qvicksilfverjodid gul eller skarlakansröd,
jodbly guldgult. De igenkännas derpå att de med
en ringa mängd klor afskilja fri jod, som med
lätthet upptäckes med tillhjelp af stärkelse.
P. T. C.
Jodkalium, kem., ett lättlösligt, i färglösa
kuber kristalliserande salt, K J, som erhålles
genom neutralisering af kaliumkarbonat med
jodvätesyra eller genom fällning af jernjodur
med kaliumkarbonat och lösningens afdunstning till
kristallisation. Jodkalium nyttjas på laboratorierna,
för qvantitativ bestämning af klor, samt i medicinen
(se Jodkaliumsalva). P. T. C.
Jodkaliumsalva, Ungventum jodeti kalici Ph,
Su., med. farmak., beredes genom att 2 delar
jodkalium rifvas med 1 del vatten och att under rifning
sedan tillsättas 17 delar glycerinsalva. Denna salva
får icke finnas färdig i förråd, utan skall beredas
för tillfället, då den föreskrifves. Jodkaliumsalva
begagnas till ingnidning å körtelsvullnader och
äfven å vissa andra ansvällningar, i afsigt att om
möjligt söka fördela dem, samt vid förbindning af sår,
uppdragna med spanska flugor eller dylika dragmedel,
för att befordra resorption af utgjutningar i
väfnader, som ligga under huden, eller i serösa
håligheter, såsom följder af inflammationer
i lungsäckarna, bukhinnan och ledgångarnas
kapslar. O. T. S.
Jodla (T. jodeln), sjunga ordlösa vokaliser och
refränger medelst upprepadt, hastigt öfverslående
ur bröstregistret in i hufvudregistret. Detta
maner är egendomligt för tyrolare och schweizare.
A. L.
Jodmetaller. Se Jodid.
Jodocus (Jobst l. Jost), tysk konung, markgrefve
af Mähren, erhöll 1375 efter sin fader, Johan Henrik
af Mähren, markgrefskapet och utnämndes 1383 af konung
Venzel till generalvikarie i Italien. 1388 mottog han
såsom pant hertigdömet Luxemburg och Mark Brandenburg
samt blef derigenom en af Tysklands mäktigaste
furstar. Han sökte då störta Venzel, ställde sig i
spetsen för ett mot honom riktadt förbund af furstar
och tillfångatog honom 1394. Genom ett nytt uppror
tvang han Venzel att 1401 afträda Lausitz. 1410
valdes han i Frankfurt a. M. till motkonung mot
Venzels efterträdare, Sigismund. Död 1411.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
