Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - J är den tionde bokstafven i de flesta europeiska språks alfabet - Jaabæk, Sören Pederssön
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
medverkar icke främsta delen (spetsen) af tungan, utan
denna hänger slappt ned. Om deremot denna främsta
del närmast spetsen närmas till tandlådorna, får
man ett annat ljud, hvars hväsning för örat något
påminner om det ljud, som i Fr. tecknas med j (se
ofvan). Ett sådant "fram-flyttadt" (dentipalatalt)
ljud höres i Sv., när man uttalar djerf, djur
o. s. v. med d, och finnes i de bygdemål, som
hafva dj i ord, der vi annars skrifva g och uttala j
(t. ex. göra). Konsonanten j står till sin bildning
och för örat mycket nära vokalen i. Skilnaden är den,
att vid i intet buller (skrapning eller susning) höres
från sjelfva munhålan, såsom fallet är vid uttalet
af j eller vid v o. s. v., utan blott en för i-ljudet
egendomlig vokalklang. Långt utdraget i öfvergår i sin
senare del lätt till j derigenom att tungan höjer sig
en hårsmån; sålunda uppkommer ett slags diftongiskt
ljud (ij), regelbundet i Eng. (t. ex. i bee, mean
o. s. v.) och ofta äfven i Sv. Ett mellanting mellan
i och j är i i konsonantisk funktion, d. v. s. såsom
ingående i en stafvelse, utan att bära dess tonvigt;
i är då "halfvokal", t. ex. i diftonger som ei,
äi, ai, öi, äfven ie o. d. (såsom Fr. bien). Det är
dock ofta ytterst svårt att afgöra om man i dylika
fall verkligen har diftong eller i stället ej, äj
o. s. v. Diftonger med verkligt i äro emellertid
mycket sällsynta; vanligen är i här tecken för e,
y o. s. v. För öfrigt finnas öfvergångsformer
mellan j och halfvokaliskt i. Finskans j är
t. ex. mera vokaliskt än svenskans; ryskan har
nästan ren halfvokal (således iävó, hans, moi, min).
Lll.
J-ljudet (i ofvan angifna betydelse) återgifves
visserligen i de europeiska språken oftast med
j-typen, men äfven åtskilliga andra beteckriingssätt
förekomma. Den äldsta, för alla de forngermanska
språken gemensamma runraden hade för j ett eget tecken
af något oviss upprinnelse, hvilket ursprungligen
tyckes hafva haft formen [runa] , men som sedan undergått
många
modifikationer: [runor], af hvilka de två sist
anförda förekomma i urnordiska inskrifter, hvilka dock
derjämte använda i samma betydelse | (i-runan), liksom
den yngre, nordiska, runraden, der den ofvannämnda
j-runan fått betydelsen a. Att svensk literatur ända
till Karl XII:s dagar vanligen återgaf j-ljudet med
i är ofvan nämndt. I nysvenskan betecknas det icke
blott med j, utan ock – af etymologiska grunder –
med g, gj, dj, hj, lj, t. ex. ja, gifva, arg,
gjuta, djup, hjon, ljus. – Angelsachsiskan använde
typen 3 (sällan i); nuvarande Eng. åter skrifver y,
t. ex. Angels. 3eár, Engl. year. – Franskan tecknar
j-ljud med ill eller y, t. ex. bouteille, faillir,
essayer; Sp. med y, t. ex. Pompeyo, leyenda;
nygrekiskan med [gamma] före e och i.
