Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jacquardmaskinen benämnes en af den franske matematikern Jacquard (se d. o.) uppfunnen mönsterväfmaskin - Jacque, Charles Emile - Jacquemart, Albert - Jacquemart, Jules Ferdinand - Jacquemart, Henri Alfred Marie - Jacquemart, Nélie - Jacquerie, Fr. Se Jacques - Jacques, den franska formen för namnet Jakob - Jacquet, Jean Gustave - Jacquin, Nikolaus Joseph von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
deremot med dem förenade platiner i oförändradt läge,
och dessa platiner jämte tillhörande platinsnören
upplyftas följaktligen af knifkistan, till följd
hvaraf solfven och varpändarna jämväl höjas. –
Jacquardmaskinens uppfinning är epokgörande för
väfnadskonsten och har väsentligen bidragit till
dennas utveckling. G. R. D.
Jacque [sjak], Charles Emil e, fransk målare, f. i
Paris 1813, var först anställd hos en kartgravör och
sedan soldat i 7 år, under hvilken tid han var med om
belägringen af Antwerpen. Sedan han blifvit fri från
krigstjensten, började han med ifver studera konsten
samt egnade sig åt djurmålning och etsning, hvarvid
han framställde landskap och husdjur, förnämligast
höns och får, med utomordentlig natursanning. Det
dröjde dock länge, innan han vardt erkänd, ty han
erhöll sin första medalj för målning ej förr än 1861;
men numera anses han vara en af Frankrikes bäste
djurmålare. Bland hans taflor må nämnas Landskap
med får (1861, nu i Luxembourg). Ännu mera berömd är
han för sina många och karakteristiska raderingar,
hvarjämte en satirisk åder, som var mycket liflig
hos honom under soldatåren, tagit sig äfven senare
uttryck i en mängd karikatyrer till tidningen
"Charivari". Sedan J. en längre tid i Barbison
vid Fontainebleau sysselsatt sig med hönsafvel,
utgaf han 1858 i detta ämne ett arbete, kalladt
Le poulailler. – Äfven J:s broder Emile J. och
hans son Leon J. (f. 1848, d. 1871) hafva utfört
raderingar. C. R. N.
Jacquemart [sjakmar]. 1. Albert J., fransk lärd,
f. 1808 i Paris, blef 1865 byråchef i tullstyrelsen
och dog 1875. J. var en utmärkt kännare af porslin
och skref flere keramiska arbeten, bl. a. Histoire
artistique, industrielle et commerciale de la
porcelaine (1865), prydt med utmärkta raderingar
af hans son Jules, Les merveilles de la céramique
(1866-69) och Histoire de la céramique (1873). Bland
hans öfriga arbeten är Histoire du mobilier
(1876) det mest bekanta. – 2. Jules Ferdinand J.,
kopparstickare, den föregåendes son, f. 1837, d. 1880
i Nizza. Hans förnämsta verk äro planscherna till hans
faders ofvannämnda "Histoire de la porcelaine" samt
åtskilliga etsningar efter van der Meer van Delft
(Soldaten och den skrattande flickan), Franz Hals,
Rembrandt, van Ostade, Greuze, Meissonnier m. fl.
Jacquemart [sjakmar], Henri Alfred Marie, fransk
bildhuggare, f. i Paris 1824, egnade sig först
åt industrien, studerade sedan måleri under Paul
Delaroche och öfvergick sist till skulpturen
samt framträdde första gången 1847. Han vände
sig hufvudsakligen till framställning af djur,
såsom hägrar, jagthundar, hästar, tigrar och lejon,
men han har äfven utfört några stoder och grupper,
såsom General Bonaparte till häst (1864), Fånge,
kastad för vilda djur (1865), Marskalk Ney på
morgonen den 7 Dec. 1815 (1868) m. fl. Slutligen har
J. modellerat ett par gripar för Fontaine S:t Michel
och restaurerat den vattenkonst, som befinner sig på
Place de Châtelet, bägge i Paris.
Jacquemart [sjakmar], Nélie, fransk målarinna, f. i
Paris 1845, elev af Léon Cogniet,
uppträdde först i 1863 års "Salon" med ett par
genretaflor och målade under de närmaste åren äfven
religiösa bilder, men vann berömdhet, först då hon
kom in på sitt egentliga fack, porträttmåleriet. År
1868 målade hon sin första bild i denna genre,
och hon väckte dermed så stort uppseende, att hon
1869 fick måla d. v. undervisningsministern Duruy
och efter honom en mängd framstående politiska
personligheter, såsom marskalk Canrobert (1870),
Thiers (1872), Dufaure (1873), generalerna Palikao
(1876) och Aurelles de Paladines (1877), hertig
Decaze (1878) och derjämte en mängd förnäma damer. De
mest framstående af dessa porträtt voro synliga vid
verldsutställningen i Paris 1878.
Jacquerie [sjaköri], Fr. Se Jacques.
Jacques [sjak], den franska formen för namnet
Jakob. Den judiske patriarken heter dock äfven på
franska Jacob [sjakåb]. – Jacques Bonhomme [-bånåmm],
Fr., egentl. "den hedersmannen Jakob", "den enfaldige
token J.", ett på 1300- och 1400-talet bland adeln och
krigsfolket i Frankrike gängse öknamn på den franske
bonden. Med anledning deraf benämndes de franske
böndernas resning 1358 jacquerie. Se Bondekrig
och Bonhomme.
Jacquet [sjakä], Jean Gustave, fransk målare, f. i
Paris 1846, lärjunge af Bouguereau, uppträdde först
i 1865 års "Salon" med ett par figurer, La modestie
och La tristesse, hvilka väckte uppmärksamhet, men har
sedan uteslutande vändt sig till framställning dels af
krigiska och ridderliga bilder från 1500-talet, såsom
L’appel aux armes (1867) och Sortie de lansquenets
(1868, inköpt af franska staten, nu å slottet i
Blois), dels ock af damer i kostym, såsom La femme
à l’épée (1872) och La reverie (1875). Dessutom har
J. äfven målat värderade porträtt, och han är i det
hela, oaktadt sina antiqvariska tycken och sin kärlek
till blänkande rustningar och pittoreska drägter,
en fullkomligt modern konstnär. Hans bilder utmärka
sig för friskhet och lif, uttryck och behag samt
fin färgton. C. R. N.
Jacquin [sjakäng], Nikolaus Joseph von, friherre,
österrikisk botaniker, f. i Leiden 1727, studerade
medicin i Leiden, Louvain och Paris, men fattade på
sistnämnda ställe genom bekantskapen med en lärjunge
till Linné ett så lifligt intresse för botaniken,
att han valde studiet af denna vetenskap till sin
lifsuppgift. Sedan han 1752 begifvit sig till Wien,
gjorde han 1755-59 på uppdrag af kejsar Frans I
en forskningsresa till Vestindien, hvarifrån han
hemförde rika samlingar. 1763 utnämndes han till
bergsråd och professor i kemi i Chemnitz, men mottog
1768 anställning såsom professor i botanik och kemi
vid universitetet i Wien, hvarjämte direktörskapet
öfver dess kort tid förut anlagda botaniska trädgård
öfverlemnades åt honom, likasom ock öfveruppsigten
öfver hofträdgården i Schönbrunn. 1797 drog han sig
tillbaka till privatlifvet. Död 1817 i Wien. –
J. vann såsom botanisk författare europeisk
ryktbarhet och bröt genom sina skrifter väg för
botanikens studium i Österrike på grundvalen af Linnés
system. Bland hans arbeten, hvilka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
