Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Italienska literaturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och dennes son Filippo vidare fortsattes till år
1365. En annan, något äldre krönika, som omfattar
Florens’ historia under åren 1280-1312, är den af Dino
Compagni. Dennas äkthet har på senare tider blifvit
bestridd af många, som deri velat se en förfalskning,
liknande den, som de lyckats uppvisa för Spinellis
och Malespinis krönikor, hvilka förut ansetts som
de äldsta minnesmärken af italiensk prosa, ehuru
de dock länge varit misstänkta. Tillsvidare torde
man dock få anse Dinos krönika vara autentisk. –
Inom den episka literaturen intager florentinaren
Andrea da Barberino ett framstående rum
genom sitt vidlyftiga verk "I reali di Francia",
som ännu i dag, i förkortade bearbetningar, är en
mycket spridd folkbok. Författaren, som lefde mot
slutet af 1300-talet, har deri på prosa omarbetat de
gamla hjeltedikter från Karl den stores sagokrets,
hvilka redan förut i bunden stil vunnit mycken
anklang i norra Italien. Hans verk har sålunda ett
särskildt historiskt intresse derigenom att det utgör
en förmedlande länk mellan den äldre franko-italiska
formen af dessa epos och den konstnärligt literära,
som Bojardo och efter honom Ariosto gåfvo dem. Denna
intressanta episka literatur fick genom dem i Italien
en vackrare och fullare afslutning än i dess egentliga
hemland, Frankrike, der den i moderniserad form
visserligen ännu är en af det egentliga folket mycket
omtyckt läsning, men deremot aldrig vunnit plats
inom den konstnärligt utbildade literaturen. – Den
asketiska riktning, som under det föregående seklet
så starkt framträdt i den flagellantiska rörelsen,
fortgick äfven i detta och fick inom literaturen ett
vackert uttryck hos S. Caterina da Siena, hvilkens
skrifter, mest bref, äfven från formens synpunkt
anses stå högt och utmärka sig för rikt ordförråd
samt en enkel och okonstlad stil.
Det femtonde århundradet karakteriseras i synnerhet
deraf att humanismen fick en allt vidare plats inom de
lärda studierna samt framkallade inom hela kulturen
och det allmänna åskådningssättet den återgång till
antiken, som i konstens och kulturens historia
kallas renaissance. Från den dystra grundton,
som genomgick medeltiden, öfvergick man nu till
en friare och gladare uppfattning af lifvet. Den
bildade menniskan började komma till insigt om sitt
värde som individ och såg ej längre i börden den
enda företrädesrätten. Allt antikt blef modernt,
och man sökte i alla riktningar återupplifva
den klassiska smaken. En yttring deraf var inom
de literära kretsarna bildandet af akademier,
som uti Italien sedan blefvo och ännu äro mycket
talrika. Dessa böra ej förvexlas med de offentliga
skolorna och universiteten, der professorerna täflade
att kring sig samla en talrik krets af lärjungar;
äfven de vuxo nu i antal och bidrogo mycket att
främja humanismen. Akademierna deremot bildades
af vittra kotterier och hade till ändamål att för
ett gemensamt literärt syfte sammanföra personer,
som derför intresserade sig. Redan från slutet
af föregående årh. omnämnes visserligen ett slags
akademi, som af Jacopo Allegretti
inrättades i Rimini, men denna var uteslutande egnad åt
poetiska sysselsättningar och står ej i egentligt
sammanhang med de följande. Den första literära
förening, som uti Italien tog namnet akademi, var
den i Florens, Platonica, som stiftades af Cosmo
de’ Medici (1474) och snart följdes af sådana i Rom
och Neapel (se Akademi). – Sedan staden Florens 1396
lyckats förmå Manuel Chrysoloras från Konstantinopel
att der mottaga plats som lärare i grekiska,
möjliggjordes först ett verkligt studium af detta
språk i Italien. Under hans ledning lärde sig många
att förstå och studera de grekiske skriftställarna
utan hjelp af öfversättningar, och intresset för denna
literatur blef då först rätt lifligt. I sammanhang
dermed stegrades begäret att samla goda handskrifter
af såväl grekiska som latinska skriftställares
arbeten, och resor i sådant syfte företogos såväl till
Grekland som till andra land. På detta sätt grundlades
flere ytterst värdefulla samlingar, bland hvilka må
nämnas kardinalen Bessarions, som nu utgör kärnan
af S. Marco-biblioteket i Venezia. Den hänförelse,
som inom den bildade verlden framkallades af känslan
deraf att nu ändtligen porten var öppnad till den
literatur, som de store latinske skriftställarna med
sådan vördnad omtalat, framkallade en arbetsifver,
som gränsade till det otroliga. Under detta lifliga
arbete för att återeröfra antiken lopp den nationella
literaturen fara att alldeles försummas och nedsjunka
från den höga ståndpunkt, dit den bragts af Dante,
Petrarca och Boccaccio. Men liksom Florens hade äran
af att hafva skänkt den dess första rika blomstring,
så blef det äfven nu denna stad förbehållet att rädda
den från hotande förfall. Af humanisterna i Florens
funnos flere, såsom konstnären Leon Battista Alberti
(f. 1404, d. 1472) och memoarförfattaren Vespasiano
da Bisticci (f. 1421, d. 1498), som togo vård om den
nationella literaturen och begagnade sin klassiska
bildning för att åt sitt eget modersmål skänka en
behagfull klarhet. Som skalder förtjena att bland
humanisterna särskildt framhållas Lorenzo de’ Medici,
som genom hela sin personlighet och sitt storartade
mecenatskap anses vara den vackraste typen för en
renaissance-man, samt hans vän Angelo Poliziano
(f. 1454, d. 1494), som med stor lärdom förenade god
smak i språkets formella behandling. Båda skrefvo
kärleksdikter i Petrarcas maner, men försökte sig
äfven med framgång i episkt författareskap, hvarvid
de dock egentligen höllo sig inom den idylliska
och pastorala genren deraf. Den förre införde
äfven bruket af "canto carnascialesco", ett slags
beskrifvande inledningssånger till de storartade
maskeradupptåg, som vid denna tid brukades under
karnevalen. – Den rent episka riddaredikten infördes
då äfven i de bildade kretsarnas literatur. Pulci
(f. 1431, d. 1487) skref sin "Morgante maggiore",
som utgör en bearbetning af några den tidens populära
riddareromaner, i hvilka han dock endast genom sin
qvicka, uppsluppna stil samt en och annan inflickad
episod inlagt ett nytt element. Ungefär samtidigt
sammansmälte Bojardo (d. 1494)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