– De slaviska språk, som bruka cyrilliskt alfabet
(ryska, bulgariska, ruteniska) uttrycka j-ljud dels
genom de s. k. prejoterade vokaltecknen (j + vokal),
dels genom u, en modifikation af i-typen (u); i det
reformerade serbiska alfabetet har man deremot
infört tecknet j – Det indo-europeiska urspråket
egde efter all sannolikhet både ett hväsljud
(frikativa) j och en
"halfvokal" i, hvilka emellertid tyckas hafva med
hvarandra sammanfallit uti alla indo-europeiska
språk utom grekiskan, der t. ex. i ordens början det
förra uppträder som [zeta], det senare som spiritus asper
(jfr [zygón], Lat. jugum, T. joch med [hépar], Lat. jecur,
Sanskr. jakrt). I den germanska språkfamiljen uppträda
båda ljuden såsom j, hvilket i regeln bevarats ända
till våra dagar uti alla till familjen hörande språk
utom de nordiska, hvilka förlorade j i ordens början,
så att t. ex. Isl. ár, Fornsv. ar, år, motsvarar
T. jahr o. s. v. Men äfven i öfriga ställningar gick j
vid samma tid förloradt, utom framför a, o och u; jfr
t. ex. Isl. velja, Fornsv. vælia, Got. valjan, välja,
med Isi. velið, Fornsv. vælin, Got. valjiþ, väljen
(Nysv. har här lånat j från infinitiven). Emellertid
hafva de yngre nordiska språken ytterligare på
mångahanda sätt inskränkt området för det urgamla
j-ljudet, t. ex. Nysv. flytta, af Fornsv. flytia,
samt glada, stöda jämte de äldre formerna glädja,
stödja, så att i det hela rätt få fall återstå, der
det daterar sig från indo-europeisk tid. Längst har
i detta afseende danskan gått; jfr t. ex. D. tælle,
fremme med Sv. tälja, främja o. s. v. Trots detta det
gamla j-ljudets utdöende äro de ny-nordiska språken
långt ifrån fattiga på j-ljud, men dessa äro unga och
framkallade af specielt nordiska ljudlagar. Gemensam
för alla nordiska språk och tillhörande tiden före
den nordiska literaturens begynnelse är uppkomsten
af j genom "brytning" (se d. o.), t. ex. Isl. jorð,
Fornsv. iorþ (T. erde), Isl. fjall, Fornsv. fiæl
(T. fels); likaså öfvergången från eu, eo till
jú, jó, t. ex. Isl. Þjoðrekr (Teoderik),
Isl. bjoða, Fornsv. biuþa, bjuda (T. bieten af
Fornhögt. biotan). I senare fallet har dock danskan
åter gjort sig af med j; jfr t. ex. D. byde med
Sv. bjuda. Efter de nordiska språkens skilsmässa har
svenskan (och norskan) skaffat sig ytterligare j-ljud,
dels i stället för Fornsv. g framför len vokal,
t. ex. gifva, gök, dels för Fornsv. gh efter l, r,
t. ex. elg, sorg (Fornsv. ælgh, sorgh). Danskan
deremot har antagit j för gh efter len vokal,
t. ex. vei, väg, höi, hög (Fornsv. vægher, högher). –
Bland de romanska språken är det egentligen blott
rumänskan, som behållit latinets j-ljud; italienskan
har fått dj (tecknadt g eller gi) franskan, spanskan
och portugisiskan hväsljud af olika slag. Ad. N-n.
Om J i förkortningar se under bokstafven I.
Jaabaek [jåbäk],
Sören Pederssön, norsk politiker, föddes d. 1 April
1814 i Holme socken (Lister og Mandals amt), var
en tid skollärare på landet och invaldes 1845 för
första gången i stortinget, hvilket val sedan dess
ständigt förnyats. Hans program har varit en till
ytterlighet drifven sparsamhet i statshushållningen
och bondeståndets gynnande på öfriga medborgares
bekostnad. I detta syfte gaf han 1865 impulsen till
upprättande af de s. k. "bondevenforeningerne",
hvilkas organ, "Folketidende", han 1865-79 redigerade
(delvis uti irreligiös anda). Tidningen upphörde
1879. Skrifter med liknande tendens äro hans
Englands historie for det norske folk (1871-75),
Varme piller (1879) samt Keiseres og kongers levevis
(1882). O. A. Ö.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
